Red_Chili
Trådstartare
I tisdags hände det. Hon pep till, sedan kunde hon inte stå. Hela den lilla whippetkroppen skakade likt en vibrerande mobiltelefon, fast mer och konstant… I flera minuter satt hon i mitt knä och efter ett litet tag var hon bättre, dock kunde hon fortfarande inte stå. Jag bäddade därför ned henne under en fäll och gick ut med de andra hundarna. Väl tillbaka i huset igen så kollade jag till henne. Hon satt upp, men mellanhanden och tassen hade vikt sig, det var som om benet inte hade någon kontakt med övriga kroppen.
Vi åkte in till veterinären. Fay skakade fortfarande i kroppen lite då och då, men sov lugnt i mitt knä hela resan. Inne hos veterinären så uppförde hon sig otroligt bra och veterinären sa flera gånger att Fay verkade vara en fantastisk whippet. Fay kunde fortfarande inte stå upp och jag var tvungen att hålla i hela henne för att hon inte skulle ramla ihop när veterinären kände på henne. Det beslutades att hon skulle bli kvar på djursjukhuset över natten. Veterinären tog Fay ifrån mig, jag pussade henne på huvudet och gick sedan ut till bilen.
Tester har gjorts. Fay har fått smärtstillande, dropp, fått vila och så vidare. Hon är röntgad, men man har inte sett någonting konstigt alls. Hon har inte heller blivit bättre efter den behandling hon fått. Tvärtom, hon är sämre nu än tidigare.
Efter ett långt samtal med den underbart snälla och duktiga veterinären konstaterades det att vi hade två valmöjligheter. Ryggmärgstest eller behandla med antibiotika utan att veta vad som var fel. Ryggmärgstestet var inte att tänka på. Det är krångligt, dyrt, jobbigt och det var långt ifrån säkert att man skulle hitta någonting. Hade man hittat något så kanske man hade kunnat behandla och hoppas på att hon skulle bättra sig.
Jag ringde till Bosse.
Jag förklarade läget för honom, berättade allt som skett och allt som sagts. Han höll med mig om att ryggmärgstestet är helt onödigt att göra. Han sa även det jag tänkte, men inte riktigt vågat eller velat säga rakt ut. Att stoppa i en 11år gammal whippet antibiotika m.m. för att eventuellt få henne lite bättre… Nej, det var inte ett alternativ. Det är bara att dra ut på lidandet, för även veterinären sa att oavsett vad man gör så är det inte stor chans att hon blir bra igen.
Det enda som återstår nu är alltså att ringa till veterinären för att berätta vad vi kommit fram till.
Fay ska inte behöva lida mer.
Det känns så hemskt... Hon är verkligen en fantastisk hund...
Nu har jag dessutom blivit av med två älskade hundar på en vecka. Först var det Harry (som ägdes av Aningsfull här på buke) och nu Fay... Hur orkar man?
Usch, det negativa med att älska djur.
