Ett meningsfullt liv

Jag blev ju aldrig någon. Människor tycker inte om mig och jag är ensam. Så jag tänker att jag vill göra något för mig själv och som är bra för planeten. Men hur ska man få ork och tid till det när man jobbar? Jag känner inte att mitt jobb är meningsfullt. Jag gör det bara för att få pengar. Det är hårt slit och dålig lön. Så livet är ganska meningslöst.

 

[Wille]

Jag förstår vad du menar. Samtidigt så vet jag inte heller om det finns en poäng med att stryka medhårs alla gånger, eftersom det då bara bekräftar dennes (förvridna) världsbild. Mångas reaktioner kommer ju ur frustration över TS egna negativa inställning och ibland väldigt otrevliga ton. Jag säger inte att det är rätt, men jag tror inte heller på att ständigt bekräfta någon påstådda negativa upplevelser när denne de facto är deprimerad.

Jo, det är jättekul att få höra att jag inte begriper mig på andra, underförstått att jag är en idiot.

Det är också rimligt att det alltid ska vara jag som visar hänsyn till andra, medan andra inte behöver visa hänsyn till mig, trots att det är jag som drabbas hårdast när hänsyn inte visas mot mig. Det är liksom en jävla skillnad på att behöva åka in akut och behöva få veta att det man gjorde inte var bra.

Bara som exempel.

 

[Fruentimber]

Jo, det är jättekul att få höra att jag inte begriper mig på andra, underförstått att jag är en idiot.

Det är också rimligt att det alltid ska vara jag som visar hänsyn till andra, medan andra inte behöver visa hänsyn till mig, trots att det är jag som drabbas hårdast när hänsyn inte visas mot mig. Det är liksom en jävla skillnad på att behöva åka in akut och behöva få veta att det man gjorde inte var bra.

Bara som exempel.

Jag har aldrig påstått att allting är ditt fel eller att det bara skulle vara du som behöver visa hänsyn, och det har mig veterligen ingen annan påstått heller. Men jag kan absolut ha missat inlägg och har någon skrivit så är det givetvis helt förkastligt.

 

[Wille]

Jag har aldrig påstått att allting är ditt fel eller att det bara skulle vara du som behöver visa hänsyn, och det har mig veterligen ingen annan påstått heller. Men jag kan absolut ha missat inlägg och har någon skrivit så är det givetvis helt förkastligt.

Har inte påstått att du sagt att allt är mitt fel eller att det bara är jag som ska visa hänsyn, men det är det jag fått uppleva gång på gång. Det har liksom blivit en vana att utsättas för det.

 

[Saeta]

Har inte påstått att du sagt att allt är mitt fel eller att det bara är jag som ska visa hänsyn, men det är det jag fått uppleva gång på gång. Det har liksom blivit en vana att utsättas för det.

Men måste något vara någons fel? Att du känner som du gör är ju såklart inte kul och jag kan förstå dig med att känna dig påhoppad av vissa, gång på gång i dina trådar. Det är svintråkigt och jag fattar det. Har själv varit där.

 

[Wille]

Men måste något vara någons fel? Att du känner som du gör är ju såklart inte kul och jag kan förstå dig med att känna dig påhoppad av vissa, gång på gång i dina trådar. Det är svintråkigt och jag fattar det. Har själv varit där.

Jo, tydligen måste det vara mitt fel. Jag tänker fel, gör fel och begriper ingenting.

 

[Saeta]

Jo, tydligen måste det vara mitt fel. Jag tänker fel, gör fel och begriper ingenting.

Fast alla tänker vi fel ibland, gör fel och begriper fel. Det är mänskligt. Och alla göra det. Precis som vi gör rätt, tänker rätt och begriper rätt. Det är väl det livet handlar om

 

[Wille]

Fast alla tänker vi fel ibland, gör fel och begriper fel. Det är mänskligt. Och alla göra det. Precis som vi gör rätt, tänker rätt och begriper rätt. Det är väl det livet handlar om

Gör nog aldrig rätt, bara fel. Känner mig mest som en konstig typ som inte passar in någonstans.

