En dag kvar

Nu är det bara söndagen kvar och sen börjar allvaret. Jag känner att jag inte alls har hunnit med vad jag hade tänkt mig innan jobbstart. Och nu finns inte tiden längre.

Jag våndas över att bli tvungen att kliva upp klockan 5 från och med måndag. Jag vill sova till 10. Så jag kommer att vara halvdöd dygnet runt igen. Inget jag ser fram emot. För att kunna sova lika mycket som jag gjort senaste halvåret så skulle jag behöva gå och lägga mig direkt när jag kommer hem efter jobbet. Men det är ju heller inget liv. Jobba och sova liksom.

Egentligen borde jag hunnit göra lite saker idag på eftermiddagen, men som vanligt har jag inte orkat sätta igång.

En dag kvar att få något gjort hemma.

 

[Sel]

... och så kommer ju löningsdagen så småningom. När jag känner mig piss över jobbet brukar jag vackert nynna på "It's all about the money...".

 

[Wille]

Fast du har ju en massa nya verktyg den här säsongen! Du har habiteringen, du har din diagnos, du går i terapi, du har varit öppen med din arbetsgivare som är villig att anpassa sig och ge dig utrymme.

Jag känner inte att jag har nånting. Terapin är verkningslös. Habiliteringen har inte kommit igång än men det är ytterligare en sak att hålla reda på. Jag förlorar också pengar på min frånvaro.

Samtidigt kommer jag jobba 42 timmar i veckan.

 

[Sel]

Jag känner inte att jag har nånting. Terapin är verkningslös. Habiliteringen har inte kommit igång än men det är ytterligare en sak att hålla reda på. Jag förlorar också pengar på min frånvaro.

Samtidigt kommer jag jobba 42 timmar i veckan.

Fast habiliteringen är någonting som förmodligen kommer att hjälpa dig, och den Kommer ju igång snart. Det är väl jättebra att arbetsgivaren är flexibel och shysst runt saker och ting, även om du givetvis kommer att tappa en timme här eller där - inkomsten måste väl ändå få ett rejält lyft? Då blir oron över ekonomin i alla fall ett stressmoment mindre i vardagen.

 

[Wille]

Fast habiliteringen är någonting som förmodligen kommer att hjälpa dig, och den Kommer ju igång snart. Det är väl jättebra att arbetsgivaren är flexibel och shysst runt saker och ting, även om du givetvis kommer att tappa en timme här eller där - inkomsten måste väl ändå få ett rejält lyft? Då blir oron över ekonomin i alla fall ett stressmoment mindre i vardagen.

Jag har inga förhoppningar alls på habiliteringen. Tror inte de kan göra något alls.

Visst lär väl ekonomin bli bättre trots att lönen är usel. Men som det är nu går jag inte runt ens. Samtidigt suger det att jag får sämre lön nu som utbildad än jag hade som outbildad. Men hur fan får man de där jobbet med bättre lön?

 

[Wille]

Stressar över att jag måste upp om sju timmar.

Jävla tid att behöva gå upp.

 

[WhoIsItAgain]

Känner mig jävligt låg. Att vara trött dygnet runt och aldrig leva är inget jag ser fram emot.

Men måste du jobba dag då. Förstår hur du känner dig efter ett dagpass. Jag har jobbat 3 st i rad ons-fred och även om jag var hemma redan 14.00 var det till ingen nytta då jag är icke fungerande på eftermiddagen/kvällen när jag måste kliva upp 04.45. Jag satt bara i soffan och dumglodde på TV varvat med att jag sov 20 min här och där. Så jag jobbar nästan aldrig dag, bara kvällar. Hoppar bara in på dagpass när det är superkris.

Då kan jag fixa saker före jobbet och även efter.
Extra plus är man tjänar mer och jobbar man även helg har man lediga vardagar vilket jag uppskattar otroligt mycket.

