- Svar: 4
- Visningar: 2 109
(Ni som kommer ihåg något av mina tidigare dagboksinlägg i år bör varnas om att jag kommer skriva ett typ precis likadant gnällinlägg igen...)
Har ni åkt Kållerado på Liseberg nångång? Det är en attraktion som ska vara forsränningsliknande, där man sitter i en rund flytande mojäng som guppar runt och drivs med strömmarna runt en bana där man kan bli mindre eller väldigt mycket blöt. Ibland “fastnar” båten i nåt stiltje-hörn, och man blir sittandes guppandes eller snurrandes runt, medans man ser de som tidigare låg bakom en köra om en efter en. Man hinner tänka både en och flera gånger “Vi kanske verkligen har fastnat? Vi kanske aldrig kommer komma härifrån? Vi kanske får sitta här hela natten?”...
Där är jag just nu. Eller ja - jag sitter ju inte i nån Kållerado-båt i Göteborg rent fysiskt, men mitt liv har fastnat i nåt baksug. Det snurrar mest bara runt runt, och jag kommer inte vidare. Känslomässigt kastas jag fram och tillbaks mellan hopplös förtvivlan och jävlaranamma, men rent konkret är det inte så mycket som händer.
Jag har varit anställd i över tre månader nu på mitt nya jobb, och jag kan bara inte få mig att vilja vara kvar. Det jobbigaste är meningslösheten. Jag får en del arbetsuppgifter kastade till mig, som köttbitar som kastas åt en stackars hund i en rastgård. Men det är ofta mask i det köttet, för när jag sätter tänderna i arbetsuppgiften så upptäcker jag efter ett tag att det redan är nån eller några andra som jobbar på samma sak, eller att uppgiften helt plötsligt ges åt nån annan istället. Ingen talar om för mig förutsättningarna för det jag ombeds göra, så det blir oftare fel än rätt. Bara det att de som ger mig uppgifterna mycket väl vet vilka förutsättningar som finns, de bara skiter i att tala om dem för mig. Så kan de sucka lite och himla med ögonen när jag gjort fel och måste göra om allt.
Sen finns det ett gäng kollegor som tycker ganska öppet illa om mig. I början tyckte jag att det var jättejobbigt. Jag har alltid haft väldigt svårt med hur jag ska förhålla mig till människor som tycker illa om mig. Men konstigt nog känns det som att jag börjar funka allt bättre med det. Jag har anammat lite av jargongen på jobbet och blivit nonchalant, kaxig och dryg. Men det har kanske också fört med sig att jag förhoppningsvis börjar lära mig klara av att hantera folk som inte gillar mig (läs: skita i dem).
På något konstigt sätt så finns det även något som fortfarande knyter mig rent känslomässigt till tjänsten. När jag sökte jobbet så kändes det ju SÅ rätt i magen, och jag drevs av en oförklarlig lust och längtan efter att jobba här och var övertygad om att det skulle bli jättebra.
Det blev det ju nu inte.
Men det konstiga är att det är ändå nånting som lockar mig på nåt sätt. Det är ett sånt skruvat ställe - det är lite som att ha kommit till en Alice i underlandet-värld. Det finns ingenting som är vettigt eller normalt där. Det är en parallellvärld. Helt jävla pårökt, på nåt sätt!
Men fikarasterna är många och långa, och det finns några människor som jag - trots att de är skruvade - ändå gillar på nåt sätt. Och jag har vunnit viss respekt tror jag, för jag blir inte riktigt lika nonchad som tidigare längre.
Alltså det är så svårt att beskriva en parallellvärld, men på samma sätt som jag känner att jag bara MÅSTE därifrån för det är vansinne, så finns det något som är sjukligt lockande med ett sånt fullständigt vansinnigt plejs… Lite som gisslan som blir kär i sin gisslantagare.
Jag har börjat söka nya jobb, men tja - det regnar ju inte in annonser på jobb som passar mig nu direkt... På ca en månad har jag bara hittat fem jobb att söka. Fast ett av jobben fick jag direkt feedback på och kunde stryka på en gång. Det var inom privat sektor, och på beskrivningen lät det ganska likt den tjänst jag hade senast när jag trivdes bra. Fick ett trevligt svar där de bl a skrev vilken lönenivå som gällde för tjänsten. Den låg mer än ELVATUSEN mindre per månad än min nuvarande lön!!... Jag trodde inte ens att det förekom så låga löner! Känns inte som det är någon idé att söka sig utanför staten, om den privata sektorn har så låga löner nuförtiden!!....
