Anonymt nick därför att många av mina vänner hänger här och jag orkar inte med att de lägger sig i....
Jag känner mig i bland som världens sämsta hästägare därför att jag blir rädd och osäker ganska ofta. Jag har en ung häst, fyra år, jag har ridit in honom själv. Jag är rädd varje gång jag rider fast det har jag bara sagt till min sambo, han har aldrig kastat av mig, fast jag har å andra sidan aldrig pressat honom särskilt hårt heller. Jag har lagt ner mycket tid på marken, tömkört, osv. Fått utstå en massa hån och spe därför att jag inte ridit så mycket utan mest jobbat från marken. Han har varit en buse men ridningen fungerar bra nu, vi kan rida ut med sällskap, trava gallopera. Igår red jag ut själv för första gången, ca en och en halv timme, jag fick visserligen hoppa av två gånger, en gång när vi mötte en travare och en gång när han blev rädd för en kulle...men det gick bra. Sista biten på landsväg med bilar. Men, jag känner mig som sagt rädd hela tiden....jag gör det för att jag måste på något vis...
Jag hade en travare tidigare, jag var aldrig rädd med honom även om han var rätt svårriden och stressad i början, men så ville jag mer med ridningen och gjorde några dumma val, köpte en 10 månaders bebis och nu har det gått tre år, jag älskar visserligen den här hästen och han är förknippad med så många drömmar och saker som jag "verkligen har velat göra" och jag vet inte om jag är beredd att ge upp det ännu och samtidigt, ska man vara rädd och osäker nästan varje gång man ska rida? Jag rider lektioner för en tränare som verkligen är bra nu, hon ger mig tips men samtidigt blir det tydligt där att jag inte kommit igenom vissa saker. När vi rider ensamma tex fokuserar han bra på mig och lyssnar osv, men så fort det kommer andra hästar med i ridhuset så är hans fokus helt borta, han blir stirrig och osäker vilket gör mig osäker och det hela blir en ond cirkel.
Så fort vi kommer ut bland andra hästar och människor blir allt kaos, och jag vet inte vad som ska få honom lugn, det som funkar när vi är ensamma funkar inte då, han ser mig inte, hör mig inte och jag vill helst bara gå och gömma mig. Jag har skrivit anteckningar ända sen jag köpte honom, och det här har alltid funnits med, det fungerar bra när vi är själva men uselt när vi är bland andra, att tävla kommer tex aldrig att gå om vi inte kommer igenom det här. Jag är väl ingen tävlingsmänniska direkt, men älskar att åka på kurser och träningar osv. Tanken har alltid funnits med att han är för svår för mig, att han behöver något annat, men det gör så ont att ta beslutet. Jag behöver kanske också något annat, MEN han är också min drömhäst - ibland - och ibland när det går bra blir jag så glad så att jag gråter och är lycklig i flera dagar. Hur ska man veta och hur ska man göra....när är det dags att ge upp en dröm? Kommer man ångra sig hela livet? Finns det hästar som passar osäkra människor som mig, eller borde jag börja med kaniner istället....
Jag känner mig i bland som världens sämsta hästägare därför att jag blir rädd och osäker ganska ofta. Jag har en ung häst, fyra år, jag har ridit in honom själv. Jag är rädd varje gång jag rider fast det har jag bara sagt till min sambo, han har aldrig kastat av mig, fast jag har å andra sidan aldrig pressat honom särskilt hårt heller. Jag har lagt ner mycket tid på marken, tömkört, osv. Fått utstå en massa hån och spe därför att jag inte ridit så mycket utan mest jobbat från marken. Han har varit en buse men ridningen fungerar bra nu, vi kan rida ut med sällskap, trava gallopera. Igår red jag ut själv för första gången, ca en och en halv timme, jag fick visserligen hoppa av två gånger, en gång när vi mötte en travare och en gång när han blev rädd för en kulle...men det gick bra. Sista biten på landsväg med bilar. Men, jag känner mig som sagt rädd hela tiden....jag gör det för att jag måste på något vis...
Jag hade en travare tidigare, jag var aldrig rädd med honom även om han var rätt svårriden och stressad i början, men så ville jag mer med ridningen och gjorde några dumma val, köpte en 10 månaders bebis och nu har det gått tre år, jag älskar visserligen den här hästen och han är förknippad med så många drömmar och saker som jag "verkligen har velat göra" och jag vet inte om jag är beredd att ge upp det ännu och samtidigt, ska man vara rädd och osäker nästan varje gång man ska rida? Jag rider lektioner för en tränare som verkligen är bra nu, hon ger mig tips men samtidigt blir det tydligt där att jag inte kommit igenom vissa saker. När vi rider ensamma tex fokuserar han bra på mig och lyssnar osv, men så fort det kommer andra hästar med i ridhuset så är hans fokus helt borta, han blir stirrig och osäker vilket gör mig osäker och det hela blir en ond cirkel.
Så fort vi kommer ut bland andra hästar och människor blir allt kaos, och jag vet inte vad som ska få honom lugn, det som funkar när vi är ensamma funkar inte då, han ser mig inte, hör mig inte och jag vill helst bara gå och gömma mig. Jag har skrivit anteckningar ända sen jag köpte honom, och det här har alltid funnits med, det fungerar bra när vi är själva men uselt när vi är bland andra, att tävla kommer tex aldrig att gå om vi inte kommer igenom det här. Jag är väl ingen tävlingsmänniska direkt, men älskar att åka på kurser och träningar osv. Tanken har alltid funnits med att han är för svår för mig, att han behöver något annat, men det gör så ont att ta beslutet. Jag behöver kanske också något annat, MEN han är också min drömhäst - ibland - och ibland när det går bra blir jag så glad så att jag gråter och är lycklig i flera dagar. Hur ska man veta och hur ska man göra....när är det dags att ge upp en dröm? Kommer man ångra sig hela livet? Finns det hästar som passar osäkra människor som mig, eller borde jag börja med kaniner istället....
så tar vi oss typ ingenstans 
