- Svar: 15
- Visningar: 2 476
...sa en kollega till mig härom dagen.
Jag kunde förstås inte låta bli att svara ”Nog för att jag har gått upp lite i vikt på senaste tiden, men SÅ mycket.....”
Jag är nu inne på fjärde veckan på mitt nya jobb som jag omplacerades till vid årsskiftet, utan att ha fått några ansvarsområden eller uppgifter. Visst – jag sitter inte helt sysslolös. Jag fixar fika och släpper in besökare ibland, fixar några inredningsdetaljer och wordmallar ibland. Lite rycker in på det någon behöver hjälp med, om det nu dyker upp något.
Mina arbetskamrater börjar reagera. ”Va, har du inte fått några arbetsuppgifter än??” ”Men det är ju inte bra!”
Den tillförordnade chefen som nyligen fått vår grupp på halsen, bara för att det måste finnas en chef på pappret, har inte hunnit ta tag i frågan. Men vad ska han göra? Han känner ju inte vår organisation, är sällan här och kan väl inte hitta på en massa arbetsuppgifter åt mig ur det blå.
Några kollegor har öppet sagt att det kanske helt enkelt inte finns något behov av mig här. I en resultatfokuserad konsultorganisation är varje onödig kostnad såklart något som måste kapas bort.
Och visst, jag försöker kapa bort mig härifrån. Två jobbansökningar har gått iväg, en tredje är på gång, och jag hänger på jobbsajter varje dag och tänker att jag ska skicka iväg ansökningar till allt som låter åtminstone snäppet bättre än otänkbart. Men jag vet ju inte om det kan dröja ett par veckor eller flera månader innan jag får napp... Ibland när jag har velat söka nytt jobb har jag fått napp redan efter en 3-4 ansökningar, men en gång behövde jag skicka iväg runt 70-80 ansökningar innan jag fick napp (det gäller att vara envis)(fast då ville jag i och för sig byta yrkesbana, och nu söker jag nytt inom det jag redan jobbar med, så det borde inte ta lika lång tid den här gången). Men än så länge måste jag bita ihop och gå hit.
Chefen har flaggat för att det måste hållas medarbetarsamtal i februari. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det eller vad jag ska säga. Det finns inget som kan få mig att vilja vara kvar här – även om nu någon skulle lyckas hitta på några arbetsuppgifter åt mig så är jag klar med det här stället. Jag ska bort härifrån, punkt slut. Och när jag nu är på det klara med det så blir det extremt svårt att sitta och kvittra och låtsas vara engagerad i någon framtidsvision under ett medarbetarsamtal. Jag vet inte om jag klarar det. Jag vet att man aldrig ska vara ärlig med att man söker sig bort, men vad i hela friden ska jag säga??!!?!
Jag mår inge bra av situationen. Förutom dåligt fungerande mage och hudutslag/eksem har nu även min sömn sagt upp sig. Jag såg att sist jag skrev här för en vecka sedan hade jag sovit 5 timmar, nu ligger det mer på 4 timmar per natt. Inatt låg jag bara och grät i flera timmar. ”En bra dag” för mig är numera en dag när jag är så avtrubbad att jag inte känner nånting. Då får jag åtminstone en paus. Det jobbigaste är när jag överväldigas av känslan att jag inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska göra för att stå ut. Som tur är så varvas det lite. Vissa dagar hysterisk vantrivsel eller ilska, andra dagar är jag avtrubbad mest hela dagen. Jag gillar inte att jag är så stresskänslig, men vad ska jag göra? Kroppen kör sitt eget race på den fronten.
Jag klarar snart inte av att bita ihop och trycka undan allt inombords längre, men alternativet på privatlivsfronten är att göra andra enormt illa (typ flytta isär). Jag förstår egentligen inte hur man ska hantera det här med att man är så tätt sammanvävd med andras liv, för när jag behöver göra stora förändringar i mitt liv för att må bra så innebär det att jag krossar andra, och det kan det omöjligen vara värt. Jag kan inte leva med mig själv om jag skulle utsätta andra för oerhörd smärta – då är det bättre att jag utsätter mig själv för oerhörd smärta istället och skonar de omkring mig. Jag vet att individualismens tidevarv hyllar devisen att ”var och en får ta ansvar för sina egna känslor”, men faktum kvarstår att mitt agerande har stor inverkan på andras liv. Jag VET ju det, och jag kan bara inte vara så kallhjärtad att jag väljer ett agerande som gör någon annan illa. Sen kan man försöka skriva ”DINA känslor är DITT ansvar” på näsan på andra hur mycket som helst, men om de inte kan ta det ansvaret och jag vet om att de inte kan ta det ansvaret, så klarar jag inte av att medvetet såra. Ingen är värd att behandlas så.
Mitt hopp står till att jag hittar ett jobb som jag trivs med, så kan jag kanske orka fortsätta ett tag till att ha det jobbigt på privatlivsfronten, tills det uppenbarar sig en lösning på något sätt.
För en sak har jag kunnat konstatera - livet står inte stilla i oändlighet. Tillslut händer det alltid något som förändrar situationen.
