Om jag börjar bakifrån med kvällens sista lektion så fick jag sitta på min storfavorit lakritstrollet Ägrim!
Underbart!
Men....
...inte ens på honom funkar det att dressyra längre.
Jag vet inte vad det är som är fel. Jag begriper det inte. Jag vet verkligen inte hur jag ska ge hjälperna, och dom hjälper jag ger får jag inte önskad respons på. Har HELT tappat känslan. Och jag vet att förut nångång när jag hade tappat känslan och hamnade på Ägrim, så kändes det som att ”komma hem” och allt funkade igen.
Men inte den här gången.
Bitvis glimmade det till, men sen tappade jag alltihop igen och Ägrim blev spänd och stark och la sig på och sprang undan mina hjälper.
Äh, fan vad trist. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det funkar bara inte längre för mig att rida dressyr. Funderar på om jag ska prova att strunta i lektionernas övningar och skrutta runt på en egen volt nånstans och bara försöka hitta tillbaks till grundläggande hjälpgivning – start och stopp...
I alla fall så hade jag turen att få byta bort min ordinarie första dressyrlektion på kvällen mot en hopplektion lite senare samma kväll. Så det blev hoppning den här veckan också!
Jag stod uppskriven på Cash – en lång tunn och lite gänglig brun kille som jag bara har skrittat ut på en gång tidigare, så jag känner honom inte. Han var verkligen HUR go som helst i boxen, jag blev alldeles kär! I framridningen kändes han spänd och gick som en stjärnkikare, men när vi började hoppa så kände jag att jag trots allt fick stor respons på mina hjälper – la jag till skänkeln så sköt han iväg som en kanonkula och skulle jag svänga så svängde han 90 grader direkt, bara jag la till svängande hjälper. Och när jag då skulle räta upp honom och höll emot på andra sidan så svängde han 90 grader åt andra hållet istället.
Så det blev kanske lite vingligt där till en början och tog ett litet tag att kalibrera mig.
Dessutom satte han inte taxeringen särskilt stadigt av sig självt, så i början kom vi både för nära och för långt bort från hindrena ibland. Han hade bra fart och sköt gärna iväg mot hindren, så vi tog oss över i alla fall, oavsett avsprångspunkt. Och jag känner mig så pass stadig i min hoppsits nu att såna språng inte stör mig. Jag väntar in hästen, hänger med i språnget, tappar inte balansen, följer med med hand och tygel och stör inte hästen. Känns som att jag har utvecklats rejält där! Däremot fick jag förstås se till att jobba på att vara lite noggrannare med vägar och avstånd, och vara med bättre och placera honom rätt mot hindren för att hjälpa honom att komma rätt.
Han hade verkligen en härlig hoppenergi – vi var ganska många på lektionen och fick skritta ganska mycket medans vi väntade på vår tur att hoppa banan, men jag kunde plocka upp honom och styra an nästan direkt, för han taggade till på en halv sekund. Kul!
Ridläraren var dock kanske inte så imponerad av oss, för hon plockade bort en lite klurig linje för oss när det var min tur att hoppa första banan. Vilket i och för sig var helt OK för min del, för som sagt jag kände ju inte Cash och var inte så kalibrerad på honom, och det blev ju lite vingligt där emellanåt, på grund av kombinationen av hans fart, känslighet, och behov av stöd att bli rätt placerad avståndsmässigt. Och jag var fortfarande inne på att känna av honom. Det är lättare att få det rätt om man vet vad man har att förvänta sig av hästen och vet vad som behövs, så jag hoppas att jag kan få hoppa Cash fler gånger och att vi kanske då sköter oss bättre och kan få gå in på även dom mer avancerade linjerna. För han var riktigt rolig att hoppa!!
Men....
...inte ens på honom funkar det att dressyra längre.
Jag vet inte vad det är som är fel. Jag begriper det inte. Jag vet verkligen inte hur jag ska ge hjälperna, och dom hjälper jag ger får jag inte önskad respons på. Har HELT tappat känslan. Och jag vet att förut nångång när jag hade tappat känslan och hamnade på Ägrim, så kändes det som att ”komma hem” och allt funkade igen.
Men inte den här gången.
Bitvis glimmade det till, men sen tappade jag alltihop igen och Ägrim blev spänd och stark och la sig på och sprang undan mina hjälper.
Äh, fan vad trist. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det funkar bara inte längre för mig att rida dressyr. Funderar på om jag ska prova att strunta i lektionernas övningar och skrutta runt på en egen volt nånstans och bara försöka hitta tillbaks till grundläggande hjälpgivning – start och stopp...
I alla fall så hade jag turen att få byta bort min ordinarie första dressyrlektion på kvällen mot en hopplektion lite senare samma kväll. Så det blev hoppning den här veckan också!
Jag stod uppskriven på Cash – en lång tunn och lite gänglig brun kille som jag bara har skrittat ut på en gång tidigare, så jag känner honom inte. Han var verkligen HUR go som helst i boxen, jag blev alldeles kär! I framridningen kändes han spänd och gick som en stjärnkikare, men när vi började hoppa så kände jag att jag trots allt fick stor respons på mina hjälper – la jag till skänkeln så sköt han iväg som en kanonkula och skulle jag svänga så svängde han 90 grader direkt, bara jag la till svängande hjälper. Och när jag då skulle räta upp honom och höll emot på andra sidan så svängde han 90 grader åt andra hållet istället.
Så det blev kanske lite vingligt där till en början och tog ett litet tag att kalibrera mig. Dessutom satte han inte taxeringen särskilt stadigt av sig självt, så i början kom vi både för nära och för långt bort från hindrena ibland. Han hade bra fart och sköt gärna iväg mot hindren, så vi tog oss över i alla fall, oavsett avsprångspunkt. Och jag känner mig så pass stadig i min hoppsits nu att såna språng inte stör mig. Jag väntar in hästen, hänger med i språnget, tappar inte balansen, följer med med hand och tygel och stör inte hästen. Känns som att jag har utvecklats rejält där!
Däremot fick jag förstås se till att jobba på att vara lite noggrannare med vägar och avstånd, och vara med bättre och placera honom rätt mot hindren för att hjälpa honom att komma rätt.Han hade verkligen en härlig hoppenergi – vi var ganska många på lektionen och fick skritta ganska mycket medans vi väntade på vår tur att hoppa banan, men jag kunde plocka upp honom och styra an nästan direkt, för han taggade till på en halv sekund. Kul!
Ridläraren var dock kanske inte så imponerad av oss, för hon plockade bort en lite klurig linje för oss när det var min tur att hoppa första banan. Vilket i och för sig var helt OK för min del, för som sagt jag kände ju inte Cash och var inte så kalibrerad på honom, och det blev ju lite vingligt där emellanåt, på grund av kombinationen av hans fart, känslighet, och behov av stöd att bli rätt placerad avståndsmässigt. Och jag var fortfarande inne på att känna av honom. Det är lättare att få det rätt om man vet vad man har att förvänta sig av hästen och vet vad som behövs, så jag hoppas att jag kan få hoppa Cash fler gånger och att vi kanske då sköter oss bättre och kan få gå in på även dom mer avancerade linjerna. För han var riktigt rolig att hoppa!!
