I så fall har jag missuppfattat. Är alla placeringar på andra behandlingshem enbart SoL-beslut? Har alltid förstått det som att de både tar emot folk som själva bett att få komma dit och de som inte velat själv?
Kanske är det då "frivillighet" på nivån att man deklarerar att det finns tillräckligt underlag för ett LVM-beslut som kommer att skrivas under samma minut som någon inte längre deltar av egen vilja som avsetts?
Oavsett så kvarstår min fråga som handlade om ifall det som @Rosett ser för sig som "tvångsvård" kanske är ett större område än vad lagstiftaren avser med begreppet.
Att det finns en skillnad mellan att fatta beslut som kan ha en tvingande verkan mot en enskild och att myndigheten använder handgripligt tvång för det faktiska genomförandet (att man tar i bruk befogenheter som ligger inom våldsmonopolet; typ frihetsberövande, fasthållning vid injektion).
I allmänspråket kallar man en del saker för tvång när det i praktiken finns liten möjlighet att göra andra val, som i strikt förvaltningsterminologi inte kallas tvång. (vilket verkar vara det som även jag snubblade på ovan?)
(Villkor i beslut om öppen tvångsvård borde t.ex. kunna ingå där. Möjligheten till egna val är begränsad om alternativet är att stanna i sluten tvångsvård, men du tvingas knappast i meningen man skulle genomföra polishämtning till regelbundna öppenvårdsbesök.)
Uttryckte mig kanske inte helt tydligt.
