Jag var 11 år när jag fick häst (2003). En C-ponny och en shettis till sällskap, vilka jag då hade hemma. Jag hade föräldrar som inte kunde särskilt mycket om hästar (vilket nog också var anledningen till att jag fick hästarna, de visste nog inte bättre) och var inte särskilt involverade - de betalade och hjälpte till med sådana saker jag inte kunde. Pappa hjälpte till med att fysiskt bygga boxväggar och liknande i stallet (efter att jag och min hästrädda syster rev ut hönsinredningen som var där innan), och sedan hjälpte han till med att lassa in hö när det var dags, sätta upp nytt staket, köra transport, och att hålla ena hästen när hovslagaren var där - dvs fysiskt arbete som jag inte kunde göra. Mamma, som är hästrädd, kunde ibland följa med ut och kolla när jag red då hon framförallt första året inte var superglad i att jag red ut själv (annars hade jag en del kompisar som hängde med ut på uteritter ibland). Jag red fortfarande på ridskola en gång i veckan (dock inte på min egen häst) och åkte kanske 1-2 ggr per år på hoppkurs på ridskolan (på min egen ponny då). Vid något akut tillfälle då jag fick problem i ridningen med ponnyn så fick jag tips och hjälp för att komma vidare av en granne, vars shettisar jag tidigare hjälpt till att rida in. Hon hade dock inte själv varit aktiv i ridningen på väldigt många år.
All typ av träning och skötsel, säga till när det var dags att ringa hovslagare eller veterinär, planera hur mycket de skulle äta och all typ av dagligt arbete skötte jag själv eller ibland med någon kompis. När jag var sjuk (vilket inte hände särskilt ofta) pallrade jag mig ut även vid 38-39 graders feber eller kräksjuka och gjorde det som var absolut nödvändigt. Det var i princip aldrig någon vuxen med i stallet, och från och med 2-3 året jag hade häst red jag regelbundet ut själv.
När jag var 13-14 år flyttade pappa, och jag fick ta över även de andra bitarna - fixa staket, hitta hö att köpa och få upp det på vinden/få in det i skjulet efter att mamma hjälpt till att köra och hämta det och liknande. Lite innan det fick jag även en tredje häst, en nyss inriden fjording som utvecklades till den trevligaste häst jag någonsin haft och där jag hade ett stående erbjudande om att ridskolan gärna ville köpa henne.
Ser jag tillbaka på det hela så var det definitivt saker som inte var perfekta (ingen analys på höet, ingen gödselplatta som förhindrade läckage av näringsämnen, ingen regelbunden koll av tänder, vi var väl lite väl långa för att rida shettisen innan vi slutade etc.), men allmänt så minns jag inget som pekar mot att hästarna hade det dåligt - de visade aldrig någon hälta (annat än en gång ena hästen troligtvis sträckt sig eller något - veterinären var ute och kollade, och efter att ha vilat en vecka var han helt bra igen), inga problem med hullet (shettisen var lite tjock ibland, men ingen fång), inga tecken på att hästarna hade ont i ryggen eller munnen osv. De gick alla igenom besiktning utan anmärkning när de såldes när jag var 15 år, och de var då alla väldigt trevliga ponnyer som i princip vem som helst kunde hantera och rida (en såldes till en ridskola, en såldes till en mamma med en 8-årig dotter och shettisen såldes som sällskapshäst till ett tävlingsstall, som skulle kunna följa med som sällskap på tävlingar).