"Du är duktig på att jobba och ställer upp på även konstiga arbetsuppgifter. Vi är båda nöjda med dig. Därför kommer det låta konstigt det som jag kommer säga härnäst. Det är svårt att förklara jag kan inte ge dig specifika detaljer av flera skäl, MEN jag kommer inte kunna ge dig mer jobb framöver.
Det kan gälla från allt mellan en månad till 1-2 år framåt i tiden. Har ingenting med ekonomin att göra eller liknande… Och jag har pratat med “vår kollega”, som har förståelse för det beslutet som tagits."
Samtidigt som han inte kommer kunna ge mer timmar ska han prata och höra med branschkollegor för att se om jag kan jobba för någon annan som arbetsgivare så länge.
Detta var kanske inte det jag ville höra när vi har en två timmars biltur hem från jobb framför oss. Tack iallafall för att det inte var på vägen dit.
Jag har jobbat där lite över ett år nu, ställt upp när jag kunnat och även när jag varit uppbokad på annat jobb, försökt bokat om så gott jag kunnat.
I somras fick jag mer timmar. Hade jag kunnat mer rent kunskapsmässigt finns det jobb i överflöd. Då jag tyvärr inte har alla de kunskaper som behövs, har jag till en början kunnat gå “bredvid” och lära mig mer om jobbet i sig till en början som övergångsperiod.
Jag förstår ingenting. Bland det sista vi pratade om innan julledighet var bla om löneförhöjning till det nya året. Jag fick innan dess små “projekt” och uppgifter att läsa på om och lära mig mer om. Saker jag kunde fördjupa mig i då han själv inte har den tiden över.
Jag trodde jag började hitta min plats i det stora livspusslet. Äntligen hittat ett jobb som jag kunnat tänka mig att arbeta med, en relativt stabil inkomst, kollegor och ett jobb med varierade uppgifter jag trivs med. Framtiden.
Det här jobbet var mitt ljus i tunneln. Under tunga dagar kunde ett sms eller ett samtal om jobb lyfta allt från 0-100 i välmående. På kvällen blev det lättare att somna när tankarna snurrade, bara genom att se fram emot jobbdagar och att umgås med kollegor.
Hade detta gällt mitt andra jobb eller livet i allmänt vet jag var jag hade vänt och sett fram emot. Nu är det ljuset släckt, för den här gången, kanske för alltid.
Jag sov riktigt oroligt inatt. Nu mår jag bara illa och tårarna flödar om vartannat. Tankarna snurrar: Varför ens hjälpa mig hittat annat jobb hos branschkollegor om jag inte duger hos er? Om jag jobbar bra och det inte har med det att göra är det då personligt mot mig? Vad har jag gjort för fel?Har jag ringt olägligt, sagt något, legat på för mycket? Var mina “fördjupningsuppgifter” en del att förbereda mig för andra jobb?
“ Du är duktig på att jobba. Kom ihåg det.”
Var bland det sista jag hörde innan vi sa hejdå och tackade för dagen, sen gick jag ur bilen och stängde dörren.
Nu är det bara att avvakta. Försöka komma ur sängen imorgon, försöka äta lite frukost som jag hoppade över idag. Och förhoppningsvis inte gråta för mycket under dagen. Det blir bättre. Det löser sig på ett vis eller annat. Hoppas jag. Känns det inte bättre närmsta dagarna blir det nog kontakt med vården. Var bara att säga till sambon så löser vi det. Då han funderar om jag har nått botten, som jag har känt av länge nu pga olika anledningar.
Sambon föreslog att jag skulle skicka iväg ett mail eller sms.
Skriva att jag behöver ett ärligt rakt svar, för min skull. För att kunna gå vidare i mitt tankemönster. Bearbeta. Höra att det kanske inte är mitt fel, dit tankarna går för tillfället. Det kan bero på annat.
Förhoppningsvis får jag mod till det. Nu tvekar jag för att jag vill inte förstöra en framtida arbetsrelation och sätta mig eller arbetsgivaren i en konstig sits. Jag vet att vi kommer ha kontakt framöver, genom mitt andra jobb, om inte annat.
