En bra förälder

[Linn-Nora]

Ja, hur är man det?

Det är ju en oerhört stor fråga egentligen och jag tror att det finns många olika synvinklar på det. Säkert nästan lika många som det finns föräldrar

Men vad är viktigt för er? Vad hade ni gjort annorlunda mot hur ni tänkte innan och vad ni vet idag?

Detta är något jag tänker en hel del på. Jag har själv haft föräldrar som trots goda intentioner kanske inte lyckats helt bra med att ge en trygg och stabil start. Så jag har en önskan om att kunna vända det nu när jag själv är förälder.

Kanske är det på grund av det, eller att jag bara är allmänt grubblig Men hur tänker ni? Vad har varit extra viktigt för er?
Ni med stora eller vuxna barn, har det blivit som ni tänkt?

Jag vill vara så närvarande jag kan. Och accepterande. När jag växte upp fanns det fortfarande väldigt mycket saker som det inte pratades om.

När jag fick ångest och depressioner till exempel så fick jag till mig att jag absolut inte skulle berätta det för någon. På grund av rädsla för vad andra ska tycka. Jag vill inte ha det så. Givetvis är vissa saker privata, men jag vill inte att mitt barn ska behöva känna skam över sig själv och sitt sätt att vara på det sättet som jag gjort. Jag vill inte heller att mitt barn ska behöva känna så mycket ansvar som jag gjort, redan innan jag fyllt fen. För saker som barn inte skall behöva axla.

Jag vill också att hon ska få lära sig värdet av pengar, för ärligt talat så är det inte alltid min starka gren och jag får kämpa en del där. Och därför är det viktigt för mig att få in det i så unga år det går

Jag inser som sagt att det är ju en jättestor fråga, men jag tror att det är bra att reflektera över ibland

 

[Inte_Ung]

Att finnas till hands och vara närvarande.
Det löser så mycket.
Sedan att låta barnen växa som de vill.
Vilket innebär att inte dyvla på dem mina drömmar och principer.
Att sätta gränser runt mig själv, barnet är en person och jag är en annan person och ingen av oss äger den andra.

 

[Kilauea]

Jag tänker att barnen ska veta att jag alltid finns där för dom, vad som än händer. I nedgång och motgång.

Är själv nöjd med min uppväxt. Den har varit stabil och trygg. Vill att mina barn ska ha en stabil och trygg uppväxt med.

 

[miumiu]

För mig är en bra förälder någon som ser sina egna brister och tillkortakommanden och försöker jobba med dom. En bra förälder guidar barnet genom livet så att hen blir en trevlig person som andra tycker om. Sen är ingen perfekt, allra minst jag själv. Mina föräldrar var inte heller perfekta, jag hade en rätt stökig uppväxt. Nu, som vuxen, kan jag se att framför allt min pappa gick igenom en väldigt jobbig period i livet själv och liksom inte förmådde vara den förälder som jag behövde då. Och min mamma, jaa, hon visste nog helt enkelt inte hur hon skulle hantera det.

Trots detta har jag en väldigt bra relation till båda mina föräldrar idag. Min mamma och jag hörs i princip varje dag på telefon och min pappa träffar jag oftast nån gång i veckan. Jag tror att jag har den här relationen därför att vi (nästan) alltid har kunnat prata med varandra och ha en rak dialog. Mina föräldrar är skilda, men vänner, och ställer upp på varandra.

Nu när jag har barn själv kan jag se att jag är ganska lik min egen pappa i vissa aspekter som jag inte alls hade räknat med själv. Jag är ganska slapp med mat och sånt exempelvis, vissa skulle säkert förfära sig om dom visste Det är okej att käka korv och makaroner framför TV:n hemma hos oss, man kan få en glass efter förskolan en vanlig sketen tisdag osv. Har märkt att många är mycket striktare där.

