Erfarenheter av insemination som ensamstående?

[mino]

En av mina närmaste vänner har påbörjat processen för att inseminera sig som ensamstående i Danmark. En bekant har redan en bebis som hon också skaffat genom insemination. Jag har själv svängt i frågan när jag har sett vad det har betytt för dessa kvinnor och hur de har kunnat släppa många års oro av att inte hitta något bra pappamaterial. Men fortfarande verkar det väldigt kontroversiellt bland vissa och det är ju inte lagligt i Sverige. Jag är nyfiken på om någon här har erfarenhet av detta och vad ni har upplevt? Vilka är svårigheterna och hade ni något särskilt behov av stöd från de omkring er?

 

[Petruska]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Inte jag, men en kompis har gjort det. På just en klinik i Danmark.

Jag uppfattar det inte som att hon har behövt något särskilt stöd mer än vad vem som helst kan behöva. Men det har ju sina sidor att få ihop det praktiska som ensamstående förälder.

Barnets mormor och morfar och även en moster är väldigt engagerade, men jag tror egentligen att de hade varit lika engagerade även om barnet hade haft två föräldrar. Däremot hade min kompis kanske bett dem vara barnvakter och så mer sällan om hon hade haft en partner. Mormor och morfar är också gamla nog att vara pensionärer, så de har ju möjlighet att hjälpa till ganska mycket med barnet.

Fördelen jämfört med "vanliga" ensamstående föräldrar är väl att hon inte har ett ex att dras med och bråka med och vara bunden till resten av livet trots att man helst inte skulle vilja det.

 

[mino]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Ja det där är också mitt intryck hittills.

Två specifika frågor som vi har diskuterat är om man ska välja öppen donator eller inte (dvs att barnet kan få reda på namnet på donatorn när hen är 18) och (från min väns sida) hur man ska hantera/komma över känslan av att vara en andra klassens familj, en sorts second best. Utifrån är det lätt att säga att en familj är vad man gör den till, och precis som du skriver, en partner som visar sig en usel pappa är det sämsta, men jag kan förstå att dessa känslor ändå finns. Det gissar jag att många som tar detta steg går igenom, att det inte blev som man tänkt sig och framför allt att man måste stå ut med andras åsikter/fördomar om att man inte är en riktig familj och att det är konstigt att det inte finns någon pappa till barnet.

 

[Petruska]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Det gissar jag att många som tar detta steg går igenom, att det inte blev som man tänkt sig och framför allt att man måste stå ut med andras åsikter/fördomar om att man inte är en riktig familj och att det är konstigt att det inte finns någon pappa till barnet.

Jag, och således även min kompis, har så förhållandevis många "konstiga" familjer omkring oss ändå (tex rätt många familjer där de vuxna är av samma kön), och de här frågorna har diskuterats till och från i umgängeskretsen i rätt många år nu.

Och olika personer är så klart olika känsliga för den där sortens tryck från omgivningen, och olika omgivningar "trycker" säkert olika mycket.

Personligen har jag väldigt svårt att känna in vad de som verkligen är besvärade av omgivningens normtryck i de här sammanhangen upplever, tycker jag. En klar brist hos mig, alltså. Mina egna strategier handlar snarare om sådant som att hellre bo i en stor stad än i en liten, och hellre hjälpligt centralt i lägenhet i akademikertätt område, än i enfamiljshus där man i värsta fall är helt omringad av familjefundamentalister.

De som är familjefundamentalister kommer att tycka att en kärnfamilj alltid är det bättre alternativet, hur gräsligt jag än uppfattar att deras familj/förhållande fungerar. Om man inte har ett väldigt extremt umgänge (är medlem i Pingstkyrkan, typ) så kommer det ju hela tiden att finnas både enförsörjarfamiljer, styvfamljer och kärnfamiljer omkring en, så jag ser egentligen inte riktigt problemet. Men jag kan heller inte alls identifiera mig med känslan av att drömma om en kärnfamilj, det har aldrig någonsin känts viktigt för mig och jag förstår inte riktigt hur det känns när det känns viktigt. Att formen är så central, liksom?

Edit: Ska jag vara bara lite mer svartsynt än jag är på riktigt, så ser jag det egentligen som en rätt lämplig familjeform att de som är omsorgskompetenta (till övervägande delen kvinnor) har ansvaret för barnen och vill de sedan dessutom ha kärleksrelationer, så inte mig emot. Men varför blanda ihop de två sakerna, egentligen?

 

[Badger]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Andra klassens familj? Jag tycker de är första klassens familj! De har tänkt länge, gjort ett val, är starka och självständiga och säkert mycket mycket lyckliga med sitt barn.

(Har en kollega där jag aldrig hört om en pappa och det blev ju väldigt lyckat. Numera har hon iofs både bonusbarn och bonuspappa till sitt barn men ändå det verkade fantastiskt lyckat även innan dess.)