 

[Lobelia]

Gör nog aldrig rätt, bara fel. Känner mig mest som en konstig typ som inte passar in någonstans.

Ja du har gjort ditt val, fram till den dagen du ändrar dig så lär du känna dig misslyckad och tolka allt folk skriver till/om dig extremt negativt och ignorera allt positivt . Du gör vad du vill av ditt liv

 

[Saeta]

Gör nog aldrig rätt, bara fel. Känner mig mest som en konstig typ som inte passar in någonstans.

Det är du inte ensam om att känna. Jag känner exakt likadant om mig själv. Nu vet jag att det är mina hjärnspöken (fast OM det nu vore sant, så är folk i min närhet rätt konstiga som väljer att umgås med mig...) som lurar mig. Men det är ändå en känsla jag haft under större delen av mitt liv.

 

[bettysmatte]

Och det är nästan det enda sociala jag har. Är ju väldigt ensam annars.

Men nu har du ju jobbat på nya arbetsplatsen i några veckor. Har du inte börjat prata med någon kollega där?

 

[Zinfernia]

Jo, det är jättekul att få höra att jag inte begriper mig på andra, underförstått att jag är en idiot.

Det är också rimligt att det alltid ska vara jag som visar hänsyn till andra, medan andra inte behöver visa hänsyn till mig, trots att det är jag som drabbas hårdast när hänsyn inte visas mot mig. Det är liksom en jävla skillnad på att behöva åka in akut och behöva få veta att det man gjorde inte var bra.

Bara som exempel.

Du tjatar ofta om att folk inte visar hänsyn mot dig. Jag tycker faktiskt att folk visar betydligt större hänsyn mot dig än vad du gör mot omgivningen. Inte sällan är du direkt otrevlig när folk kommer med välmenande förslag som inte råkar passa dig, du lägger en himla skuld på andra när du mår dåligt och du har fullständigt orimliga krav på att alla ska anpassa sig efter dig och dina fobier.

 

[Lobelia]

Jo, det är jättekul att få höra att jag inte begriper mig på andra, underförstått att jag är en idiot.

Det är också rimligt att det alltid ska vara jag som visar hänsyn till andra, medan andra inte behöver visa hänsyn till mig, trots att det är jag som drabbas hårdast när hänsyn inte visas mot mig. Det är liksom en jävla skillnad på att behöva åka in akut och behöva få veta att det man gjorde inte var bra.

Bara som exempel.

Nej folk ska inte visa mer hänsyn till dig än andra, man ska/bör visa ömsesidig hänsyn. Klart om man vet att folk har extra behov så är det lämpligt att ta hänsyn till det men inom ramen för att visa ömsesidig hänsyn. Har du hört talas om sjukdomsvinst? En sådan kan vara (att man förväntar sig) att folk tassar på tå för att inte irritera och visar extra hänsyn. Och jag gissar att om du inte får den extra hänsyn du anser dig behöva så tolkar du det som att folk nedvärderar dig fast du behandlas som alla andra.

Och ja det är din tolkning att det är underförstått att du är en idiot, tänk om det inte är sant utan det bar finns i ditt huvud, att du plågar dig själv för att få rätt i att du alltid gör fel?

 

[bettysmatte]

@Wille Jag tror att processen att tycka bättre om både dig själv och dina medmänniskor handlar till stor del om självinsikt. Du måste helt enkelt börja arbeta med dig själv. Försöka förstå dig själv. Hur du tänker kring saker och ting. Varför du reagerar som du gör, och varför du får de reaktioner som du får. Vad du - inom rimliga gränser - faktiskt kan ändra på.

Det räcker inte att lägga ansvaret på andra människor i sociala situationer. Man måste göra ett hästjobb själv också. Om man som jag, till exempel, är blyg krävs det att man jobbar HÅRT för att bli bättre på den sociala biten. Jag var nästan fobiskt rädd för att ringa samtal när jag var yngre. Nu - efter väldigt mycket arbete från min sida - har jag kommit så långt att det bara finns en "spärr" kvar. Jag plockar inte upp telefonen lika lätt som vissa andra, men jag kan fatta det mod som krävs och ringa till folk jag inte känner.