Sen börjar jag återigen bli orolig för min gamla hund. Han har mått ganska bra under sommaren och har funkat som vanligt, men nu börjar det smyga sig på lite konstiga symptom igen. Jag trodde ju aldrig att han skulle “orka” bli 12 år, men nu har han ändå passerat sin tolvårsdag med råge! Men med tanke på att han alltid haft svårt att hålla hälsan om vintrarna, och att kroppen generellt börjar funka lite sämre på honom med åldern, så är jag rädd att han inte kommer att klara sig igenom den här vintern… Än så länge är han livsglad och vid gott mod, men jag fasar för.....
Och ja, jag bär ju på ännu mer rädsla. Jag mår dåligt av mitt förhållande. Och det har jag gjort i två år nu. Grubblar mycket på det. Det känns som att jag inte klarar av att bo ihop längre. Jag vill kunna ha det på mitt sätt. Blir helt uppgiven av att inte kunna påverka ordningen i mitt hem, eller göra som jag vill. Det känns inte som mitt hem. Och det känns hemskt. Jag vill ha ett eget hem. När det sedan inte heller finns varken kommunikation eller närhet oss emellan så, ja… Jag ser inget hopp alls, tror inte på att det nånsin går att lösa. Och innerst inne tycker jag inte att det är värt att stanna kvar och må dåligt för.
Uppgivenheten börjar manifestera sig så pass att jag är rädd för att det finns en stor risk för depression. Har mått dåligt så pass länge nu att jag börjar bli orolig för hur länge jag kommer orka. Om jag stannar kvar i samboende så känns det som att jag kommer bli så uppgiven och apatisk att jag riskerar att hamna i depression. Jag hamnar allt oftare i läget där jag bara skiter i allt och inget spelar nån roll. Men om jag separerar och blir ensam så är jag rädd för att ensamheten också skulle kunna orsaka depression. Det är så förbannat svårt - jag kan inte riktigt se någon lösning. Även fast jag i bakhuvudet vet rent logiskt att jag borde försöka bryta situationen och det dåliga mående jag befinner mig i nu, och åtminstone ge det en chans att bo själv. Tänk om jag hittar tillbaks till livslust och livsglädje igen genom att ha ett eget boende?... Men allt som jag kraschar genom att bryta upp då?....
På nätterna drömmer jag ibland väldigt roliga och vackra och glada och härliga drömmar. Det är som om drömmarna vill ge mig de positiva känslor jag lite gått vilse från i det vakna livet. Och det är så härligt att vakna upp med minnet av en glad känsla! Det ger mig hopp om att de kanske finns där nånstans, trots allt...
Har ni åkt Kållerado på Liseberg nångång? Det är en attraktion som ska vara forsränningsliknande, där man sitter i en rund flytande mojäng som guppar runt och drivs med strömmarna runt en bana där man kan bli mindre eller väldigt mycket blöt. Ibland “fastnar” båten i nåt stiltje-hörn, och man blir sittandes guppandes eller snurrandes runt, medans man ser de som tidigare låg bakom en köra om en efter en. Man hinner tänka både en och flera gånger “Vi kanske verkligen har fastnat? Vi kanske aldrig kommer komma härifrån? Vi kanske får sitta här hela natten?”...
Där är jag just nu. Eller ja - jag sitter ju inte i nån Kållerado-båt i Göteborg rent fysiskt, men mitt liv har fastnat i nåt baksug. Det snurrar mest bara runt runt, och jag kommer inte vidare. Känslomässigt kastas jag fram och tillbaks mellan hopplös förtvivlan och jävlaranamma, men rent konkret är det inte så mycket som händer.
Jag har varit anställd i över tre månader nu på mitt nya jobb, och jag kan bara inte få mig att vilja vara kvar. Det jobbigaste är meningslösheten. Jag får en del arbetsuppgifter kastade till mig, som köttbitar som kastas åt en stackars hund i en rastgård. Men det är ofta mask i det köttet, för när jag sätter tänderna i arbetsuppgiften så upptäcker jag efter ett tag att det redan är nån eller några andra som jobbar på samma sak, eller att uppgiften helt plötsligt ges åt nån annan istället. Ingen talar om för mig förutsättningarna för det jag ombeds göra, så det blir oftare fel än rätt. Bara det att de som ger mig uppgifterna mycket väl vet vilka förutsättningar som finns, de bara skiter i att tala om dem för mig. Så kan de sucka lite och himla med ögonen när jag gjort fel och måste göra om allt.
Sen finns det ett gäng kollegor som tycker ganska öppet illa om mig. I början tyckte jag att det var jättejobbigt. Jag har alltid haft väldigt svårt med hur jag ska förhålla mig till människor som tycker illa om mig. Men konstigt nog känns det som att jag börjar funka allt bättre med det. Jag har anammat lite av jargongen på jobbet och blivit nonchalant, kaxig och dryg. Men det har kanske också fört med sig att jag förhoppningsvis börjar lära mig klara av att hantera folk som inte gillar mig (läs: skita i dem).