(Vad är det med folk och ensamstående mammor, jag växte upp med en mina grannar hade, mina väninnor växte upp med sina mammor osv. Det är lika perfekt som att växa upp med både mamma och pappa. Trött grå sliten?näh! Glad, pigg ,ute, bokklubbar, jobb, väninnor, energi.)

 

[mino]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Jag håller ju förstås helt med dig och min vän skulle säkert också hålla med dig, i teorin (hon bor fö i samma stad som du). Och hade ingången i detta varit "nu vill jag ha barn och nu skaffar jag det" snarare än "nämen nu börjar jag bli så gammal att jag inte kan vänta längre" hade det förmodligen varit annorlunda. Dvs om beslutet tagits under omständigheten att man inte önskade en partner och pappa till barnet. Mycket handlar om, som jag förstår det, hur olika praktiska situationer ska hanteras. Hur kommer det att kännas vid namngivningen? Hur kommer det vara på dagis med bara ett föräldranamn vid kroken? osv. När man inte behöver ta känslomässig ställning själv är det lätt att se hur allt det här ska lösas men jag kan förstå att det blir ett antal extra aspekter att ställas inför. Det blir helt enkelt inte följa John, man måste uppfinna något eget, och det är det jag tror som oroar min vän.

 

[mino]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Ja man hoppas ju att omgivningen kommer att tycka det!

 

[Badger]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

hjälpligt centralt i lägenhet i akademikertätt område

Så som jag växte upp tycker också det verkar väldigt bra för att slippa för mycket -så ska! det vara. (Iofs hade jag släkt som tyckte jag var inskränkt eftersom jag var dålig på och nervös för att åka buss när jag var 9, jag cyklade ju överallt (mamma hade inte bil))

 

[Glen_Grant]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Edit: Ska jag vara bara lite mer svartsynt än jag är på riktigt, så ser jag det egentligen som en rätt lämplig familjeform att de som är omsorgskompetenta (till övervägande delen kvinnor) har ansvaret för barnen och vill de sedan dessutom ha kärleksrelationer, så inte mig emot. Men varför blanda ihop de två sakerna, egentligen?

Måste verkligen följa den här tråden! Så där har jag tänkt men inte vågat formulera

Fast jag skulle gärna ha ett barn ensam, utan att behöva avstå så stor del av mitt intressanta/bekväma liv att ta hand om det. Hur löser man det

/GG med tickande biologisk klocka

 

[Badger]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

"nu vill jag ha barn och nu skaffar jag det" snarare än "nämen nu börjar jag bli så gammal att jag inte kan vänta längre" hade det förmodligen varit annorlunda. Dvs om beslutet tagits under omständigheten att man inte önskade en partner och pappa till barnet.

Den korrekta uppfattningen är väl egentligen att hon letade för att hitta en man som passade henne istället för att ta första bästa. Hon var helt enkelt rimligt nogrann med begränsad tidsram. Vill hon bo ihop med en man har hon nu sänkt stressnivån och längt tidsramen för att hitta en.

 

[mino]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Jag håller helt klart med dig. Men nu är hennes känslor sådana och jag vill inte bara förneka dem. Jag har själv inte varit i just den här situationen och vet inte hur jag skulle reagera. Jag upplevde att det var ett stort beslut att bestämma sig för att det var dags men det underlättades säkert av att marken är väldigt krattad för heteropar.

 

[mino]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Kan tilägga ang detta med andra klassens familj att man har exempelvis inte rätt att göra en fertilitetsutredning inom den offentliga vården som ensamstående, det får göras privat. Det är standard att göra en sån utredning så att man inte betalar för insemination i onödan.

 

[Badger]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Jo det är bra märkligt,

(Självklart ska man inte förneka någons känslor )

för att inte tala om att tex lesbiska par måste bestämma sig för en "mamma" och om hon inte lyckas får den andra kvinnan inte insemineras på lanstingets bekostnad (såvitt jag förstått). (Som om det skulle vara "rättvist" pft! i ett heteropar sitter ju bådas gener i barnet, inte i ett homosexuellt par så för ett homosexuellt par är det ju inte alls orimligt att kunna vilja ha två barn, ett per mamma.)

 

[alazzi]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Två specifika frågor som vi har diskuterat är om man ska välja öppen donator eller inte (dvs att barnet kan få reda på namnet på donatorn när hen är 18) och (från min väns sida) hur man ska hantera/komma över känslan av att vara en andra klassens familj, en sorts second best. Utifrån är det lätt att säga att en familj är vad man gör den till, och precis som du skriver, en partner som visar sig en usel pappa är det sämsta, men jag kan förstå att dessa känslor ändå finns. Det gissar jag att många som tar detta steg går igenom, att det inte blev som man tänkt sig och framför allt att man måste stå ut med andras åsikter/fördomar om att man inte är en riktig familj och att det är konstigt att det inte finns någon pappa till barnet.