 

[Kilauea]

Hoppas det känns bra på jobbet imorgon
Och att du får några timmars sömn.

 

[Wille]

Men måste du jobba dag då. Förstår hur du känner dig efter ett dagpass. Jag har jobbat 3 st i rad ons-fred och även om jag var hemma redan 14.00 var det till ingen nytta då jag är icke fungerande på eftermiddagen/kvällen när jag måste kliva upp 04.45. Jag satt bara i soffan och dumglodde på TV varvat med att jag sov 20 min här och där. Så jag jobbar nästan aldrig dag, bara kvällar. Hoppar bara in på dagpass när det är superkris.

Då kan jag fixa saker före jobbet och även efter.
Extra plus är man tjänar mer och jobbar man även helg har man lediga vardagar vilket jag uppskattar otroligt mycket.

Jag får ta det jobb jag får. Vet inte om kvällsjobb är bättre.

 

[Lingon]

Jag specificerade inte en exakt tidsperiod eftersom du faktiskt inte vet hur det kommer se ut nu. Ditt liv är inte som det var förra året. Du har en diagnos, du går hos terapi hos en ny, du har framförallt en möjlighet att nu försöka arbeta med din attityd mot ditt vardagsliv. Det är ju klart att tillvaron kommer vara pest och pina om du sitter och räknar ned tiden tills du ska sluta jobba, du kommer aldrig få en bättre upplevelse om du redan nu har bestämt dig för att du kommer vara halvdöd. Du måste även acceptera att det är såhär livet ser ut för de allra flesta. De som har ett heltidsjobb har inte hur många timmar som helst att lägga på fritid, det tar energi att jobba.
Måndagar brukar jag aldrig ha ork att göra någonting efter jobbet då det är min tuffaste dag. Grämer jag mig och slår ned på mig själv för det? Nä. Jag åker hem, kraschar på soffan, scrollar Instagram och planerar noll och inget på måndagskvällar. Onsdagar och framåt brukar jag ha energi och planerar mitt liv därefter. Mår mycket bättre då än att i flera dagar älta att jag inte fick någonting gjort på måndagen och därför inte få tummen ur att göra något efter jobbet någon annan dag heller.

Precis så!

Jag hade ju inte valt att jobba heltid om jag inte behövt pengarna. En vanlig vecka efter jobb för mig ser ut så här:

Måndag: Komma hem, äta middag (rester), titta på TV/läsa, sova.
Tisdag: Samma som måndag
Onsdag: Medryttarhästen, hem, duscha, middag, TV/läsa, sova
Torsdag: Dotterns aktivitet, middag, TV/läsa, sova
Fredag: Samma som måndag

Det är liksom inte mer spännande och avkopplande än så till vardags. Ibland planeras det in nåt mer men inget jag orkar regelbundet. Jag är konstant jättetrött, har alltid alldeles för lite tid till sånt som jag vill göra. Alldeles för många måsten hela tiden! Jag skulle vilja ha tid att hålla fint hemma (för då mår jag bättre), fixa i trädgården, träffa vänner, varva ner så att jag inte smäller rakt i den berömda väggen, ha ork nog att orka engagera mig i de som står mig nära som har det jobbigt. Osv osv osv.

 

[Lingon]

Jag får inte bli sjukskriven. Jag måste jobba tills döden avlöser mig.


Sånt som ger mig anledning att leva och som jag därför vill kämpa för är min skogsträdgård. Och så vill jag renovera. Och så måste jag orka med mina bin. Det vill jag kämpa för.

Ja, jag har klätt på mig idag och jag var utanför dörren en kort stund. Strecket som jag sågade längs med hade jag ritat upp tidigare. Jag skulle ha kommit betydligt längre. Jag skulle ha sågat upp två reglar och monterat dem. Jag skulle delat en plywoodskiva mitt itu och sågat av ett hörn vardera på dem och fäst dem i reglarna. Med den här takten kommer det ta 10 år minst innan jag är klar.

