Ett jäkla humör (skrek tills han "svimmade")

[bananabambi]

Sv: Ett jäkla humör (skrek tills han "svimmade")

Jag både stämmer in på din beskrivning och inte.

Har jag sagt nej om en viss sak som jag inte anser lämplig, så gäller det. Senare får mina barn gärna lära sig att det kan vara förhandlingsbart, beroende på vad det är. Men idag klarar sonen bara enklare förklaringar, och att förhandla fungerar inte riktigt. Som när han vill ha frukt innan maten. Där är det alltid nej, och där ger jag mig inte.

Jag är också tydlig med om jag vill/inte vill leka, bära runt på honom, mm. Där ger jag mig heller inte, vill jag inte leka beror det på att jag gör något viktigt och då hjälper inte tjat.

Sedan är jag ju inte sämre än att jag kan ångra mig, om det finns belägg för det. Som idag t.ex. Sonen hade lekt med ett paraply i bilen, och han fick inte ta med sig det när vi skulle ut ur bilen. Som alltid blev han jätte arg och ledsen. Men sedan såg jag att det faktiskt regnade, och då ångrade jag mig och lät honom ta med det. Där fanns det ju ingen anledning att inte låta honom ta med det.

 

[TinyWiny]

Sv: Ett jäkla humör (skrek tills han "svimmade")

Han är 1.5 år

Men det där med betänketid var smart

Ja då får du vänta lite med argumenteringen men väntetiden har sparat mig mycket problem

Det är inte bara till barn jag säger det, utan även till vuxna

 

[havreflinga]

Sv: Ett jäkla humör (skrek tills han "svimmade")

Men idag klarar sonen bara enklare förklaringar, och att förhandla fungerar inte riktigt. Som när han vill ha frukt innan maten. Där är det alltid nej, och där ger jag mig inte.

Jag är också tydlig med om jag vill/inte vill leka, bära runt på honom, mm. Där ger jag mig heller inte, vill jag inte leka beror det på att jag gör något viktigt och då hjälper inte tjat.

Sedan är jag ju inte sämre än att jag kan ångra mig, om det finns belägg för det.

Jag har oxå en 1,5-åring. Men jag blir förvånad över hur bra han är på att kommunicera fast han inte kan prata!

Det där med att leka/bli buren är ett bra exempel. Han kommer ofta och tar min hand och försöker leda mig till någon leksak. Om jag t ex håller på att laga mat vill jag ju inte leka, alltså säger jag det. Men ofta visar det sig att han bara ville ha hjälp att t ex plocka fram något som han inte når, för att sedan leka själv (eller så kanske han från början ville ha med mig i leken, men sen nöjde sig med plocka-fram-hjälp). Om jag från början sagt "jag vill inte leka" - då ändrar jag ju inte mitt nej ifall jag går med på att hjälpa honom nå en leksak under t ex soffan. Men ibland kanske jag har sagt "nej, jag vill inte gå med dig för jag vill vara här i köket" - då ändrar jag ju mitt nej när jag trots allt följer med honom in i vardagsrummet. Men jag tycker det är rimligt, och förklarar: "Jasså, du ville ha hjälp med att ta fram bollen under soffan, okej, det kan jag göra, men sen får du leka själv."

Frukt/grönsak innan maten får han dock nästan alltid. Han är ett riktigt matvrak, så han kan utan vidare smälla i sig en hel banan medan jag lagar mat, och ändå äta två portioner sen. Han är med och provsmakar hela tiden under matlagningen. Och om jag har något i ugnen sitter han och tittar längtansfullt genom ungsfönstret. Om han märker att jag börjar förbereda mat blir han tydligen vrål-hungrig direkt, även om han åt för bara en timme sedan. Om han inte får något att gnaga på och stilla sin (inbillade?) hunger skulle både han och jag få en väldigt otrevlig stund i köket.

 

[havreflinga]

Sv: Ett jäkla humör (skrek tills han "svimmade")

På tal om förhandla, förklara och sånt. Vår son fattar redan villkor, alltså att man säger "om du..., så gör jag...". Helt otroligt! Jag trodde inte att man kunde kommunicera så mycket med så små barn.

Lilleman är väldigt konsekvent. När man går ut ska man ha mössa och vantar (även om man bara ska springa ut med soporna).:smirk: Det gäller ALLA. Men jag har tydligen lyckats förklara varför jag vill slippa mössa när jag har "fin-kläder" (till skillnad från stallkläder). Alla måste alltid ha mössa, men jag slipper när jag klär mig för att t ex gå på stan. Antingen har han fattat min förklaring, eller har han bara fattat att jag har någon slags förklaring som verkar rimlig, även om han inte förstår den fullt ut...