Då finns det fler varianter som anses som "andra klassens familj" tyvärr. Jag har ju adopterat och även där möts man ibland tyvärr av den synpunkten. Inte så ofta helt öppet men när det kommer till prat om graviditet och annat kring det så faller man ju bort som adoptivförälder och då har jag mer än en gång hört mellan raderna att man inte är en riktig mamma när man "Bara" har adopterat. Möjligt att folk inte menat det lika bokstavligt, men jag har stött på det. Oftast på Öpnna förskolan, men även i andra sammanhang.

 

[Brandgul]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Fast jag skulle gärna ha ett barn ensam, utan att behöva avstå så stor del av mitt intressanta/bekväma liv att ta hand om det. Hur löser man det

/GG med tickande biologisk klocka

Jag tror man måste räkna med att små barn tar väldigt mycket tid.

 

[mino]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Upplever du detta även i Sverige? Det känns som att adoption är så etablerat nu när de första adopterade själva är föräldrar. Tack och lov förändras normerna någorlunda snabbt för hur en familj får se ut. Jag har en släkting som är 50+ som är "oäkting" och fortfarande i denna dag är det ett hyschhysch i den äldre generationen som är född på 30-40-talen inför omgivningen att det inte är hans styvpappa som är biopappan! Det känns fruktansvärt stenålders men det är alltså inte längre sedan det var norm med gifta föräldrar och sex enbart inom äktenskapet.

 

[mino]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Det jag tänker om detta är att går man in i familjeskapandet utan förutsägbara ramar så kan man faktiskt göra den till vad som helst och skapa en helt egendesignad familjekonstellation som inte bygger på kärleksrelationer i första hand. Man kan välja att bo ihop med en ensamstående kompis, med eller utan barn. Man kan ge släktingar centrala roller. Man kan från början utse faddrar/gudföräldrar och se till att barnet får en nära och kontinuerlig kontakt med dem. Jag är lite inne på Petruskas linje ovan att ett föräldraskap på de premisserna skapar frihet och möjlighet att välja ett mer öppet förhållningssätt till "familjen" som inte begränsas av mamma-pappa-barn och de normer som gör kärnfamiljen till en helst oberoende enhet.

 

[alazzi]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Upplever du detta även i Sverige? Det känns som att adoption är så etablerat nu när de första adopterade själva är föräldrar. Tack och lov förändras normerna någorlunda snabbt för hur en familj får se ut. Jag har en släkting som är 50+ som är "oäkting" och fortfarande i denna dag är det ett hyschhysch i den äldre generationen som är född på 30-40-talen inför omgivningen att det inte är hans styvpappa som är biopappan! Det känns fruktansvärt stenålders men det är alltså inte längre sedan det var norm med gifta föräldrar och sex enbart inom äktenskapet.

Det är i Sverige som jag har upplevt det. Framför allt på Öppna förskolan (samt från vissa släktingar, tyvärr) I Tyskland är det alldeles för privat. Man pratar öht inte om sådant. Många har frågat oss om vårt barn vet att hon är adopterad. Det är väldigt privat här. Inget man alls pratar om. I Sverige pratas det ju helt öppet om väldigt privata saker. Här finns det många osynliga adoptioner, och jag vet att det finns osynliga adoptioner även i Sverige men man pratar inte om det. När det var aktuellt för oss så var det viktigt för vissa personer att adoptionen skulle vara osynlig, och de personerna valde land efter det.

Jag har en kusin som är "oäkting" , hon fyller 50 i år och hon har fått höra sådana hemska kommentarer under sin uppväxt.

 

[Kattennizze]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

Jag har en kompis som gjort det, alltså skaffat barn på helt egen hand. Hon var då 43 år. Hon och dottern utgör en fantastisk liten familj som har det jättebra på alla vis tillsammans, jag blir alltid så glad när jag träffar dem för hon är en sådan varm och engagerad förälder. Hennes egna föräldrar har hjälpt henne mycket med barnet vid sjukdom och som barnvakt, nackdelen för henne är att de börjar bli till åren med krämpor etc. Vad jag vet har ingen nånsin ifrågasatt hennes beslut, men min umgängeskrets är synnerligen liberal när det gäller olika familjekonstellationer.

 

[Lena Furberg]

Sv: Erfarenheter av insemination som ensamstående?

KL
Påminner mig om intervjun med Kristina Lugn som jag såg på TV igår. Hon begrep som ung inte hur man skulle kunna hinna med att både ha ett barn OCH ett fungerande förhållande med en man samtidigt, eftersom bägge sakerna tar så mycket tid och engagemang. Så hon valde barnet!