Hedwig
Trådstartare
I söndags stod det terrängträning på Årsta Runsten på schemat. Vi har inte varit iväg på ett tag och innan träningen ångrade jag mig nästan, övertygad om att vi förmodligen gick en mer eller mindre säker död till mötes.
Inte nog med att jag led av lätt ångest, jag blev dessutom försenad när jag slogs med osamarbetsvilliga broddar. Noterat är att det snarast ska inhandlas ordentliga broddningsverktyg så man slipper stå med sönderskrapade knogar. Svettig, lite småförbannad och lätt illamående lastade jag Heddan och vi begav oss till Runsten som ligger en knapp timmes bilfärd från stallet. Vi skulle börja träningen kl fyra och när jag satte mig i bilen visade den på fyra minuter över tre. Men bara att andas djupt och köra lugnt och fint. Med mattes prinsessa i släpet tar man inga onödiga risker.
Väl framme vid Runsten visade det sig att det pågick filminspelning inne i ridhuset. Uppenbarligen någonslags actionfilm med tanke på att de verkade skjutas hej vilt där inne med skarpladdade vapen. Tur att Heddan är tämligen skottfast..
När vi kom ut på terrängbanan blev hon först lite spänd, Det har ju faktiskt gått ett år sedan vi var där sist. Men efter bara några minuter släppte spänningen och jag upplevde mer att hon kändes väldigt förväntansfull.
Och vad kan jag säga mer än jag älskar min underbara häst. Hon skötte sig så otroligt bra och hoppade så fint och med stor entusiasm. All min egen ångest/irritation/stress bara försvann och vi hade båda så otroligt roligt tillsammans.
Eftersom hon inte är direkt rutinerad i terrängen så vill hon först gärna titta på de hinder vi ska hoppa. Om jag inte visar henne så blir det ett stopp först men sen hoppar hon utan att blinka. Bästa resultat får vi om jag först skrittar fram och låter henne titta på hindret och sen hoppar det. Eventuellt beror det på att hon är dressyravlad men hon blir verkligen överraskad om jag bara galopperar fram mot ett för henne okänt hinder.
-VA?!
-Det är ett hinder..du ska hoppa.
-Jaha!
Igår provade vi både hinder vi hoppat förrut men även helt nya.
Det blev bank, häck, picknickbord, coffin, dike,vatten, smalhinder och upp och ner hopp (vad det nu kallas)
Banken hoppade hon helt lysande och utan minsta tvekan. Sen skulle vi galoppera upp för en kulle, hoppa en häck och galoppera nerför. Även detta gjorde hon skitbra. Coffin hoppade hon utan att blinka men däremot blev det tvärnit när vi skulle hoppa ett dike. (Vi hade inte tittat på det först..) Inga problem sen när hon försäkrat sig om att det inte låg några krokodiler på lur.
Vattnet ville hon först trava igenom men efter första försöket galopperade hon i full fart utan tvekan och hoppade picknickbordet som följde jättebra. Tränaren tyckte att hon var så cool att vi kunde prova smalhindret.Vi tittade på det, hoppade över infångaren först men rakt över på andra försöket och galopp ner i vattnet efter.
Tränaren blev också extra nöjd med att dressyrgaloppen försvann efter en stund och Hedwig galopperade på i riktigt fräsig stil. :-)
Efter träningen var både Hedwig och jag sådär härligt bubbligt glada och vi ser fram emot nästa träning om två veckor.
Inte nog med att jag led av lätt ångest, jag blev dessutom försenad när jag slogs med osamarbetsvilliga broddar. Noterat är att det snarast ska inhandlas ordentliga broddningsverktyg så man slipper stå med sönderskrapade knogar. Svettig, lite småförbannad och lätt illamående lastade jag Heddan och vi begav oss till Runsten som ligger en knapp timmes bilfärd från stallet. Vi skulle börja träningen kl fyra och när jag satte mig i bilen visade den på fyra minuter över tre. Men bara att andas djupt och köra lugnt och fint. Med mattes prinsessa i släpet tar man inga onödiga risker.
Väl framme vid Runsten visade det sig att det pågick filminspelning inne i ridhuset. Uppenbarligen någonslags actionfilm med tanke på att de verkade skjutas hej vilt där inne med skarpladdade vapen.
Tur att Heddan är tämligen skottfast..När vi kom ut på terrängbanan blev hon först lite spänd, Det har ju faktiskt gått ett år sedan vi var där sist. Men efter bara några minuter släppte spänningen och jag upplevde mer att hon kändes väldigt förväntansfull.
Och vad kan jag säga mer än jag älskar min underbara häst. Hon skötte sig så otroligt bra och hoppade så fint och med stor entusiasm. All min egen ångest/irritation/stress bara försvann och vi hade båda så otroligt roligt tillsammans.
Eftersom hon inte är direkt rutinerad i terrängen så vill hon först gärna titta på de hinder vi ska hoppa. Om jag inte visar henne så blir det ett stopp först men sen hoppar hon utan att blinka. Bästa resultat får vi om jag först skrittar fram och låter henne titta på hindret och sen hoppar det. Eventuellt beror det på att hon är dressyravlad men hon blir verkligen överraskad om jag bara galopperar fram mot ett för henne okänt hinder.
-VA?!
-Det är ett hinder..du ska hoppa.
-Jaha!
Igår provade vi både hinder vi hoppat förrut men även helt nya.
Det blev bank, häck, picknickbord, coffin, dike,vatten, smalhinder och upp och ner hopp (vad det nu kallas)
Banken hoppade hon helt lysande och utan minsta tvekan. Sen skulle vi galoppera upp för en kulle, hoppa en häck och galoppera nerför. Även detta gjorde hon skitbra. Coffin hoppade hon utan att blinka men däremot blev det tvärnit när vi skulle hoppa ett dike. (Vi hade inte tittat på det först..) Inga problem sen när hon försäkrat sig om att det inte låg några krokodiler på lur.
Vattnet ville hon först trava igenom men efter första försöket galopperade hon i full fart utan tvekan och hoppade picknickbordet som följde jättebra. Tränaren tyckte att hon var så cool att vi kunde prova smalhindret.Vi tittade på det, hoppade över infångaren först men rakt över på andra försöket och galopp ner i vattnet efter.
Tränaren blev också extra nöjd med att dressyrgaloppen försvann efter en stund och Hedwig galopperade på i riktigt fräsig stil. :-)
Efter träningen var både Hedwig och jag sådär härligt bubbligt glada och vi ser fram emot nästa träning om två veckor.
, håll i dig för nu kör vi! 
