millus
Trådstartare
Ja, i dagarna är det ett år sedan min älskade katt försvann. Många minns nog mina desperata trådar med bilder från olika ställen om någon på bukefalos kunde förnimma någon känsla i från bilderna.
Jag letade precis överallt, satte upp hur många lappar som helst inom 2 mils radie. Ringde alla grannar och åkte även dit och ropade. Jag ringde polisen för att efterlysa henne och jag annonserade på blocket, kattkommando och alla ställen jag kunde hitta! Jag ringde även en djurpratare som sa att Månsan levde men var olycklig och letade efter oss. Jag kontaktade kattregistret där jag inte anmält Månsans registreringsnummer, hon jag pratade med sa att hade jag väntat en vecka till så hade hennes "nummer" försvunnit ur registret. Det var fyra år efter att hon fick sitt nummer intatuerat. Ja, jag letade och grät oavbrutet i över två månader.
En natt drömde jag att Månsan kom hem, hon kom och gick i vår allé och när hon såg mig så sprang hon mot mig och skrek av glädje. I drömmen så lyfte jag upp henne och grät av lycka att hon var hemma igen.
Dagen efter drömmen så åker jag o min mamma till Karlstad för att titta på smycken. När jag går där o tittar så ringer telefonen. En röst säger: Det är från Din Veterinär i Helsingborg, har du en katt som sprungit bort...Jag bara skrek rakt ut...JAAAAAA!!! De i affären tittade på mig som jag var galen. Månsan levde men var mager och medtagen efter 2,5 månad på rymmen.
Hon hade alltså åkt med min förra grannes flyttsläp 48 mil hemifrån! Så fort jag pratat klart med veterinären så ringde jag till min man och fyra timmar senare så var vi på väg till Helsingborg för att hämta vår lilla flicka. Jisses så mycket som vi grät när vi såg henne lär vi väl aldrig mer gråta! Till och med personalen grät!
Här är vår prinsessa, första fotot är taget samma dag hon kom hem, de andra från idag:
Upp på bänken för att äta skinka:
Som ni ser är det en lycklig och tjock kattsessa vi har hemma hos oss. Hon lämnar knappt inte hemmet nu och går hon ut så vill hon snart in igen.
Jag letade precis överallt, satte upp hur många lappar som helst inom 2 mils radie. Ringde alla grannar och åkte även dit och ropade. Jag ringde polisen för att efterlysa henne och jag annonserade på blocket, kattkommando och alla ställen jag kunde hitta! Jag ringde även en djurpratare som sa att Månsan levde men var olycklig och letade efter oss. Jag kontaktade kattregistret där jag inte anmält Månsans registreringsnummer, hon jag pratade med sa att hade jag väntat en vecka till så hade hennes "nummer" försvunnit ur registret. Det var fyra år efter att hon fick sitt nummer intatuerat. Ja, jag letade och grät oavbrutet i över två månader.
En natt drömde jag att Månsan kom hem, hon kom och gick i vår allé och när hon såg mig så sprang hon mot mig och skrek av glädje. I drömmen så lyfte jag upp henne och grät av lycka att hon var hemma igen.
Dagen efter drömmen så åker jag o min mamma till Karlstad för att titta på smycken. När jag går där o tittar så ringer telefonen. En röst säger: Det är från Din Veterinär i Helsingborg, har du en katt som sprungit bort...Jag bara skrek rakt ut...JAAAAAA!!! De i affären tittade på mig som jag var galen. Månsan levde men var mager och medtagen efter 2,5 månad på rymmen.
Hon hade alltså åkt med min förra grannes flyttsläp 48 mil hemifrån! Så fort jag pratat klart med veterinären så ringde jag till min man och fyra timmar senare så var vi på väg till Helsingborg för att hämta vår lilla flicka. Jisses så mycket som vi grät när vi såg henne lär vi väl aldrig mer gråta! Till och med personalen grät!
Här är vår prinsessa, första fotot är taget samma dag hon kom hem, de andra från idag:
Upp på bänken för att äta skinka:
Som ni ser är det en lycklig och tjock kattsessa vi har hemma hos oss. Hon lämnar knappt inte hemmet nu och går hon ut så vill hon snart in igen.