Jag litar också mycket på mitt barns eget omdöme. Han har en välutvecklad moralkompass och är en uppskattad kompis. Mår väldigt dåligt när andra blir ledsna och bryr sig om allt från sniglars till förskolefröknars väl och ve. Måååånga gånger har han velat tömma sin sparbössa och skänka innehållet till första bästa person som uttrycker att hen har det lite knapert. Eftersom han är så empatisk, social och godhärtad känner jag att mitt jobb är ganska "lätt". Det vore liksom svårt att fucka upp honom fullständigt när han har såna tillgångar själv. Han har heller inga svårigheter att fokusera på en uppgift och kan koncentrera sig orimligt länge på exempelvis en teckning, ett pussel eller liknande. Hade han varit annorlunda, mer utåtagerande, kanske min uppfostringsstil inte hade funkat lika bra. Då hade man kanske fått strukturera upp dagarna lite mer med tydliga rutiner osv.

 

[Ems]

Jag tycker att ett gott föräldraskap främst handlar om vem jag är som person, vem mitt barn är som person och hur vi tillsammans skapar vår relation. Det värsta jag kan tänka är om mitt föräldraskap liksom blir mekaniskt. Sedan påverkas vår relation givetvis av såväl barnets personlighet som min och de gränser jag behöver sätta runt mig själv (som båda nämnts tidigare). I linje med det tycker jag också att det är viktigt att kunna skilja mellan barnets behov/intresse och mitt eget.

Som ett lite mer generellt svar så är det min förhoppning att kunna visa mitt barn fler möjligheter/bredd jämfört med vad han själv kan se/samhället erbjuder, och så vill jag visa honom att det är mänskligt att vara människa och att jag säkert hundra gånger om kommer att misslyckas med ovan trots goda intentioner :-)

 

[Verdandi]

Ja, hur är man det?

Det är ju en oerhört stor fråga egentligen och jag tror att det finns många olika synvinklar på det. Säkert nästan lika många som det finns föräldrar

Men vad är viktigt för er? Vad hade ni gjort annorlunda mot hur ni tänkte innan och vad ni vet idag?

Detta är något jag tänker en hel del på. Jag har själv haft föräldrar som trots goda intentioner kanske inte lyckats helt bra med att ge en trygg och stabil start. Så jag har en önskan om att kunna vända det nu när jag själv är förälder.

Kanske är det på grund av det, eller att jag bara är allmänt grubblig Men hur tänker ni? Vad har varit extra viktigt för er?
Ni med stora eller vuxna barn, har det blivit som ni tänkt?

Jag vill vara så närvarande jag kan. Och accepterande. När jag växte upp fanns det fortfarande väldigt mycket saker som det inte pratades om.

När jag fick ångest och depressioner till exempel så fick jag till mig att jag absolut inte skulle berätta det för någon. På grund av rädsla för vad andra ska tycka. Jag vill inte ha det så. Givetvis är vissa saker privata, men jag vill inte att mitt barn ska behöva känna skam över sig själv och sitt sätt att vara på det sättet som jag gjort. Jag vill inte heller att mitt barn ska behöva känna så mycket ansvar som jag gjort, redan innan jag fyllt fen. För saker som barn inte skall behöva axla.

Jag vill också att hon ska få lära sig värdet av pengar, för ärligt talat så är det inte alltid min starka gren och jag får kämpa en del där. Och därför är det viktigt för mig att få in det i så unga år det går

Jag inser som sagt att det är ju en jättestor fråga, men jag tror att det är bra att reflektera över ibland

Jag tror det bästa man kan försöka vara är att vara lyhörd för sitt barn, ge trygghet, uppmuntra och låta barnet få utforska själv samt finnas där och ge vägledning när det behövs.
Bygg en bra grund som förlåter de misstag du kommer göra. T.ex. den gången när du ångrar att du höjde rösten mer än du tänkt dig osv.

Om ens egna föräldrar har gjort fel, så kan man försöka vara medveten om att inte upprepa just de felen. Du kommer antagligen göra andra (förhoppningsvis mindre) fel i situationer. Ingen är perfekt precis hela tiden.