På något konstigt sätt så finns det även något som fortfarande knyter mig rent känslomässigt till tjänsten. När jag sökte jobbet så kändes det ju SÅ rätt i magen, och jag drevs av en oförklarlig lust och längtan efter att jobba här och var övertygad om att det skulle bli jättebra.
Det blev det ju nu inte.
Men det konstiga är att det är ändå nånting som lockar mig på nåt sätt. Det är ett sånt skruvat ställe - det är lite som att ha kommit till en Alice i underlandet-värld. Det finns ingenting som är vettigt eller normalt där. Det är en parallellvärld. Helt jävla pårökt, på nåt sätt!
Men fikarasterna är många och långa, och det finns några människor som jag - trots att de är skruvade - ändå gillar på nåt sätt. Och jag har vunnit viss respekt tror jag, för jag blir inte riktigt lika nonchad som tidigare längre.Alltså det är så svårt att beskriva en parallellvärld, men på samma sätt som jag känner att jag bara MÅSTE därifrån för det är vansinne, så finns det något som är sjukligt lockande med ett sånt fullständigt vansinnigt plejs… Lite som gisslan som blir kär i sin gisslantagare.
Jag har börjat söka nya jobb, men tja - det regnar ju inte in annonser på jobb som passar mig nu direkt... På ca en månad har jag bara hittat fem jobb att söka. Fast ett av jobben fick jag direkt feedback på och kunde stryka på en gång. Det var inom privat sektor, och på beskrivningen lät det ganska likt den tjänst jag hade senast när jag trivdes bra. Fick ett trevligt svar där de bl a skrev vilken lönenivå som gällde för tjänsten. Den låg mer än ELVATUSEN mindre per månad än min nuvarande lön!!...
Jag trodde inte ens att det förekom så låga löner! Känns inte som det är någon idé att söka sig utanför staten, om den privata sektorn har så låga löner nuförtiden!!....Sen börjar jag återigen bli orolig för min gamla hund. Han har mått ganska bra under sommaren och har funkat som vanligt, men nu börjar det smyga sig på lite konstiga symptom igen. Jag trodde ju aldrig att han skulle “orka” bli 12 år, men nu har han ändå passerat sin tolvårsdag med råge! Men med tanke på att han alltid haft svårt att hålla hälsan om vintrarna, och att kroppen generellt börjar funka lite sämre på honom med åldern, så är jag rädd att han inte kommer att klara sig igenom den här vintern…
Än så länge är han livsglad och vid gott mod, men jag fasar för.....Och ja, jag bär ju på ännu mer rädsla. Jag mår dåligt av mitt förhållande. Och det har jag gjort i två år nu. Grubblar mycket på det. Det känns som att jag inte klarar av att bo ihop längre. Jag vill kunna ha det på mitt sätt. Blir helt uppgiven av att inte kunna påverka ordningen i mitt hem, eller göra som jag vill. Det känns inte som mitt hem. Och det känns hemskt. Jag vill ha ett eget hem. När det sedan inte heller finns varken kommunikation eller närhet oss emellan så, ja… Jag ser inget hopp alls, tror inte på att det nånsin går att lösa. Och innerst inne tycker jag inte att det är värt att stanna kvar och må dåligt för.
Uppgivenheten börjar manifestera sig så pass att jag är rädd för att det finns en stor risk för depression. Har mått dåligt så pass länge nu att jag börjar bli orolig för hur länge jag kommer orka. Om jag stannar kvar i samboende så känns det som att jag kommer bli så uppgiven och apatisk att jag riskerar att hamna i depression. Jag hamnar allt oftare i läget där jag bara skiter i allt och inget spelar nån roll. Men om jag separerar och blir ensam så är jag rädd för att ensamheten också skulle kunna orsaka depression. Det är så förbannat svårt - jag kan inte riktigt se någon lösning. Även fast jag i bakhuvudet vet rent logiskt att jag borde försöka bryta situationen och det dåliga mående jag befinner mig i nu, och åtminstone ge det en chans att bo själv. Tänk om jag hittar tillbaks till livslust och livsglädje igen genom att ha ett eget boende?... Men allt som jag kraschar genom att bryta upp då?....
På nätterna drömmer jag ibland väldigt roliga och vackra och glada och härliga drömmar. Det är som om drömmarna vill ge mig de positiva känslor jag lite gått vilse från i det vakna livet. Och det är så härligt att vakna upp med minnet av en glad känsla! Det ger mig hopp om att de kanske finns där nånstans, trots allt...
