En dag kvar

Nu är det bara söndagen kvar och sen börjar allvaret. Jag känner att jag inte alls har hunnit med vad jag hade tänkt mig innan jobbstart. Och nu finns inte tiden längre.

Jag våndas över att bli tvungen att kliva upp klockan 5 från och med måndag. Jag vill sova till 10. Så jag kommer att vara halvdöd dygnet runt igen. Inget jag ser fram emot. För att kunna sova lika mycket som jag gjort senaste halvåret så skulle jag behöva gå och lägga mig direkt när jag kommer hem efter jobbet. Men det är ju heller inget liv. Jobba och sova liksom.

Egentligen borde jag hunnit göra lite saker idag på eftermiddagen, men som vanligt har jag inte orkat sätta igång.

En dag kvar att få något gjort hemma.

 

[Wille]

Jag förstår. Fast i ärlighetens namn ställer väl TS ofta krav på sig själv som knappast ens är realistiska för en person utan diagnos också? Jag skulle t.ex. inte mäkta med att jobba heltid och samtidigt sköta en flera tusen kvadratmeter trädgård på det vis som TS önskar. Det finns en anledning till att jag har gräsmatta och hästhage på hela tomten, samt att jag har lagt täckback över rabatterna på framsidan av huset. Lägg sedan till att TS ska renovera hus och friggebod också. De flesta människor - diagnos eller ickediagnos - orkar inte med ett sådant liv.

Men nu tar du ju i så du spricker. Jag har inga ambitioner att sköta hela trädgården. Knappt klippa gräsmattan ens. Och vad gäller renoveringen av friggeboden så finns det ingen dead line på det. Tanken är att jag ska ta det i små etapper. Och husrenovering finns inte på kartan.

 

[Lingon]

Men nu tar du ju i så du spricker. Jag har inga ambitioner att sköta hela trädgården. Knappt klippa gräsmattan ens. Och vad gäller renoveringen av friggeboden så finns det ingen dead line på det. Tanken är att jag ska ta det i små etapper. Och husrenovering finns inte på kartan.

Fast jag håller helt med @bettysmatte . Så som jag ser det är det tydligt att du ställer skyhöga krav på dig själv och sen klankar du ner på dig själv när du inte lyckas uppfylla dem. Det verkar, i mina ögon, väldigt jobbigt att ha det så. Var snällare mot dig själv

 

[Wille]

Fast jag håller helt med @bettysmatte . Så som jag ser det är det tydligt att du ställer skyhöga krav på dig själv och sen klankar du ner på dig själv när du inte lyckas uppfylla dem. Det verkar, i mina ögon, väldigt jobbigt att ha det så. Var snällare mot dig själv

Jag tycker inte alls att jag har skyhöga krav. Tycker det är normalt att kräva av sig själv att man diskar ibland och lagar mat ibland, och klipper gräset ibland.

 

[Lillo]

Ändå orkar andra ha häst, hund, barn. Ibland en kombination av dessa.

Att jag nu har en diagnos ändrar ingenting. Jag är likadan som förut. Och jobbet är också samma som förra året. Dessutom så kan jag inte koppla av på fredagar när jag slutat. Måste hem och jobba vidare. Terapin tycker jag inte hjälper. Kommer ha kvar mina problem efteråt.

Nej det orkar inte alla absolut inte
Jag har haft häst och hund samtidigt och aldrig mer har sålt hästen och har bara hundar och det är precis vad jag klarar.
Utöver en långpromenad eller någon träning med hund vill jag bara sitta och slösurfa kolla på film och däcka

 

[hundtant]

@Tonto Bra att du förklarar att med en autismdiagnos är det inte samma sak, man har hinder att kämpa mot som andra inte har. Bara synd att det ska behöva förklaras om och om igen.

 

[bettysmatte]

Men nu tar du ju i så du spricker. Jag har inga ambitioner att sköta hela trädgården. Knappt klippa gräsmattan ens. Och vad gäller renoveringen av friggeboden så finns det ingen dead line på det. Tanken är att jag ska ta det i små etapper. Och husrenovering finns inte på kartan.

Men då HAR du ju verkligen ändrat på dina krav ! Det var ju inte länge sedan som du skulle bygga väggar inne i huset och bli självförsörjande på grönsaker?

 

[grodan21]

Fast när man har en diagnos som gör att vardagslivet är svårare än för en "normalstörd" person så är mycket en kamp, ofta även sakerna man tycker är roliga, och då är det skönt att man känner att man faktiskt har något man VILL kämpa för, istället för alla saker man bara måste kämpa för, bara för att överleva.

Jag håller med. Jag har häst, för jag tycker om det. Men det är inte många tillfällen på ett år det GER energi. Det är mer neutralt eller tar energi, men jag anser ändå det är värt för mig det jag "offrar" för att ha häst.

 

[Hippocampus]

Jag är övertygad om att uppfostra tankarna är steg 1, rent mentalt. Steg 1 för det fysiska är nog att se till så du får näring, där jag skulle rekommendera Mivitotal som extra boost (jo, Mivitotal, nej inte nån annan).
Gör man samma sak varje dag, tänker samma tankar helat tiden blir ingen förändring. Uppfostra tankarna! Hjärnan är lat och bekväm, den vill inte bränna energi. När något blir jobbigt, oavsett psykiskt eller fysiskt, så börjar den hitta på saker för att skydda sig.
Bestäm dig för någon tanke som inte ska finnas, tex "jag orkar inte" "jag hatar mig själv" eller vad det nu är, så fort den kommer så stoppar du den aktivt genom att säga stopp eller hitta en annan tanke som du aktivt tänker.

