Vad kunde vara bättre tröst efter förra veckans dystra konstaterande att min ridkänsla var död, än att få sitta på två av mina sex favorithästar på ridskolan?!
Fick sitta på vackra gulingen Mighty igen, denna gång i dressyren. Han är så trevlig, känslig och lättsam i dressyren, jag gillar honom! Det kändes överlag väldigt bra, vi satte alla övningar väldigt klockrent tycker jag. Han blev dock lite framtung emellanåt, ville gärna hänga i bettet ner mot marken, så jag fick tänka på lite hela tiden att lyfta upp honom och hålla ihop honom, halvhalter, magmuskler, och försöka rida in honom i en kort, rund och hög nacke. När han väl befann sig i det läget var han supertrevlig och reglerbar åt alla håll och kanter! Lektionens övning var slutor längs medellinjen och förvänd galopp, och Mighty var så följsam, elastisk och klockren i allt, så jag satt och kände mig riktigt snygg!
Däremot verkade inte ridläraren lika nöjd med vår insats, men jag förstod aldrig vad det var som hon tyckte var fel, vilket var väldigt frustrerande. Hon ville att jag skulle få mer engagemang i steget på Mighty, och när jag då försökte jobba upp engagemang genom ökningar och minskningar så var det också fel. En runda när jag kom i slutan på medellinjen så sa hon att hon ville se mer engagemang i bakbenen, sen försökte jag jobba upp det på vägen och när jag kom tillbaks för nästa medellinje så tyckte jag att det kändes mer engagerat och jag fick också en kommentar från ridläraren att det såg bättre ut. Ytterligare nästa medellinje så brast ridläraren irriterat ut i ”men nu har det sett sådär trist ut i fem rundor, du måste rida upp mer ENGAGEMANG!” – och jag fattade verkligen ingenting! Det var ju precis det jag hade gjort förra gången och som hon hade sagt var bra?! Var det inte bra längre helt plötsligt? Dessutom så kändes det verkligen inte trist, utan Mighty kändes väldigt fin och lyhörd och visst engagerad, så jag hade väldigt svårt att översätta ridlärarens missnöje till hur jag tyckte att det kändes.
Mot slutet av lektionen fick jag känslan av att den ridläraren ser min mjuka ridstil som ett fel som måste rättas till, något som måste korrigeras så att jag blir mer hård och brysk i ridningen. I vilket fall som helst så har jag ganska svårt att förstå den ridläraren, vilket jag nu har konstaterat flera gånger, och det är lite frustrerande. OK, hon har bra lektioner och bra övningar och visst kan jag rida för henne även om jag inte förstår vad det är hon vill med mig, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas på att mitt önskemål om att byta ordinarie ridtid till den sena lektionen går i uppfyllelse, för jag trivs mycket bättre med den ridläraren. Det underlättar ganska mycket om man förstår ridlärarens instruktioner!...
Efter första lektionen hade kvällens hästlista kommit upp, och mitt hjärta hoppade volter när jag såg att jag skulle få rida på Dandy!!
Ridskolans ålderman med sina 25 snart 26 år på nacken, en brun liten herre på runt 160 efter Robin Z med connemara på mödernet. Finaste roligaste bästa Dandy – med öronen i topp och full rulle på!!
Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick åka tillbaks till stallet på kvällen!
Dandy är nog den häst på ridskolan som ligger närmast min ”favorittyp” av häst. Jag tycker att han är SUPERKUL att rida på! Trodde dock inte att jag skulle få sitta på honom igen, eftersom han är så pass liten. Och det är ingen häst jag kan känna mig snygg på. För jag tycker att han är svår, och det går inte så jättebra. Men han är bara så enormt ROLIG! Tänk vad olika det kan vara – det finns svåra hästar som jag inte kan rida och som jag tycker är jättetråkiga för att jag inte vet hur jag ska göra för att komma vidare. Sen finns det andra svåra hästar som jag ändå klickar med och som är jätteroliga att rida, och där jag känner att jag åtminstone har en plan för hur jag ska rida dom.
Dandy tvingar mig att tänka till precis hela tiden, för om jag glömmer bort att tänka och jobba honom i varje steg, så stoppar han upp huvudet i taket, blir stum i munnen och springer med full fart. Några gånger på lektionen fick jag ta till mindre snygga ”handbromsstopp” för att ta tillbaks honom, och övningarna med blandat skänkelvikningar och slutor i skritt och trav gick kanske inte sådär jättebra för vår del, men bitvis så!...
Och i det andra galopparbetet så fick jag äntligen ordentligt grepp om honom, och efter det så kändes det superbra, och han blev till och med stabil i formen!
Trots att han springer så måste jag hela tiden aktivera honom med skänkeln – flytta sidvärts hit och dit och ställa och böja åt ena och andra hållet – så att han får något att tänka på istället för att springa. Och jag måste ha en mental bild av att jag matar in honom i handen, och att handen är mjuk och levande men ändå stabil, håller emot och talar om för honom var han ska vara och fångar upp det jag matar in i den. Förlorade jag den bilden för en stund, så förlorade vi formen totalt. Kroppsligt var jag tvungen att koncentrera mig på att inte falla fram och inte bli för stum i handen och axlarna. Men bara jag lyckades bibehålla målbilden, hålla ordning på min kropp, och var alert nog att aktivera med skänkeln hela tiden för att få honom att fokusera på annat än springandet, så kändes det jättebra! Jag blir så glad när det jag gör betalar sig!
Älskade Dandy, tack för en fantastiskt rolig kväll! Det här var precis vad jag behövde!
