Kära dagbok,
Det är konstigt hur den fungerar ibland, den där hjärnan. När jag ena dagen inte kan förstå hur jag någonsin har kunnat föra en kniv mot min egen hud, för att ett par dagar senare göra det igen. Jag försöker sluta, och jag tror att det nya året kommer hjälpa till. Än så länge klarar jag en vecka, max en och en halv, sedan blir ångesten för stark och jag bara måste nollställa den igen. Sedan börjar det om igen och igen och igen. Men som sagt, med ett nytt år kommer nya möjligheter och jag tror verkligen att jag kan lyckas då.
Annars då, allting rullar på. Jag känner mig ensammare än någonsin, när min sista kvarvarande vän ofta låter bli att svara. Jag kan inte klandra henne, men jag sörjer ändå. Jag saknar att ha någon att prata med om bara vad som helst, och jag saknar att bara ha någon som faktiskt hör av sig ibland. Nu ligger mobilen alltid tyst, och jag upptäcker mig själv med att förhoppningsvis tända den gång på gång. Jag måste sluta vara så patetisk.
Jag har funderat på att försöka träffa nya människor, men det är svårt när allt skrämmer mig enormt. Nya platser klarar jag knappt av ens med sällskap, och ensam? Nej. Dessutom kan jag inte föra mig socialt, så det skulle ändå inte leda till något. Det skulle bara bygga på listan med människor som tycker att jag är konstig och gör dem obekväm, och den listan är redan för lång.
Det är konstigt hur den fungerar ibland, den där hjärnan. När jag ena dagen inte kan förstå hur jag någonsin har kunnat föra en kniv mot min egen hud, för att ett par dagar senare göra det igen. Jag försöker sluta, och jag tror att det nya året kommer hjälpa till. Än så länge klarar jag en vecka, max en och en halv, sedan blir ångesten för stark och jag bara måste nollställa den igen. Sedan börjar det om igen och igen och igen. Men som sagt, med ett nytt år kommer nya möjligheter och jag tror verkligen att jag kan lyckas då.
Annars då, allting rullar på. Jag känner mig ensammare än någonsin, när min sista kvarvarande vän ofta låter bli att svara. Jag kan inte klandra henne, men jag sörjer ändå. Jag saknar att ha någon att prata med om bara vad som helst, och jag saknar att bara ha någon som faktiskt hör av sig ibland. Nu ligger mobilen alltid tyst, och jag upptäcker mig själv med att förhoppningsvis tända den gång på gång. Jag måste sluta vara så patetisk.
Jag har funderat på att försöka träffa nya människor, men det är svårt när allt skrämmer mig enormt. Nya platser klarar jag knappt av ens med sällskap, och ensam? Nej. Dessutom kan jag inte föra mig socialt, så det skulle ändå inte leda till något. Det skulle bara bygga på listan med människor som tycker att jag är konstig och gör dem obekväm, och den listan är redan för lång.