Barnet är en egen person som utvecklas och mognar på sitt sätt och i sin takt. Du behöver inte tidigt få barnet att förstå pengars värde (eller liknande scenarios) för att dina föräldrar gjorde det misstaget. Jag tror det är jättevanligt att tänka så, jag har gjort det själv men det blir kanske inte alltid så bra.

Det är mycket som behöver mogna i barnets hjärna stegvis som den förståelsen (om t.ex. pengars värde) bygger på. Det viktiga är att när barnet är tillräckligt moget för det, att det då får rätt stöttning. Så var lyhörd, men planera inte in saker i förtid så att det blir "en grej". Däremot, tänk gärna igenom hur du kan hantera frågan när den blir aktuell.

 

[Heulwen]

Finns så mycket att skriva men kortfattat för mig är: Att ge barnet en stabil grund så att hen ska kunna förstå och känna sig själv och sin omvärld. Förmedla empati, förståelse, integritet och respekt för barnet och omvärlden. Ta strider där det behövs och backa där det behövs.

 

[Pontevecchio]

Ge barnet integritet och en god självkänsla. Då löser de mycket i livet senare.

 

[Badger]

Ge barnet integritet och en god självkänsla. Då löser de mycket i livet senare.

Jo fast frågan är väl hur man gör det antar jag och hur man definierar det och balanserar det mot andra egenskaper som medkänsla, empati och hänsyn.

 

[TeamLundVer]

Ja, hur är man det?

Det är ju en oerhört stor fråga egentligen och jag tror att det finns många olika synvinklar på det. Säkert nästan lika många som det finns föräldrar

Men vad är viktigt för er? Vad hade ni gjort annorlunda mot hur ni tänkte innan och vad ni vet idag?

Detta är något jag tänker en hel del på. Jag har själv haft föräldrar som trots goda intentioner kanske inte lyckats helt bra med att ge en trygg och stabil start. Så jag har en önskan om att kunna vända det nu när jag själv är förälder.

Kanske är det på grund av det, eller att jag bara är allmänt grubblig Men hur tänker ni? Vad har varit extra viktigt för er?
Ni med stora eller vuxna barn, har det blivit som ni tänkt?

Jag vill vara så närvarande jag kan. Och accepterande. När jag växte upp fanns det fortfarande väldigt mycket saker som det inte pratades om.

När jag fick ångest och depressioner till exempel så fick jag till mig att jag absolut inte skulle berätta det för någon. På grund av rädsla för vad andra ska tycka. Jag vill inte ha det så. Givetvis är vissa saker privata, men jag vill inte att mitt barn ska behöva känna skam över sig själv och sitt sätt att vara på det sättet som jag gjort. Jag vill inte heller att mitt barn ska behöva känna så mycket ansvar som jag gjort, redan innan jag fyllt fen. För saker som barn inte skall behöva axla.

Jag vill också att hon ska få lära sig värdet av pengar, för ärligt talat så är det inte alltid min starka gren och jag får kämpa en del där. Och därför är det viktigt för mig att få in det i så unga år det går

Jag inser som sagt att det är ju en jättestor fråga, men jag tror att det är bra att reflektera över ibland

Jag tror att oavsett hur man gör så kommer det alltid finnas något som ens barn själva kommer säga att de absolut inte ska göra när de får barn.