Så gjorde jag och nu efter många år kommer det automatiskt, innan var det något jag mer behövde hålla koll på.

 

[Fruentimber]

Fast nej, det fungerar inte så. Det finns liksom inte sådana "realistiska mål" om jag antar att du menar att man bara ska göra saker som inte är en kamp eller som inte är jobbiga för de flesta människor med NPF. Man kan lära sig att hantera saker bättre såklart och sålla bort saker som är för jobbiga och lära sig acceptans, det hjälper mycket, men många saker måste man göra även om man mår skit av det. Det finns inte så mycket val. Finns en anledning till att levnadsåldern för t.ex. autister är så låg, man orkar inte. Så att anse att livet ska levas så att det inte är en kamp och att man ska ha realistiska mål är ett privilegium många människor inte har.

Du kan ju dock få hjälp med att bena ut just vad "realistiska mål" innebär, det var en hjälp jag fick i min terapi och som jag fortfarande försöker bära med mig så gott det går. Däremot är det ju verkligen så att en del saker helt enkelt bara måste göras och att det absolut kan bli en kamp i vardagen på ett sätt som människor utan NPF-diagnos inte kan/har svårt att sätta sig in i. Det håller jag helt med om.

 

[Wille]

Men då HAR du ju verkligen ändrat på dina krav ! Det var ju inte länge sedan som du skulle bygga väggar inne i huset och bli självförsörjande på grönsaker?

Bygga väggar? Var har du fått det ifrån? Jag har aldrig haft såna planer. Och att vara självförsörjande på grönsaker är något jag mest drömt om. Jag har ju knappt odlat grönsaker på flera år. Men lite tomat och spenat blir det för det äter jag. Annars är jag dålig på att äta grönsaker.

 

[bettysmatte]

Bygga väggar? Var har du fått det ifrån? Jag har aldrig haft såna planer. Och att vara självförsörjande på grönsaker är något jag mest drömt om. Jag har ju knappt odlat grönsaker på flera år. Men lite tomat och spenat blir det för det äter jag. Annars är jag dålig på att äta grönsaker.

Bygga vägg? Bygga dörr? Nog var det något du hade planer på att bygga i huset för att kunna ha inneboende/hyra ut rum? Tja, annars minns jag väl bara fel...

 

[Wille]

Bygga vägg? Bygga dörr? Nog var det något du hade planer på att bygga i huset för att kunna ha inneboende/hyra ut rum? Tja, annars minns jag väl bara fel...

Du minns fel. Det enda jag tänkt har varit att plugga igen ett dörrhål mellan två rum. Inget avancerat alls. Men det kommer inte bli av, åtminstone inte nu. Hur som helst är det verkligen inget avancerat bygge. Man sätter bara upp lister längs kanterna, och fäster byggskivor i listerna. Sen spacklar man eventuellt skruvskallarna och slipar. Sen gömmer man skiten bakom draperier.

 

[nullo-modo]

Hoppas det gått bra första dagen på jobbet

 

[Wille]

Hoppas det gått bra första dagen på jobbet

Jo, har klarat mig, men känt mig som en praktikant hela dagen.

 

[Sel]

Jo, har klarat mig, men känt mig som en praktikant hela dagen.

Det släpper säkert på bara ett par dagar! Jag brukar känna mig helt lost efter bara en veckas semester, och nästa dag som att jag inte haft semester alls.

 

[nullo-modo]

Jo, har klarat mig, men känt mig som en praktikant hela dagen.

Brukar ju vara så i början

 

[Wille]

Brukar ju vara så i början

Ja, min kollega som jobbat där "i hundra år" brukar också känna sig som praktikant när hon varit borta.

 

[Wille]

Men det kändes ändå bra att ha med sig kunskapen från förra säsongen. Jag visste alltså vad som gömde sig under snön när jag pratade med en dam som passerade.

 

[Sel]

Fast när man har en diagnos som gör att vardagslivet är svårare än för en "normalstörd" person så är mycket en kamp, ofta även sakerna man tycker är roliga, och då är det skönt att man känner att man faktiskt har något man VILL kämpa för, istället för alla saker man bara måste kämpa för, bara för att överleva.

Fast det kan det ju vara även för en "normalstörd" person. Livet ÄR en kamp för många. Jag har i alla fall aldrig någonsin i livet flugit upp ur sängen och peppigt tagit itu med alla hushållssysslor, jobbet och husdjuren med ett leende på läpparna.
Tvärtom - hade jag inte haft djuren och jobbet hade jag ALDRIG tagit mig ur sängen, därför vet jag att jag måste ha rutiner och måsten omkring mig. Om jag inte tar hand om djuren kan jag inte ha djur. Om jag inte vattnar blommorna dör de. Om jag inte jobbar kan jag inte leva, det betyder inte att det inte är en kamp att göra allt detta varje dag.
Realistiska mål för mig är sådant som man måste göra, men inte mer.

Med resultat att mitt hus sällan är städat, mitt hår inte alltid tvättat, maten inte alltid lagad....

 

[Wille]

Idag är det typ straffkommendering. Vi röjer sly.