- Svar: 31
- Visningar: 3 802
Lägger tråden här i dagboksformet då jag bara behöver stöttning, pepp och konstruktiva idéer just nu.
Våran unghäst, Kaj, har precis flyttat till ett nytt stall. Eller rättare sagt lösdrift, men just nu går hästarna på bete. Vad jag inte hade fattat innan flytten är att beteshagarna ligger på ena sidan av ett järnvägsspår och stallet på andra sidan.
Dom var tre kompisar som flyttade samma dag och är extremt tighta med varandra. Kaj är ju som sagt unghingst så det är inte så konstigt att han är flockorientetad kanske, men det har verkligen inte varit några problem att ta honom själv från betet till stallet på gamla stället. En betydligt längre promenad än nu dessutom.
Men iaf. Det jävla järnvägsspåret som måste korsas då. Vi försökte ta honom tillbaka till stallet själv igår, han gnäggade och hade sig men jag sa vi struntar i det han lugnar sig när han kommer till stallet.
När vi ska korsa järnvägen stannar han. Går inte att rubba. Min son börjar gråta. Lampan som signalerar att man får passera släcks. Det betyder att tåget kommer. Som tur var är min farsa med, men han är 72 år gammal och halvskruttig men jag skriker KNUFFA!!!
Vi lyckas få över honom, på något sätt. Dröjer några sekunder sen swishar tåget förbi, typ 5 meter bakom Kajs rumpa. Det verkar inte bekomma honom nämnvärt, han är betydligt mer bekymrad över att ha lämnat sin flock.
Samma sak på vägen tillbaka, fast då slocknar lampan innan vi ska beträda spåret. Kaj är så stressad att han släpar mig ner i diket i hopp om att hitta en väg över spåret vid sidan av bommarna, och jag klamrar mig fast som en galning i hopp om att han ska stanna. Inser ju också att om det blir verkligt kritiskt så måste jag släppa. Men det inser jag kanske först såhär nu i efterhand, dom där ödesdigra minuterna när lampan är släckt och tåget swishar förbi tänker jag liksom ingenting mer än att få honom bort från spåret.
Jag kommer såklart inte försöka mig på att ta honom tillbaka till stallet själv igen. Jag ska också kolla upp vilka tåg det är som kör där och hur tidtabellen ser ut. Men just nu känner jag mig helt tom. Han kan ju liksom stanna, han är ett år gammal och jag har haft tålamod med det men han FÅR inte stanna på en jävla tågräls. Fan fan fan.
Våran unghäst, Kaj, har precis flyttat till ett nytt stall. Eller rättare sagt lösdrift, men just nu går hästarna på bete. Vad jag inte hade fattat innan flytten är att beteshagarna ligger på ena sidan av ett järnvägsspår och stallet på andra sidan.
Dom var tre kompisar som flyttade samma dag och är extremt tighta med varandra. Kaj är ju som sagt unghingst så det är inte så konstigt att han är flockorientetad kanske, men det har verkligen inte varit några problem att ta honom själv från betet till stallet på gamla stället. En betydligt längre promenad än nu dessutom.
Men iaf. Det jävla järnvägsspåret som måste korsas då. Vi försökte ta honom tillbaka till stallet själv igår, han gnäggade och hade sig men jag sa vi struntar i det han lugnar sig när han kommer till stallet.
När vi ska korsa järnvägen stannar han. Går inte att rubba. Min son börjar gråta. Lampan som signalerar att man får passera släcks. Det betyder att tåget kommer. Som tur var är min farsa med, men han är 72 år gammal och halvskruttig men jag skriker KNUFFA!!!
Vi lyckas få över honom, på något sätt. Dröjer några sekunder sen swishar tåget förbi, typ 5 meter bakom Kajs rumpa. Det verkar inte bekomma honom nämnvärt, han är betydligt mer bekymrad över att ha lämnat sin flock.
Samma sak på vägen tillbaka, fast då slocknar lampan innan vi ska beträda spåret. Kaj är så stressad att han släpar mig ner i diket i hopp om att hitta en väg över spåret vid sidan av bommarna, och jag klamrar mig fast som en galning i hopp om att han ska stanna. Inser ju också att om det blir verkligt kritiskt så måste jag släppa. Men det inser jag kanske först såhär nu i efterhand, dom där ödesdigra minuterna när lampan är släckt och tåget swishar förbi tänker jag liksom ingenting mer än att få honom bort från spåret.
Jag kommer såklart inte försöka mig på att ta honom tillbaka till stallet själv igen. Jag ska också kolla upp vilka tåg det är som kör där och hur tidtabellen ser ut. Men just nu känner jag mig helt tom. Han kan ju liksom stanna, han är ett år gammal och jag har haft tålamod med det men han FÅR inte stanna på en jävla tågräls. Fan fan fan.