Ursäkta bildbombningarna...
Symptomen på att något var fel kom i augusti-13. Han ville/kunde inte galoppera längre.
Idag 10 månader senare, 5 klinikbesök senare, 20 tappskor senare, otaliga blodprov senare, 3 equiterapeutbehandlingar senare (det fjärde kunde inte utföras alls), oförklarliga hältor, lymfangit, hovbölder, lugnande medel sprutor, distriktsveterinärbesök och framförallt den en miljon tänkta tanken; VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ HONOM, senare....
Allt det ovan började ta knäcken på honom. Han stod och skakade i hela kroppen innan han skulle gå in i släpet de två sista gångerna, hyperventilerande. Han var misstänksam i stallet och kastade sig i panik för ingenting, han sparkade mot både veterinärer och hovslagare för sitt liv och när han även började göra det mot mig så visste jag att det inte skulle gå längre.
Min fina häst som aldrig varit sjuk eller haft en tappsko på 12 år. Lite reserverad men nyfiken och alltid tidigare kunnat gå att övertala med gulligull...
Efter att ha varit på klinik 2 gånger på en vecka för att fixa hovar och skoning och vi kom hem och 4 dagar senare trampar han till ena framskon och dagen efter också ena bakskon så insåg jag att det går inte.
Och då var det som att det eskalerade på några dagar. Hästen blev mer loj och manen började trilla av i tussar. Tre veckor sedan trillade tre stora tussar av manen oförklarligt av. Nu började det igen.
Beslutet tog och idag känner jag mig tom och ledsen över att aldrig mer få se honom. Men jag ångrar det inte. Han såg fridfull ut där han låg, min sista bild av honom