Viveka
Trådstartare
Min hund kommer överens med alla hundar, t.om griniga gamla surtikar brukar smälta för hennes kroppsspråk, så normalt har jag aldrig några problem med hundmöten.
Just nu är hon emellertid en vandrande pesthärd. Inte nog med att hon löper, hennes bästa kompis har förmodligen också smittat henne med kennelhosta, som hon i sin tur ådragit sig på en valpträff.
Det brukar normalt inte vara många hundar ute på våra förmiddagspromenader, eftersom de flesta jobbar då. Men idag hade jag extrem otur.
Först passerade jag ett hus med inhägnad tomt och en massa skälliga småhundar, och naturligtvis passade två av dem på att smita ut medan ägarinnan gick till brevlådan. Jag försökte förklara situationen, och ägarinnan tog det lite väl coolt. Först sa hon att alla hennes hundar var tikar så det var 'inga problem'. När hon äntligen uppfattade det där om kennelhostan försökte hon fösa in dem genom grindhålet, men utan större framgång, så förmodligen har hennes flock fått pesten också nu.
Sedan kom jag upp i skogen, där jag mötte en kvinna som ihärdigt ropade och visslade på en osynlig hund. Hon frågade om jag hade sett till hennes hanhund, som stuckit iväg efter en hare, och redan varit borta i två timmar. Det hade jag förstår inte, så jag förklarade om löpet och kennelhostan och sedan skildes vi. Utsikten att stöta ihop med en ägarlös hanhund var ju inte särskilt lockande, men vid det här laget var jag fyra km hemifrån, och en hund som hade drivit hare i två timmar, var förmodligen rätt trött. Så pestbomben och jag fortsatte vår skogstur.
Några km längre fram dök det plötsligt upp en stilig colliehane, som genast började uppvakta min tik, som i sin tur blev väldigt lycklig över sällskapet. Jag tror inte det var den harjagande hunden, snarare hörde han till ett hus i närheten, och var tydligen ute på vift på egen hand. Huset låg nedanför ett brant stup, jag ropade för att försöka väcka uppmärksamhet, men ingen ägare syntes till, så jag fick freda mig och tiken bäst jag kunde.
Fortfarande hade jag ca tre km hem, och valet verkade stå emellan att antingen klättra ner för stupet eller få med mig en stor, pipig och kärlekskrank hanhund ända hem. Men efter att jag rutit åt friaren ett par gånger, fattade han faktiskt galoppen och dröp av. Förmodligen även han smittad av kennelhosta, för visst hann de få närkontakt.
Tur att min lilla Tyfoid Mary inte höglöpte, då vet jag inte hur det hade gått...
Just nu är hon emellertid en vandrande pesthärd. Inte nog med att hon löper, hennes bästa kompis har förmodligen också smittat henne med kennelhosta, som hon i sin tur ådragit sig på en valpträff.
Det brukar normalt inte vara många hundar ute på våra förmiddagspromenader, eftersom de flesta jobbar då. Men idag hade jag extrem otur.
Först passerade jag ett hus med inhägnad tomt och en massa skälliga småhundar, och naturligtvis passade två av dem på att smita ut medan ägarinnan gick till brevlådan. Jag försökte förklara situationen, och ägarinnan tog det lite väl coolt. Först sa hon att alla hennes hundar var tikar så det var 'inga problem'. När hon äntligen uppfattade det där om kennelhostan försökte hon fösa in dem genom grindhålet, men utan större framgång, så förmodligen har hennes flock fått pesten också nu.
Sedan kom jag upp i skogen, där jag mötte en kvinna som ihärdigt ropade och visslade på en osynlig hund. Hon frågade om jag hade sett till hennes hanhund, som stuckit iväg efter en hare, och redan varit borta i två timmar. Det hade jag förstår inte, så jag förklarade om löpet och kennelhostan och sedan skildes vi. Utsikten att stöta ihop med en ägarlös hanhund var ju inte särskilt lockande, men vid det här laget var jag fyra km hemifrån, och en hund som hade drivit hare i två timmar, var förmodligen rätt trött. Så pestbomben och jag fortsatte vår skogstur.
Några km längre fram dök det plötsligt upp en stilig colliehane, som genast började uppvakta min tik, som i sin tur blev väldigt lycklig över sällskapet. Jag tror inte det var den harjagande hunden, snarare hörde han till ett hus i närheten, och var tydligen ute på vift på egen hand. Huset låg nedanför ett brant stup, jag ropade för att försöka väcka uppmärksamhet, men ingen ägare syntes till, så jag fick freda mig och tiken bäst jag kunde.
Fortfarande hade jag ca tre km hem, och valet verkade stå emellan att antingen klättra ner för stupet eller få med mig en stor, pipig och kärlekskrank hanhund ända hem. Men efter att jag rutit åt friaren ett par gånger, fattade han faktiskt galoppen och dröp av. Förmodligen även han smittad av kennelhosta, för visst hann de få närkontakt.
Tur att min lilla Tyfoid Mary inte höglöpte, då vet jag inte hur det hade gått...
