En riktig utmaning

Drygt 10 veckor har gått sedan min ridolycka nu.
6 veckor efter armbrottet så hade själva brottet läkt fint, men jag kunde inte röra armen. Fick snabbt åka in på magnetröntgen, varpå det konstaterades att min axel förmodligen hoppat ur led och tillbaks igen vid olyckan. Axelleden var inflammerad, och att gå med en inflammerad led utan att röra på den i 7 veckor är tydligen inte så bra. Ledkapseln hade stelnat till och eventuellt kunde jag även ha drabbats av “frozen shoulder”. Fick en kortisonspruta rakt in i axelleden - halleluja!! För det var verkligen en uppenbarelse! Smärtan i axeln försvann och jag började så smått återfå förmågan att röra på armen igen!

Men när smärtan i axeln försvann så märkte jag plötsligt hur jäkla ont armbågen gjorde… Minns ju att jag när jag kom in på akuten hade väääldigt ont i både axeln och armbågen - förutom i själva armbrottet - men tänkte att det kanske var så det kändes att bryta en arm… Armbågen var dock fortfarande väldigt svullen, öm och smärtande 8 veckor efter olyckan, och det var definitivt något som var fel! Då blev jag i ärlighetens namn väldigt trött och tänkte att jag faktiskt skiter i vad det är - “vad det än är så läker det väl!”, och tänkte nästan inte bry mig mer om det. Men då blev min sjukgymnast bekymrad och skickade mig på ultraljudsundersökning av armbågsleden.

Undersökningen visade glädjande nog inte på några skador (åtminstone inte som kunde upptäckas med ultraljud), och sjukgymnasten funderade högt på att armbågen nog sannolikt också fått sig en rejäl smäll i olyckan och blivit skadad på nåt sätt, kanske var det inte omöjligt att nånting gått av där heller, men i så fall så hade det nog ändå läkt på den här tiden.

Så vad som från början bara var ett armbrott blev tillslut en helt söndertrasad arm - med trasig axel, bruten överarm och trasig armbåge. Tjohej. Och det som var en sån “odramatisk” avramling.

Eftersom det hela hade utvecklat sig så dramatiskt och blivit till en helt söndertrasad arm, så minskade förstås min misstanke jag haft från början om benskörhet. Så när jag gick till läkaren för att få svaret från benskörhetsutredningen så var jag övertygad om att det inte skulle visa på nånting alls, utan att jag bara hade varit nojjig som hade begärt att få en sån mätning.

Men så var det ju inte….

Jag trodde knappt att jag hörde rätt när läkaren berättade att bentäthetsmätningen hade visat att jag bara hade 82% av förväntad bentäthet för min ålder, och att det alltså kunde finnas misstanke om att jag var benskör… Läkaren tyckte dock inte att det var värt att sätta in benskörhetsmedicin på mig än, men ordinerade tillskott av D-vitamin och kalcium samt rekommenderade mig att dricka mjölk (vilket jag inte gör i vanliga fall) och styrketräna. (måste dock erkänna att jag är lite skeptisk mot mjölken... )

Jag fick med mig pappret från benskörhetsutredningen hem, och när jag i efterhand läste igenom det så stod det dessutom en notering om att de vid röntgen av min ländrygg hade sett “skleros och pålagringar på L2, L3 och L4” (=ländryggskotor).
Kanske inte undra på då att jag har haft jävligt ont i ländryggen under flera år?? Jag som har trott att det berodde på stress…
Jag googlade lite på saken och hittade att pålagringar på ländryggskotorna hör till normalt åldrande, däremot fick jag aldrig riktigt fram vad skleros i ländryggen var för nånting, mer än förhårdnad av kroppsvävnad och tillväxt av bindväv. Vet dock inte om det är särskilt bra att ha sånt på ländryggskotorna?....

I vilket fall som helst så landade jag mest i att det tydligen bara är skräp med tanten!
Pålagringar i ryggen, gallor i knäna, trasig arm och allmän stelhet!... Jag trodde väl kanske inte att livet skulle var såhär slut redan vid 44 års ålder, men jag duger väl snart bara till pålägg!!

Men jag vore ju inte jag, om jag inte måste försöka att anta den här utmaningen också.

1. Få tillbaks full rörlighet och styrka i min trasiga arm.
   Det har skett STORA framsteg de senaste två veckorna med armen - jag kan klä på mig igen, sova på ena sidan och på mage igen, köra min egen manuellt växlade bil igen , höja armen någorlunda, mm, mm. Men det är klart att det blir stora framsteg i början när inflammationen i axeln har lagt sig och jag faktiskt kan börja röra på armen igen och återfå fullt flöde i armen. Det har varit skrämmande att uppleva vad som händer med en kroppsdel som hålls stilla så länge! Allt från att svetten från den armen luktar riktigt illa, till att huden blir förändrad, till att armen är ständigt kall, till att leder och muskler upphör att fungera helt och hållet… Jag inser plötsligt med full intensitet hur viktigt det är med rörelse för våra kroppar!
   
   
2. Få bra kondition.
   Jag hade väl inte jättebra kondition innan olyckan, men 8 veckors stillasittande på det har inte gjort saken bättre om man säger så… Dessutom har jag läst några böcker om hur enormt viktig motionen är för vårt välmående och våra kroppsfunktioner - allt från hormonell balans och immunförsvar till psykiskt och fysiskt mående samt välfärdssjukdomar och andra sjukdomar, och jag inser hur oerhört viktigt det är att jag ger min kropp den här chansen att må bra.
   
   
3. Träna muskler och styrka.
   Jag har alltid haft en extremt klen överdel. Ben och mage har varit OK, men muskler i axlar och armar har lyst med sin frånvaro på mig. Och nu med benskörhetshotet hängande över mig är det viktigare än någonsin att jag tränar styrka.

OK, så det känns som att min hälsa har fått nåt slags ultimatum om att jag måste börja träna. Det är livsviktigt nu. Viktigare än någonsin förr. Det känns som att jag i och med mina erfarenheter från olyckan har fått nån slags förvarning om att om jag inte lägger ner allt krut jag har på att ta hand om mig nu, så är det bara smärta och sjukdom som väntar framöver. Och i att ta hand om mig så måste motionen ingå. Jag har skjutit det framför mig så länge och aldrig riktigt lyckats få mig att bli särskilt hängiven i mitt motionerande… Visst har jag under perioder varit med på regelbunden gruppgympa och innebandy och styrketräning och badminton och så ridningen såklart, plus alla hundpromenader rätt ut i skogen över stock och sten, men jag har mest alltid känt mig som en “hyfsat nykter” sockerberoende soffpotatis.

Jag MÅSTE bli helnykterist från min “latmaskoholism” för min hälsas skull. Jag står i vägskälet nu, och MÅSTE hitta en lösning på hur jag ska kunna locka fram styrka och motivation för att välja rätt väg och sedan fortsätta hålla uppe motivationen.

Mitt nyårslöfte blir såklart att ge mig själv en hälsomässig chans genom motionen. Jag har inte spikat planen helt än, men tanken är att jag ska köra ett “motionsprojekt” under våren med ett ganska strikt schema, och sedan utvärdera det vid midsommar. Jag MÅSTE! Jag får inte släppa det här nu! Det är viktigare än någonsin, för annars känner jag lukten av ond bråd död…