Och detta något får gärna komma nu!
Jag kunde förstås inte låta bli att svara ”Nog för att jag har gått upp lite i vikt på senaste tiden, men SÅ mycket.....”
Jag är nu inne på fjärde veckan på mitt nya jobb som jag omplacerades till vid årsskiftet, utan att ha fått några ansvarsområden eller uppgifter. Visst – jag sitter inte helt sysslolös. Jag fixar fika och släpper in besökare ibland, fixar några inredningsdetaljer och wordmallar ibland. Lite rycker in på det någon behöver hjälp med, om det nu dyker upp något.
Mina arbetskamrater börjar reagera. ”Va, har du inte fått några arbetsuppgifter än??” ”Men det är ju inte bra!”
Den tillförordnade chefen som nyligen fått vår grupp på halsen, bara för att det måste finnas en chef på pappret, har inte hunnit ta tag i frågan. Men vad ska han göra? Han känner ju inte vår organisation, är sällan här och kan väl inte hitta på en massa arbetsuppgifter åt mig ur det blå.
Några kollegor har öppet sagt att det kanske helt enkelt inte finns något behov av mig här. I en resultatfokuserad konsultorganisation är varje onödig kostnad såklart något som måste kapas bort.
Och visst, jag försöker kapa bort mig härifrån. Två jobbansökningar har gått iväg, en tredje är på gång, och jag hänger på jobbsajter varje dag och tänker att jag ska skicka iväg ansökningar till allt som låter åtminstone snäppet bättre än otänkbart. Men jag vet ju inte om det kan dröja ett par veckor eller flera månader innan jag får napp... Ibland när jag har velat söka nytt jobb har jag fått napp redan efter en 3-4 ansökningar, men en gång behövde jag skicka iväg runt 70-80 ansökningar innan jag fick napp (det gäller att vara envis)(fast då ville jag i och för sig byta yrkesbana, och nu söker jag nytt inom det jag redan jobbar med, så det borde inte ta lika lång tid den här gången). Men än så länge måste jag bita ihop och gå hit.
Chefen har flaggat för att det måste hållas medarbetarsamtal i februari. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det eller vad jag ska säga. Det finns inget som kan få mig att vilja vara kvar här – även om nu någon skulle lyckas hitta på några arbetsuppgifter åt mig så är jag klar med det här stället. Jag ska bort härifrån, punkt slut. Och när jag nu är på det klara med det så blir det extremt svårt att sitta och kvittra och låtsas vara engagerad i någon framtidsvision under ett medarbetarsamtal. Jag vet inte om jag klarar det. Jag vet att man aldrig ska vara ärlig med att man söker sig bort, men vad i hela friden ska jag säga??!!?!
Jag mår inge bra av situationen. Förutom dåligt fungerande mage och hudutslag/eksem har nu även min sömn sagt upp sig. Jag såg att sist jag skrev här för en vecka sedan hade jag sovit 5 timmar, nu ligger det mer på 4 timmar per natt. Inatt låg jag bara och grät i flera timmar. ”En bra dag” för mig är numera en dag när jag är så avtrubbad att jag inte känner nånting. Då får jag åtminstone en paus. Det jobbigaste är när jag överväldigas av känslan att jag inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska göra för att stå ut. Som tur är så varvas det lite. Vissa dagar hysterisk vantrivsel eller ilska, andra dagar är jag avtrubbad mest hela dagen. Jag gillar inte att jag är så stresskänslig, men vad ska jag göra? Kroppen kör sitt eget race på den fronten.
Jag klarar snart inte av att bita ihop och trycka undan allt inombords längre, men alternativet på privatlivsfronten är att göra andra enormt illa (typ flytta isär). Jag förstår egentligen inte hur man ska hantera det här med att man är så tätt sammanvävd med andras liv, för när jag behöver göra stora förändringar i mitt liv för att må bra så innebär det att jag krossar andra, och det kan det omöjligen vara värt. Jag kan inte leva med mig själv om jag skulle utsätta andra för oerhörd smärta – då är det bättre att jag utsätter mig själv för oerhörd smärta istället och skonar de omkring mig. Jag vet att individualismens tidevarv hyllar devisen att ”var och en får ta ansvar för sina egna känslor”, men faktum kvarstår att mitt agerande har stor inverkan på andras liv. Jag VET ju det, och jag kan bara inte vara så kallhjärtad att jag väljer ett agerande som gör någon annan illa. Sen kan man försöka skriva ”DINA känslor är DITT ansvar” på näsan på andra hur mycket som helst, men om de inte kan ta det ansvaret och jag vet om att de inte kan ta det ansvaret, så klarar jag inte av att medvetet såra. Ingen är värd att behandlas så.
Mitt hopp står till att jag hittar ett jobb som jag trivs med, så kan jag kanske orka fortsätta ett tag till att ha det jobbigt på privatlivsfronten, tills det uppenbarar sig en lösning på något sätt.
För en sak har jag kunnat konstatera - livet står inte stilla i oändlighet. Tillslut händer det alltid något som förändrar situationen.
Och detta något får gärna komma nu!