Lång text och säkerligen rörig, men jag behöver skriva av mig. Vet att jag har fått kloka råd och tankar här förut. Även om jag kanske inte svarar och försvinner tillslut, är jag ändå tacksam för den respons som brukar komma.
Det kan gälla från allt mellan en månad till 1-2 år framåt i tiden. Har ingenting med ekonomin att göra eller liknande… Och jag har pratat med “vår kollega”, som har förståelse för det beslutet som tagits."
Samtidigt som han inte kommer kunna ge mer timmar ska han prata och höra med branschkollegor för att se om jag kan jobba för någon annan som arbetsgivare så länge.
Detta var kanske inte det jag ville höra när vi har en två timmars biltur hem från jobb framför oss. Tack iallafall för att det inte var på vägen dit.
Jag har jobbat där lite över ett år nu, ställt upp när jag kunnat och även när jag varit uppbokad på annat jobb, försökt bokat om så gott jag kunnat.
I somras fick jag mer timmar. Hade jag kunnat mer rent kunskapsmässigt finns det jobb i överflöd. Då jag tyvärr inte har alla de kunskaper som behövs, har jag till en början kunnat gå “bredvid” och lära mig mer om jobbet i sig till en början som övergångsperiod.
Jag förstår ingenting. Bland det sista vi pratade om innan julledighet var bla om löneförhöjning till det nya året. Jag fick innan dess små “projekt” och uppgifter att läsa på om och lära mig mer om. Saker jag kunde fördjupa mig i då han själv inte har den tiden över.
Jag trodde jag började hitta min plats i det stora livspusslet. Äntligen hittat ett jobb som jag kunnat tänka mig att arbeta med, en relativt stabil inkomst, kollegor och ett jobb med varierade uppgifter jag trivs med. Framtiden.
Det här jobbet var mitt ljus i tunneln. Under tunga dagar kunde ett sms eller ett samtal om jobb lyfta allt från 0-100 i välmående. På kvällen blev det lättare att somna när tankarna snurrade, bara genom att se fram emot jobbdagar och att umgås med kollegor.
Hade detta gällt mitt andra jobb eller livet i allmänt vet jag var jag hade vänt och sett fram emot. Nu är det ljuset släckt, för den här gången, kanske för alltid.
Jag sov riktigt oroligt inatt. Nu mår jag bara illa och tårarna flödar om vartannat. Tankarna snurrar: Varför ens hjälpa mig hittat annat jobb hos branschkollegor om jag inte duger hos er? Om jag jobbar bra och det inte har med det att göra är det då personligt mot mig? Vad har jag gjort för fel?Har jag ringt olägligt, sagt något, legat på för mycket? Var mina “fördjupningsuppgifter” en del att förbereda mig för andra jobb?
“ Du är duktig på att jobba. Kom ihåg det.”
Var bland det sista jag hörde innan vi sa hejdå och tackade för dagen, sen gick jag ur bilen och stängde dörren.
Nu är det bara att avvakta. Försöka komma ur sängen imorgon, försöka äta lite frukost som jag hoppade över idag. Och förhoppningsvis inte gråta för mycket under dagen. Det blir bättre. Det löser sig på ett vis eller annat. Hoppas jag. Känns det inte bättre närmsta dagarna blir det nog kontakt med vården. Var bara att säga till sambon så löser vi det. Då han funderar om jag har nått botten, som jag har känt av länge nu pga olika anledningar.
Sambon föreslog att jag skulle skicka iväg ett mail eller sms.
Skriva att jag behöver ett ärligt rakt svar, för min skull. För att kunna gå vidare i mitt tankemönster. Bearbeta. Höra att det kanske inte är mitt fel, dit tankarna går för tillfället. Det kan bero på annat.
Förhoppningsvis får jag mod till det. Nu tvekar jag för att jag vill inte förstöra en framtida arbetsrelation och sätta mig eller arbetsgivaren i en konstig sits. Jag vet att vi kommer ha kontakt framöver, genom mitt andra jobb, om inte annat.
Lång text och säkerligen rörig, men jag behöver skriva av mig. Vet att jag har fått kloka råd och tankar här förut. Även om jag kanske inte svarar och försvinner tillslut, är jag ändå tacksam för den respons som brukar komma.