För mig låter det fel att säga att man måste ha nåt att kämpa för. Jag vill ha ett liv där jag INTE BEHÖVER kämpa. Just är mitt liv en kamp hela tiden. Mot mig själv, mot barnets skola, för tillfället också mot kommunen då min äldre släkting som ska in på äldreboende bor. I maj ska jag fly från allt en långhelg och bara lämna all kamp bakom mig ett tag. Få andas och slippa kämpa. För mig är kampen inte positiv alls. För mig är den gräslig och det som förstör mitt liv. Jag vill bara vara ifred och lugn och ro och ha en behagligt liv utan att behöva kämpa.

 

[Lingon]

... och så kommer ju löningsdagen så småningom. När jag känner mig piss över jobbet brukar jag vackert nynna på "It's all about the money...".

Så är det för mig med! Pengarna gör att jag kan köpa mig sånt som gör mig glad. God mat, en liten resa/spadag, fina växter till hemmet och trädgården, dagsutflykter osv.

 

[bettysmatte]

För mig låter det fel att säga att man måste ha nåt att kämpa för. Jag vill ha ett liv där jag INTE BEHÖVER kämpa. Just är mitt liv en kamp hela tiden. Mot mig själv, mot barnets skola, för tillfället också mot kommunen då min äldre släkting som ska in på äldreboende bor. I maj ska jag fly från allt en långhelg och bara lämna all kamp bakom mig ett tag. Få andas och slippa kämpa. För mig är kampen inte positiv alls. För mig är den gräslig och det som förstör mitt liv. Jag vill bara vara ifred och lugn och ro och ha en behagligt liv utan att behöva kämpa.

Samma här. Det som jag VILL göra - som t.ex. att skriva böcker - ska inte vara en kamp. Det ska vara roligt och lustfyllt, annars kan det få vara. Då får jag hitta något annat som jag trivs bättre med, och/eller ändra på mina mål. Och det har man ju gjort ett antal gånger i livet....

 

[Tonto]

För mig låter det fel att säga att man måste ha nåt att kämpa för. Jag vill ha ett liv där jag INTE BEHÖVER kämpa. Just är mitt liv en kamp hela tiden. Mot mig själv, mot barnets skola, för tillfället också mot kommunen då min äldre släkting som ska in på äldreboende bor. I maj ska jag fly från allt en långhelg och bara lämna all kamp bakom mig ett tag. Få andas och slippa kämpa. För mig är kampen inte positiv alls. För mig är den gräslig och det som förstör mitt liv. Jag vill bara vara ifred och lugn och ro och ha en behagligt liv utan att behöva kämpa.

Fast när man har en diagnos som gör att vardagslivet är svårare än för en "normalstörd" person så är mycket en kamp, ofta även sakerna man tycker är roliga, och då är det skönt att man känner att man faktiskt har något man VILL kämpa för, istället för alla saker man bara måste kämpa för, bara för att överleva.

 

[bettysmatte]

Fast när man har en diagnos som gör att vardagslivet är svårare än för en "normalstörd" person så är mycket en kamp, ofta även sakerna man tycker är roliga, och då är det skönt att man känner att man faktiskt har något man VILL kämpa för, istället för alla saker man bara måste kämpa för, bara för att överleva.

Det kan jag absolut förstå. Men jag antar att det i sådana fall är väldigt viktigt att begränsa sig till realistiska mål så inte hela livet blir en lång rad av frustration och besvikelse?

 

[Wille]

Fast när man har en diagnos som gör att vardagslivet är svårare än för en "normalstörd" person så är mycket en kamp, ofta även sakerna man tycker är roliga, och då är det skönt att man känner att man faktiskt har något man VILL kämpa för, istället för alla saker man bara måste kämpa för, bara för att överleva.

Du sätter huvudet på spiken. Precis så här är det.