Med det sagt och utifrån lärdomar från min barndom så har jag följande :
*Det ska sitta i ryggraden på mina barn att jag älskar dem oavsett vad. Jag skojar inte om jag säger att "jag älskar dig" sägs minst 2ggr i timmen till mina barn.
*I vår familj kramas vi, lägger armen om ngn som är ledsen osv
*De ska veta att de som personer är värdefulla, deras prestationer har ingenting med det att göra. Klart att jag säger att de varit duktiga /snabba /kan hoppa högt. Men ännu oftare säger jag att du är fantastisk, underbar, snäll, klok, omtänksam, en bra kompis /syskon osv
*Vi pratar om det som tynger oss. Tillsammans kan vi lösa problem. Ensam är inte stark.
*Det är okej att vara arg och ledsen. Gråta och skrika. Att slå ngn eller försöka göra ngn annan ledsen är det däremot inte
*Vi tar ansvar
*Med kunskap / utbildning kan man bli vad man vill
*Man får vara sig själv. Man får gå sin egen väg.
*Om man gjort någon ledsen (medvetet eller omedvetet) så räcker inte ett förlåt. Man måste försöka göra det bra igen.
*Världen är orättvis/ alla barn har det inte bra. Om man ser något som är fel så gör man ngt alt säger till en vuxen. Om man är orolig för en vän så säger man till oss
*hemligheter som inte känns bra ska man berätta för mamma och pappa
*i en familj hjälps man åt
*vuxna gör också fel och säger självklart förlåt de med
*ingen vet allt (inte ens vuxna) men vi kan alltid ta reda på information


Den sista punkten kommer från mannen som är uppväxt med att om de vuxna inte visste så hittade de på ett svar

 

[Pontevecchio]

Jo fast frågan är väl hur man gör det antar jag och hur man definierar det och balanserar det mot andra egenskaper som medkänsla, empati och hänsyn.

Har man en god självkänsla behöver man inte vara elak mot andra bara för att. Det finns massor av sätt att göra det på, det genomsyrar dagarna liksom.

 

[Badger]

Har man en god självkänsla behöver man inte vara elak mot andra bara för att. Det finns massor av sätt att göra det på, det genomsyrar dagarna liksom.

Jag är lite osäker på just god självkänsla och varför just det även skulle göra en snäll nödvändigtvis. Även om såklart man kanske inte är elak bara för att, så kan man ju fortfarande vara elak för att få ut någonting av det. Eller bara kliva rakt över och på folk för att komma dit man vill. Iofs ibland uppskattade egenskaper i allmänhet, men inte av mig just.

Dvs i ärlighet har jag lagt självkänsla lite i en hög med slaskbegrepp som används väldigt mycket av många men som inte riktigt känns som att det är väldigt lätt att definiera hos en person. Eller ens veta om någon annan eller en själv har det. Gott självförtroende är ju lättare att både se hos sig själv och andra, och kanske kan förväxlas med god självkänsla? men är ju en egenskap som kan vila på falsk grund i vissa sammanhang.

Och på fråga, jag tror inte jag har varken god självkänsla, definitivt inte gott självförtroende. Vilket väl gör det ännu svårare egenskaper att förmedla till någon annan.

 

[Badger]

Ja, hur är man det?

Det är ju en oerhört stor fråga egentligen och jag tror att det finns många olika synvinklar på det. Säkert nästan lika många som det finns föräldrar

Men vad är viktigt för er? Vad hade ni gjort annorlunda mot hur ni tänkte innan och vad ni vet idag?

Detta är något jag tänker en hel del på. Jag har själv haft föräldrar som trots goda intentioner kanske inte lyckats helt bra med att ge en trygg och stabil start. Så jag har en önskan om att kunna vända det nu när jag själv är förälder.

Kanske är det på grund av det, eller att jag bara är allmänt grubblig Men hur tänker ni? Vad har varit extra viktigt för er?
Ni med stora eller vuxna barn, har det blivit som ni tänkt?

Jag vill vara så närvarande jag kan. Och accepterande. När jag växte upp fanns det fortfarande väldigt mycket saker som det inte pratades om.

När jag fick ångest och depressioner till exempel så fick jag till mig att jag absolut inte skulle berätta det för någon. På grund av rädsla för vad andra ska tycka. Jag vill inte ha det så. Givetvis är vissa saker privata, men jag vill inte att mitt barn ska behöva känna skam över sig själv och sitt sätt att vara på det sättet som jag gjort. Jag vill inte heller att mitt barn ska behöva känna så mycket ansvar som jag gjort, redan innan jag fyllt fen. För saker som barn inte skall behöva axla.

