En enda ridlektion blev det den här veckan, men vilken lektion sen! Jag hade lätt kunnat byta bort minst 5 lektioner på andra hästar mot en lektion på finaste Dunja – det mörkbruna långörade stoet! 
Ryttaren som red henne på lektionen innan var inte så nöjd, hon sa att Dunja hade hängt sig på i handen och blivit stum och dragig. Och jag noterade att Dunja var torr runt munnen. Så direkt när vi började jobba hästarna så lekte jag med en fjäderlätt kontakt med tygeln, och la krutet på att jobba henne med magmuskler, skänklar och säte – trots att hon ville rusa. Hon skulle helt enkelt inte få något att hänga sig fast på, var min tanke. Och planen verkade funka bra. Hon blev inte hundra procent stabil i formen utan höjde nacken lite emellanåt (vilket är en avvägning som jag inte riktigt har hittat på henne än eftersom jag inte har ridit dressyr på henne mer än ett par gånger tidigare), men gick för det mesta i en jättefin mjuk trevlig form och enormt trevlig, pigg, lättsam och lyhörd – och dessutom väldigt skummig runt munnen. Det var bara SÅ roligt! Nog för att jag tidigare har konstaterat att jag gillar Dunja, men så rolig som hon var den här lektionen vet jag inte om jag har upplevt henne förut faktiskt!
I början av lektionen lät jag henne ramla på i ganska friskt tempo. Hon var lite rusig, och med såna hästar brukar det ofta vara så att ridskoleryttare generellt drar ihop dom framifrån ganska direkt för att ta ner farten, vilket även är det ridlärarna uppmuntrar till. Men det är inte så jag har lärt mig rida av min gamla ridlärare när jag var ung... Istället låter jag dom spända och lite rusiga hästarna (beroende på hur dom beter sig) gå i ett kanske överfriskt tempo en stund i början och låta dom komma fram och ta för sig, för vad som händer då är att jag tycker att dom brukar komma ner i spänning och slappna av när dom får röra sig genom hela kroppen och öka flödet i alla muskler. Istället för att alltså direkt dra ihop Dunja ”framifrån och bak”, så fick hon ramla på framåt ganska friskt, samtidigt som jag med jämna mellanrum stämde av så att halvhalterna fungerade, och sedan släppte på henne framåt igen. Efter ett tag så försökte jag fånga upp henne mer i mage och säte och sätta henne i arbete med skänklarna, vilket reglerade farten på henne. Men då hade jag fått en ganska härlig framåtbjudning genom kroppen och en hyfsat avslappnad häst som var lätt och fin i munnen.
Jag gillar verkligen att rida för den här ridläraren! Det är så roligt när man hittar någon ridlärare där man känner att det som sägs verkligen “makes sense”. Tidigare har han pratat om en skala från 1-10 på hur stark kontakt man har med hästens mun genom tygeln, där 0 är ingen kontakt alls, dvs gå på lång tygel, och 10 är att hålla superbodybuildarhårt. Och att det är olika från person till person (och mellan olika hästar också förstås) var man ligger på skalan. Jag vet att jag ligger i den lägre delen av skalan, för jag jobbar ofta med väldigt lätt kontakt med hästens mun, ibland så att tygeln glappar. Bägge mina ridlärare tycker att mitt mål är att ta mig upp på skalan och få en starkare kontakt med hästens mun, och söka ett hårdare tryck i tygeln mellan hästens mun och min hand.
Den här kvällen låg nog min tygelkontakt med Dunjas mun på runt 3, dvs väldigt lätt. Men det var som sagt en medveten strategi från min sida, och i feedbacken i slutet av lektionen så pratade vi om det. Jag sa att jag medvetet hade valt att rida henne på så lätt kontakt, för att undvika att hon skulle ha något att bita sig fast på och bli stum och dragig. Men att jag var fullt medveten om att det också innebar att min tygel nog hade glappat till och från. Ridläraren sa då att det visserligen är ett sätt att göra på och det hade funkat OK och sett bra ut, men man skulle också kunna tänka sig att göra på ett annat sätt. För oviljan att ge Dunja en hårdare kontakt i tygeln skulle eventuellt kunna innebära att Dunja då skulle kunna använda det som ett sätt att komma undan. Dvs att om jag bara har lätt lätt kontakt med henne och inte vill ta hårdare i tygeln, så skulle hon kunna använda det för att lättare slå sig ur form eller hänga sig på bettet när hon tycker nånting är jobbigt, som tex i öppnorna på fyra spår som vi skulle göra på lektionen. Och att jag istället skulle kunna välja taktiken att ta en bättre kontakt med hennes mun men vara väldigt kvick på att agera på om hon får tendens att använda den fastare kontakten till att hänga sig på.
Det är det här som jag gillar så mycket med den här ridläraren - att jag får nya strategier och sätt att se saker och ting på! Jag hade ju kunnat konstatera att Dunja inte var 100% stabil i formen utan höjde nacken till och från just under dom jobbiga öppnorna, och där hade jag behövt ha henne i ett stadigare tryck fram i handen. Sen att jag tycker att jag ska rida fram det trycket från min skänkel, och att ridlärarna tycker att jag ska söka det trycket genom att korta tygeln, det är något jag måste fundera vidare på.
