En gång för inte alls så längesedan men i ett mycket avlägset land levde en människa som längtade efter spänning och äventyr och mer mening i livet.
Hon bodde i ett stenhus mitt ute på något som liknade en stäpp och när hon tittade ut genom fönstren lyckades hon nästan alltid möta blicken hos någon individ av de nötkreaturliknande djuren som stod och idisslade eller precis tog en tugga gräs.
Jideraa var människans namn. Fastän hon tyckte om sällskapet andra människor gav så bodde hon för sig själv. Det fanns inga i närheten som hon riktigt kunde vara sig själv med. Och då fick det hellre vara. På alla platser finns det sådana personer som djupt i hjärtat känner att de är som de är och varken kan eller vill försöka vara på något annat sätt, hur mycket det än skulle förenkla i livet.
Jideraa längtade dock efter ett sammanhang där hon verkligen kunde fylla ett meningsfullt syfte, och det verkade så mycket lättare att hitta om hon bara inte hade varit sig själv. Ibland kände hon skuld och närapå skam över att hon inte kunde förmå sig att förändra sig. På gott och ont kanske.
Jideraa kände till en gammal berättelse om en buffel med en märklig sten dold i sitt horn. Stenen sas vara magisk och kunna ta den som fann den till en plats där en kunde hitta sitt allra bästa - och sanna - jag.
Jideraa drömde om att hitta stenen och hon studerade varje hornprytt djur, vare sig det var en buffel eller någon annan art, med en längtan som är mer eller mindre obeskrivlig.
Hon bodde i ett stenhus mitt ute på något som liknade en stäpp och när hon tittade ut genom fönstren lyckades hon nästan alltid möta blicken hos någon individ av de nötkreaturliknande djuren som stod och idisslade eller precis tog en tugga gräs.
Jideraa var människans namn. Fastän hon tyckte om sällskapet andra människor gav så bodde hon för sig själv. Det fanns inga i närheten som hon riktigt kunde vara sig själv med. Och då fick det hellre vara. På alla platser finns det sådana personer som djupt i hjärtat känner att de är som de är och varken kan eller vill försöka vara på något annat sätt, hur mycket det än skulle förenkla i livet.
Jideraa längtade dock efter ett sammanhang där hon verkligen kunde fylla ett meningsfullt syfte, och det verkade så mycket lättare att hitta om hon bara inte hade varit sig själv. Ibland kände hon skuld och närapå skam över att hon inte kunde förmå sig att förändra sig. På gott och ont kanske.
Jideraa kände till en gammal berättelse om en buffel med en märklig sten dold i sitt horn. Stenen sas vara magisk och kunna ta den som fann den till en plats där en kunde hitta sitt allra bästa - och sanna - jag.
Jideraa drömde om att hitta stenen och hon studerade varje hornprytt djur, vare sig det var en buffel eller någon annan art, med en längtan som är mer eller mindre obeskrivlig.