Jag har fått feedback att jag ser "sur" ut. Det är ingen rolig feedback att få, men den har faktiskt hjälpt mig mycket. Numera tänker jag ibland på att jag har en tendens att se "otillgänglig" ut, och försöker ändra på det i kontakten med nya människor.

Att göra förändringar i sitt eget beteende handlar inte om att utplåna sig själv och sin personlighet, utan om att bli ett bättre jag som också mår bättre.

 

[Lingon]

@Wille Jag tror att processen att tycka bättre om både dig själv och dina medmänniskor handlar till stor del om självinsikt. Du måste helt enkelt börja arbeta med dig själv. Försöka förstå dig själv. Hur du tänker kring saker och ting. Varför du reagerar som du gör, och varför du får de reaktioner som du får. Vad du - inom rimliga gränser - faktiskt kan ändra på.

Det räcker inte att lägga ansvaret på andra människor i sociala situationer. Man måste göra ett hästjobb själv också. Om man som jag, till exempel, är blyg krävs det att man jobbar HÅRT för att bli bättre på den sociala biten. Jag var nästan fobiskt rädd för att ringa samtal när jag var yngre. Nu - efter väldigt mycket arbete från min sida - har jag kommit så långt att det bara finns en "spärr" kvar. Jag plockar inte upp telefonen lika lätt som vissa andra, men jag kan fatta det mod som krävs och ringa till folk jag inte känner.

Jag har fått feedback att jag ser "sur" ut. Det är ingen rolig feedback att få, men den har faktiskt hjälpt mig mycket. Numera tänker jag ibland på att jag har en tendens att se "otillgänglig" ut, och försöker ändra på det i kontakten med nya människor.

Att göra förändringar i sitt eget beteende handlar inte om att utplåna sig själv och sin personlighet, utan om att bli ett bättre jag som också mår bättre.

Ja, och sen är ju inte alla andra perfekta människor heller. En anledning att anpassa sig till andra (t.ex. när du försöker se mindre otillgänglig ut) är ju just för att man ska underlätta för andra människor i sin omgivning som man kan tänkas ha ett trevlig utbyte med. Annars kan man sitta där två blyga personer som båda vill ha kontakt men ingen vågar ta första steget och båda tror att den andra är "otillgänglig". Och det vore ju synd om man går miste om en bekantskap/samarbete för att båda två är lika blyga. Man får försöka hjälpa varandra så att det kan bli en trevlig samvaro (vänskap, arbete, annat).

 

[bettysmatte]

Ja, och sen är ju inte alla andra perfekta människor heller. En anledning att anpassa sig till andra (t.ex. när du försöker se mindre otillgänglig ut) är ju just för att man ska underlätta för andra människor i sin omgivning som man kan tänkas ha ett trevlig utbyte med. Annars kan man sitta där två blyga personer som båda vill ha kontakt men ingen vågar ta första steget och båda tror att den andra är "otillgänglig". Och det vore ju synd om man går miste om en bekantskap/samarbete för att båda två är lika blyga. Man får försöka hjälpa varandra så att det kan bli en trevlig samvaro (vänskap, arbete, annat).

Precis... Jag är ju egentligen allt annat än sur (för det mesta ), så det intrycket vill jag undvika att ge!

 

[Lobelia]

@Wille Jag tror att processen att tycka bättre om både dig själv och dina medmänniskor handlar till stor del om självinsikt. Du måste helt enkelt börja arbeta med dig själv. Försöka förstå dig själv. Hur du tänker kring saker och ting. Varför du reagerar som du gör, och varför du får de reaktioner som du får. Vad du - inom rimliga gränser - faktiskt kan ändra på.

Det räcker inte att lägga ansvaret på andra människor i sociala situationer. Man måste göra ett hästjobb själv också. Om man som jag, till exempel, är blyg krävs det att man jobbar HÅRT för att bli bättre på den sociala biten. Jag var nästan fobiskt rädd för att ringa samtal när jag var yngre. Nu - efter väldigt mycket arbete från min sida - har jag kommit så långt att det bara finns en "spärr" kvar. Jag plockar inte upp telefonen lika lätt som vissa andra, men jag kan fatta det mod som krävs och ringa till folk jag inte känner.