Jag vill också att hon ska få lära sig värdet av pengar, för ärligt talat så är det inte alltid min starka gren och jag får kämpa en del där. Och därför är det viktigt för mig att få in det i så unga år det går

Jag inser som sagt att det är ju en jättestor fråga, men jag tror att det är bra att reflektera över ibland

Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om hur man är en god förälder och jag tror det är nästan omöjligt att veta om man är det eller inte. Man kan bara försöka vara det efter bästa förmåga och får veta hur det blev senare. Och om det sedan var ens egen förtjänst att det blev bra, eller fel om det blev dåligt är väl också svårt att veta. Det är ju trots allt interaktion med en individ, inte ett oskrivet blad.

 

[Pontevecchio]

Jag är lite osäker på just god självkänsla och varför just det även skulle göra en snäll nödvändigtvis. Även om såklart man kanske inte är elak bara för att, så kan man ju fortfarande vara elak för att få ut någonting av det. Eller bara kliva rakt över och på folk för att komma dit man vill. Iofs ibland uppskattade egenskaper i allmänhet, men inte av mig just.

Dvs i ärlighet har jag lagt självkänsla lite i en hög med slaskbegrepp som används väldigt mycket av många men som inte riktigt känns som att det är väldigt lätt att definiera hos en person. Eller ens veta om någon annan eller en själv har det. Gott självförtroende är ju lättare att både se hos sig själv och andra, och kanske kan förväxlas med god självkänsla? men är ju en egenskap som kan vila på falsk grund i vissa sammanhang.

Och på fråga, jag tror inte jag har varken god självkänsla, definitivt inte gott självförtroende. Vilket väl gör det ännu svårare egenskaper att förmedla till någon annan.

Med god självkänsla har man en grundtrygghet som gör att man vågar stå för sin åsikt, man vågar gå emot strömmen och man vågar säga nej. Man behöver inte trycka ned andra för att höja sig själv tex. Självklart gör det inte en automatiskt snäll men snäll kan också betyda att man låter sig köras över eller att man försöker vara till lags vilket gör att nån annan tar smällen.

 

[Linn-Nora]

Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om hur man är en god förälder och jag tror det är nästan omöjligt att veta om man är det eller inte. Man kan bara försöka vara det efter bästa förmåga och får veta hur det blev senare. Och om det sedan var ens egen förtjänst att det blev bra, eller fel om det blev dåligt är väl också svårt att veta. Det är ju trots allt interaktion med en individ, inte ett oskrivet blad.

Ja, det är väl så man får tänka kanske

Det är inte hundra procent lätt tycker jag. Dels är det lätt (för mig) att läsa in mig själv i vissa saker då mitt barn är väldigt likt mig, så jag måste tänka till och påminna mig att även om hon har mina gener har hon även sin pappas och att hon är sin egen person.

Själv har jag dålig självkänsla, även om det blivit bättre. Och det är mitt yttersta mål att försöka ge henne en bättre grund i alla fall.

Tack för alla intressanta inlägg Det är lärorikt att läsa hur ni tänker!

 

[Badger]

Med god självkänsla har man en grundtrygghet som gör att man vågar stå för sin åsikt, man vågar gå emot strömmen och man vågar säga nej. Man behöver inte trycka ned andra för att höja sig själv tex. Självklart gör det inte en automatiskt snäll men snäll kan också betyda att man låter sig köras över eller att man försöker vara till lags vilket gör att nån annan tar smällen.

Ja jo jag vet inte, kanske.
Hur vet du att du har det och att någon annan har det och hur ger du det?

 

[Pontevecchio]

Ja jo jag vet inte, kanske.
Hur vet du att du har det och att någon annan har det och hur ger du det?

Det är väl en känsla av att jag kan bete mig dåligt eller prestera dåligt men jag känner aldrig att jag är en dålig människa, att mitt människovärde inte heller påverkas av andras åsikter om mig. Jag är inte vad jag presterar.

Pratar mycket om det med mina barn, att beteende och person är olika saker. Att man ska göra det som känns rätt för en själv och våga säga ifrån. Att de är fantastiska personer som vi alltid älskar oavsett om vi ibland blir ovänner.