Jag hade som mål att sätta upp två reglar och två plywoodskivor innan förra veckan tog slut. Bara för att jag ville det. Men jag lyckades inte få det gjort ändå.

Så här är det ofta. Jag vill saker men får det inte gjort.

Om jag inte kämpar för det jag vill så blir jag liggande. Då kommer inget hända ö.h.t.

 

[Wille]

Så är det för mig med! Pengarna gör att jag kan köpa mig sånt som gör mig glad. God mat, en liten resa/spadag, fina växter till hemmet och trädgården, dagsutflykter osv.

Jag kan sällan unna mig något. Måste spara som en tok. Så jag överlever intern. Och så måste jag spara till pension. Och spara till avlopp och solceller.

 

[Tonto]

Det kan jag absolut förstå. Men jag antar att det i sådana fall är väldigt viktigt att begränsa sig till realistiska mål så inte hela livet blir en lång rad av frustration och besvikelse?

Fast nej, det fungerar inte så. Det finns liksom inte sådana "realistiska mål" om jag antar att du menar att man bara ska göra saker som inte är en kamp eller som inte är jobbiga för de flesta människor med NPF. Man kan lära sig att hantera saker bättre såklart och sålla bort saker som är för jobbiga och lära sig acceptans, det hjälper mycket, men många saker måste man göra även om man mår skit av det. Det finns inte så mycket val. Finns en anledning till att levnadsåldern för t.ex. autister är så låg, man orkar inte. Så att anse att livet ska levas så att det inte är en kamp och att man ska ha realistiska mål är ett privilegium många människor inte har.

 

[Wille]

Det kan jag absolut förstå. Men jag antar att det i sådana fall är väldigt viktigt att begränsa sig till realistiska mål så inte hela livet blir en lång rad av frustration och besvikelse?

Hur ska man då kunna göra något kul över huvudtaget? Jag måste ju ta mig i kragen för att ens få några blommor planterade. Och det är inte orealistiskt.

 

[bettysmatte]

Fast nej, det fungerar inte så. Det finns liksom inte sådana "realistiska mål" om jag antar att du menar att man bara ska göra saker som inte är en kamp eller som inte är jobbiga för de flesta människor med NPF. Man kan lära sig att hantera saker bättre såklart och sålla bort saker som är för jobbiga och lära sig acceptans, det hjälper mycket, men många saker måste man göra även om man mår skit av det. Det finns inte så mycket val. Finns en anledning till att levnadsåldern för t.ex. autister är så låg, man orkar inte. Så att anse att livet ska levas så att det inte är en kamp och att man ska ha realistiska mål är ett privilegium många människor inte har.

Jag förstår. Fast i ärlighetens namn ställer väl TS ofta krav på sig själv som knappast ens är realistiska för en person utan diagnos också? Jag skulle t.ex. inte mäkta med att jobba heltid och samtidigt sköta en flera tusen kvadratmeter trädgård på det vis som TS önskar. Det finns en anledning till att jag har gräsmatta och hästhage på hela tomten, samt att jag har lagt täckback över rabatterna på framsidan av huset. Lägg sedan till att TS ska renovera hus och friggebod också. De flesta människor - diagnos eller ickediagnos - orkar inte med ett sådant liv.

 

[Lingon]

Jag förstår. Fast i ärlighetens namn ställer väl TS ofta krav på sig själv som knappast ens är realistiska för en person utan diagnos också? Jag skulle t.ex. inte mäkta med att jobba heltid och samtidigt sköta en flera tusen kvadratmeter trädgård på det vis som TS önskar. Det finns en anledning till att jag har gräsmatta och hästhage på hela tomten, samt att jag har lagt täckback över rabatterna på framsidan av huset. Lägg sedan till att TS ska renovera hus och friggebod också. De flesta människor - diagnos eller ickediagnos - orkar inte med ett sådant liv.

Jag håller helt med!