Jag har fått feedback att jag ser "sur" ut. Det är ingen rolig feedback att få, men den har faktiskt hjälpt mig mycket. Numera tänker jag ibland på att jag har en tendens att se "otillgänglig" ut, och försöker ändra på det i kontakten med nya människor.

Att göra förändringar i sitt eget beteende handlar inte om att utplåna sig själv och sin personlighet, utan om att bli ett bättre jag som också mår bättre.

Jag håller med men med ett tillägg. Den enda man kan förändra är en själv. En ändring kan i och för sig få andra att vilja förändra sig men att försöka ändra på andra som inte vill är slöseri med tid.

 

[bettysmatte]

Jag håller med men med ett tillägg. Den enda man kan förändra är en själv. En ändring kan i och för sig få andra att vilja förändra sig men att försöka ändra på andra som inte vill är slöseri med tid.

Absolut. Håller med till 100 %...

 

[Wille]

Men nu har du ju jobbat på nya arbetsplatsen i några veckor. Har du inte börjat prata med någon kollega där?

Har jobbat över två månader. Jag snackar med hon som leder mitt arbete och så snackar jag med gräsklipparkillen.

 

[Wille]

@Wille Jag tror att processen att tycka bättre om både dig själv och dina medmänniskor handlar till stor del om självinsikt. Du måste helt enkelt börja arbeta med dig själv. Försöka förstå dig själv. Hur du tänker kring saker och ting. Varför du reagerar som du gör, och varför du får de reaktioner som du får. Vad du - inom rimliga gränser - faktiskt kan ändra på.

Det räcker inte att lägga ansvaret på andra människor i sociala situationer. Man måste göra ett hästjobb själv också. Om man som jag, till exempel, är blyg krävs det att man jobbar HÅRT för att bli bättre på den sociala biten. Jag var nästan fobiskt rädd för att ringa samtal när jag var yngre. Nu - efter väldigt mycket arbete från min sida - har jag kommit så långt att det bara finns en "spärr" kvar. Jag plockar inte upp telefonen lika lätt som vissa andra, men jag kan fatta det mod som krävs och ringa till folk jag inte känner.

Jag har fått feedback att jag ser "sur" ut. Det är ingen rolig feedback att få, men den har faktiskt hjälpt mig mycket. Numera tänker jag ibland på att jag har en tendens att se "otillgänglig" ut, och försöker ändra på det i kontakten med nya människor.

Att göra förändringar i sitt eget beteende handlar inte om att utplåna sig själv och sin personlighet, utan om att bli ett bättre jag som också mår bättre.

Det känns hela tiden som om folk vill att jag ska vara en annan person än den jag är. Mina åsikter och tankar är fel hela tiden. Jag känner mig som en alien, konstig och udda. Och så blir folk arga på mig för att jag är som jag är.

Men de största problemen med folk har jag på det här forumet. Irl funkar det bättre. Jag var omtyckt på mitt förra jobb. Det fungerade bra med klasskamraterna på utbildningen jag gick förra året. På mitt nuvarande jobb funkar det också och jag upplever inga problem. Så det är tråkigt att jag är så beroende av forumet eftersom mitt sociala kontaktnät i princip är obefintligt.

 

[pepp]

Det känns hela tiden som om folk vill att jag ska vara en annan person än den jag är. Mina åsikter och tankar är fel hela tiden. Jag känner mig som en alien, konstig och udda. Och så blir folk arga på mig för att jag är som jag är.

Men de största problemen med folk har jag på det här forumet. Irl funkar det bättre. Jag var omtyckt på mitt förra jobb. Det fungerade bra med klasskamraterna på utbildningen jag gick förra året. På mitt nuvarande jobb funkar det också och jag upplever inga problem. Så det är tråkigt att jag är så beroende av forumet eftersom mitt sociala kontaktnät i princip är obefintligt.

Det går inte att knyta bekantskaper via jobbet? Jag träffar ofta folk utanför jobbet med om dom känns vettiga vill säga!