Det var i alla fall riktigt riktigt superroligt!!
MER Dunja!!
Ryttaren som red henne på lektionen innan var inte så nöjd, hon sa att Dunja hade hängt sig på i handen och blivit stum och dragig. Och jag noterade att Dunja var torr runt munnen. Så direkt när vi började jobba hästarna så lekte jag med en fjäderlätt kontakt med tygeln, och la krutet på att jobba henne med magmuskler, skänklar och säte – trots att hon ville rusa. Hon skulle helt enkelt inte få något att hänga sig fast på, var min tanke. Och planen verkade funka bra. Hon blev inte hundra procent stabil i formen utan höjde nacken lite emellanåt (vilket är en avvägning som jag inte riktigt har hittat på henne än eftersom jag inte har ridit dressyr på henne mer än ett par gånger tidigare), men gick för det mesta i en jättefin mjuk trevlig form och enormt trevlig, pigg, lättsam och lyhörd – och dessutom väldigt skummig runt munnen.
Det var bara SÅ roligt! Nog för att jag tidigare har konstaterat att jag gillar Dunja, men så rolig som hon var den här lektionen vet jag inte om jag har upplevt henne förut faktiskt! I början av lektionen lät jag henne ramla på i ganska friskt tempo. Hon var lite rusig, och med såna hästar brukar det ofta vara så att ridskoleryttare generellt drar ihop dom framifrån ganska direkt för att ta ner farten, vilket även är det ridlärarna uppmuntrar till. Men det är inte så jag har lärt mig rida av min gamla ridlärare när jag var ung...
Istället låter jag dom spända och lite rusiga hästarna (beroende på hur dom beter sig) gå i ett kanske överfriskt tempo en stund i början och låta dom komma fram och ta för sig, för vad som händer då är att jag tycker att dom brukar komma ner i spänning och slappna av när dom får röra sig genom hela kroppen och öka flödet i alla muskler. Istället för att alltså direkt dra ihop Dunja ”framifrån och bak”, så fick hon ramla på framåt ganska friskt, samtidigt som jag med jämna mellanrum stämde av så att halvhalterna fungerade, och sedan släppte på henne framåt igen. Efter ett tag så försökte jag fånga upp henne mer i mage och säte och sätta henne i arbete med skänklarna, vilket reglerade farten på henne. Men då hade jag fått en ganska härlig framåtbjudning genom kroppen och en hyfsat avslappnad häst som var lätt och fin i munnen.Jag gillar verkligen att rida för den här ridläraren! Det är så roligt när man hittar någon ridlärare där man känner att det som sägs verkligen “makes sense”. Tidigare har han pratat om en skala från 1-10 på hur stark kontakt man har med hästens mun genom tygeln, där 0 är ingen kontakt alls, dvs gå på lång tygel, och 10 är att hålla superbodybuildarhårt. Och att det är olika från person till person (och mellan olika hästar också förstås) var man ligger på skalan. Jag vet att jag ligger i den lägre delen av skalan, för jag jobbar ofta med väldigt lätt kontakt med hästens mun, ibland så att tygeln glappar. Bägge mina ridlärare tycker att mitt mål är att ta mig upp på skalan och få en starkare kontakt med hästens mun, och söka ett hårdare tryck i tygeln mellan hästens mun och min hand.
Den här kvällen låg nog min tygelkontakt med Dunjas mun på runt 3, dvs väldigt lätt. Men det var som sagt en medveten strategi från min sida, och i feedbacken i slutet av lektionen så pratade vi om det. Jag sa att jag medvetet hade valt att rida henne på så lätt kontakt, för att undvika att hon skulle ha något att bita sig fast på och bli stum och dragig. Men att jag var fullt medveten om att det också innebar att min tygel nog hade glappat till och från. Ridläraren sa då att det visserligen är ett sätt att göra på och det hade funkat OK och sett bra ut, men man skulle också kunna tänka sig att göra på ett annat sätt. För oviljan att ge Dunja en hårdare kontakt i tygeln skulle eventuellt kunna innebära att Dunja då skulle kunna använda det som ett sätt att komma undan. Dvs att om jag bara har lätt lätt kontakt med henne och inte vill ta hårdare i tygeln, så skulle hon kunna använda det för att lättare slå sig ur form eller hänga sig på bettet när hon tycker nånting är jobbigt, som tex i öppnorna på fyra spår som vi skulle göra på lektionen. Och att jag istället skulle kunna välja taktiken att ta en bättre kontakt med hennes mun men vara väldigt kvick på att agera på om hon får tendens att använda den fastare kontakten till att hänga sig på.
Det är det här som jag gillar så mycket med den här ridläraren - att jag får nya strategier och sätt att se saker och ting på! Jag hade ju kunnat konstatera att Dunja inte var 100% stabil i formen utan höjde nacken till och från just under dom jobbiga öppnorna, och där hade jag behövt ha henne i ett stadigare tryck fram i handen. Sen att jag tycker att jag ska rida fram det trycket från min skänkel, och att ridlärarna tycker att jag ska söka det trycket genom att korta tygeln, det är något jag måste fundera vidare på.
Det var i alla fall riktigt riktigt superroligt!!
MER Dunja!!
