Hade trevligt nog lyckats få tag på en extra hopplektion. Och fantastiskt lyckligt lottad igen, eftersom jag återigen fick hoppa bästa hopphästen Coiette! Hur kan jag bara ha sån tur!?!
Den här lektionen gick det dock inte alls lika följsamt och snyggt som sist. Coiette var ganska bestämd med att hon minsann inte hade den minsta lust att mjukna på något sätt i framridningen, och jag ville inte bråka för mycket. Hon kan ju vara lite ”planka” utan att det för den skull inverkar negativt på hoppningen, för mot och mellan hindrena upplever jag henne alltid både följsam och reglerbar. I början så gick sprången också bra, men jag lät henne skjuta på ganska bra och bestämma tempo och språng lite själv. Hon var lite större i galoppen idag än sist jag hoppade henne, men lät jag henne bara gå så gick det fint att hoppa med harmoniska mjuka språng och lätt att fånga upp henne efter hindrena, även om vi nog konstant gick på ett galoppsprång mindre mellan hindren än de andra...
Men sen tyckte ridläraren att jag skulle ta tillbaks henne lite och tagga ner tempot, och det var där jag tror att det sket sig lite. För jag tyckte att jag hade hittat en ganska bra balans och följsamhet i hennes för dagen större språng, och när jag skulle ta tillbaks henne så trasslade jag nog till det. Vi fick ett riktigt dåligt språng över en oxer, där hon i sista stund tvingades lägga in ett litet extra galoppsprång innan hindret och jag inte var beredd på det. Coiette är en riktig hoppklippa men ändå lyhörd på ryttaren, och det är viktigt att det inte blir för många misstag eller oharmoniska språng för då blir hon tveksam och tappar hoppglädjen. Så jag blev riktigt arg på mig själv som klantade till det och gav stackars Coiette ett sånt tråkigt språng.
Visserligen fick vi som tur var till några trevliga språng efter det, men då lät jag henne också gå på i det högre tempot. Då blev det mjukt, balanserat och trevligt igen (och en härlig fart, hi hi
). Även om det var riktigt roligt att få hoppa bästa Coiette, så kunde jag inte låta bli att gräma mig ordentligt över det dåliga språnget. Onödigt, jag vet, och det var faktiskt länge sen jag höll på med såna självförebråelser sist nu, för det är ju egentligen helt meningslöst. Men jag kunde inte låta bli. Här får jag chansen – äran – att hoppa bästa hopphästen, och så klantar jag mig. Nåja. Jag hoppas att det dåliga språnget får falla i snar glömska. Jag hade i alla fall riktigt riktigt roligt under de övriga sprången på ryggen av finaste Coiette! 
Den här lektionen gick det dock inte alls lika följsamt och snyggt som sist. Coiette var ganska bestämd med att hon minsann inte hade den minsta lust att mjukna på något sätt i framridningen, och jag ville inte bråka för mycket. Hon kan ju vara lite ”planka” utan att det för den skull inverkar negativt på hoppningen, för mot och mellan hindrena upplever jag henne alltid både följsam och reglerbar. I början så gick sprången också bra, men jag lät henne skjuta på ganska bra och bestämma tempo och språng lite själv. Hon var lite större i galoppen idag än sist jag hoppade henne, men lät jag henne bara gå så gick det fint att hoppa med harmoniska mjuka språng och lätt att fånga upp henne efter hindrena, även om vi nog konstant gick på ett galoppsprång mindre mellan hindren än de andra...
Men sen tyckte ridläraren att jag skulle ta tillbaks henne lite och tagga ner tempot, och det var där jag tror att det sket sig lite. För jag tyckte att jag hade hittat en ganska bra balans och följsamhet i hennes för dagen större språng, och när jag skulle ta tillbaks henne så trasslade jag nog till det. Vi fick ett riktigt dåligt språng över en oxer, där hon i sista stund tvingades lägga in ett litet extra galoppsprång innan hindret och jag inte var beredd på det. Coiette är en riktig hoppklippa men ändå lyhörd på ryttaren, och det är viktigt att det inte blir för många misstag eller oharmoniska språng för då blir hon tveksam och tappar hoppglädjen. Så jag blev riktigt arg på mig själv som klantade till det och gav stackars Coiette ett sånt tråkigt språng.
Visserligen fick vi som tur var till några trevliga språng efter det, men då lät jag henne också gå på i det högre tempot. Då blev det mjukt, balanserat och trevligt igen (och en härlig fart, hi hi