Och jag konstaterade dessutom med förvåning att jag kände mig väldigt bra i kroppen – både mellan lektionerna och dagen efter. Inte ont, inte groggy, inte totalt orkeslös. Halleluja – det finns hopp!! :-D
Nu blir mitt nästa fokus en ridweekendkurs på ett för mig okänt ställe. Ska bli väldigt spännande!
Fick sitta på vackra gulingen Mighty igen, denna gång i dressyren. Han är så trevlig, känslig och lättsam i dressyren, jag gillar honom! Det kändes överlag väldigt bra, vi satte alla övningar väldigt klockrent tycker jag. Han blev dock lite framtung emellanåt, ville gärna hänga i bettet ner mot marken, så jag fick tänka på lite hela tiden att lyfta upp honom och hålla ihop honom, halvhalter, magmuskler, och försöka rida in honom i en kort, rund och hög nacke. När han väl befann sig i det läget var han supertrevlig och reglerbar åt alla håll och kanter! Lektionens övning var slutor längs medellinjen och förvänd galopp, och Mighty var så följsam, elastisk och klockren i allt, så jag satt och kände mig riktigt snygg!
Däremot verkade inte ridläraren lika nöjd med vår insats, men jag förstod aldrig vad det var som hon tyckte var fel, vilket var väldigt frustrerande. Hon ville att jag skulle få mer engagemang i steget på Mighty, och när jag då försökte jobba upp engagemang genom ökningar och minskningar så var det också fel. En runda när jag kom i slutan på medellinjen så sa hon att hon ville se mer engagemang i bakbenen, sen försökte jag jobba upp det på vägen och när jag kom tillbaks för nästa medellinje så tyckte jag att det kändes mer engagerat och jag fick också en kommentar från ridläraren att det såg bättre ut. Ytterligare nästa medellinje så brast ridläraren irriterat ut i ”men nu har det sett sådär trist ut i fem rundor, du måste rida upp mer ENGAGEMANG!” – och jag fattade verkligen ingenting! Det var ju precis det jag hade gjort förra gången och som hon hade sagt var bra?! Var det inte bra längre helt plötsligt? Dessutom så kändes det verkligen inte trist, utan Mighty kändes väldigt fin och lyhörd och visst engagerad, så jag hade väldigt svårt att översätta ridlärarens missnöje till hur jag tyckte att det kändes.
Mot slutet av lektionen fick jag känslan av att den ridläraren ser min mjuka ridstil som ett fel som måste rättas till, något som måste korrigeras så att jag blir mer hård och brysk i ridningen. I vilket fall som helst så har jag ganska svårt att förstå den ridläraren, vilket jag nu har konstaterat flera gånger, och det är lite frustrerande. OK, hon har bra lektioner och bra övningar och visst kan jag rida för henne även om jag inte förstår vad det är hon vill med mig, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas på att mitt önskemål om att byta ordinarie ridtid till den sena lektionen går i uppfyllelse, för jag trivs mycket bättre med den ridläraren. Det underlättar ganska mycket om man förstår ridlärarens instruktioner!...
Efter första lektionen hade kvällens hästlista kommit upp, och mitt hjärta hoppade volter när jag såg att jag skulle få rida på Dandy!!
Dandy är nog den häst på ridskolan som ligger närmast min ”favorittyp” av häst. Jag tycker att han är SUPERKUL att rida på! Trodde dock inte att jag skulle få sitta på honom igen, eftersom han är så pass liten. Och det är ingen häst jag kan känna mig snygg på. För jag tycker att han är svår, och det går inte så jättebra. Men han är bara så enormt ROLIG! Tänk vad olika det kan vara – det finns svåra hästar som jag inte kan rida och som jag tycker är jättetråkiga för att jag inte vet hur jag ska göra för att komma vidare. Sen finns det andra svåra hästar som jag ändå klickar med och som är jätteroliga att rida, och där jag känner att jag åtminstone har en plan för hur jag ska rida dom.
Dandy tvingar mig att tänka till precis hela tiden, för om jag glömmer bort att tänka och jobba honom i varje steg, så stoppar han upp huvudet i taket, blir stum i munnen och springer med full fart. Några gånger på lektionen fick jag ta till mindre snygga ”handbromsstopp” för att ta tillbaks honom, och övningarna med blandat skänkelvikningar och slutor i skritt och trav gick kanske inte sådär jättebra för vår del, men bitvis så!...
Och i det andra galopparbetet så fick jag äntligen ordentligt grepp om honom, och efter det så kändes det superbra, och han blev till och med stabil i formen!Trots att han springer så måste jag hela tiden aktivera honom med skänkeln – flytta sidvärts hit och dit och ställa och böja åt ena och andra hållet – så att han får något att tänka på istället för att springa. Och jag måste ha en mental bild av att jag matar in honom i handen, och att handen är mjuk och levande men ändå stabil, håller emot och talar om för honom var han ska vara och fångar upp det jag matar in i den. Förlorade jag den bilden för en stund, så förlorade vi formen totalt. Kroppsligt var jag tvungen att koncentrera mig på att inte falla fram och inte bli för stum i handen och axlarna. Men bara jag lyckades bibehålla målbilden, hålla ordning på min kropp, och var alert nog att aktivera med skänkeln hela tiden för att få honom att fokusera på annat än springandet, så kändes det jättebra! Jag blir så glad när det jag gör betalar sig!
Älskade Dandy, tack för en fantastiskt rolig kväll! Det här var precis vad jag behövde!
Och jag konstaterade dessutom med förvåning att jag kände mig väldigt bra i kroppen – både mellan lektionerna och dagen efter. Inte ont, inte groggy, inte totalt orkeslös. Halleluja – det finns hopp!! :-D
Nu blir mitt nästa fokus en ridweekendkurs på ett för mig okänt ställe. Ska bli väldigt spännande!
