Djur som hobby - kvinnorna har tagit över!

[sjoberga]

På den tiden som hästarna behövdes som arbetshästar i vårt land var dom i första hand männens ansvar och hade en man en stark och vacker häst så var han väldigt stolt över den. Alla var självklart inte bra hästkarlar, men många. Jag tror det är lika utvecklande för unga killar som tjejer att ha gemenskap med djur. Bra för den känslomässiga utvecklingen och för att lära sig samspel och respekt. Killarna behöver också ömhet o tröst fast en del visar det inte, och många djur är bra tröstare. Men man skulle kanske behöva lägga upp programmet lite annorlunda för dom för att dom ska gilla det.

Jag tycker mycket om djur. Jag tycker inte de är bra "tröstare" eftersom det inte går att prata med dem och det går inte att dryfta saker man funderar på. De är komplett värdelösa på det. Däremot är det perfekt avkoppling att vistas i stallet och bara höra hästarna tugga sitt hö, stå och borsta och fixa, rida i skogen och bli ett med hästen på vissa plan. Man kan - under en stund - både tvingas och lyckas hålla undan alla andra tankar och bara befinna sig i det exakta nuet. Jag tycker det är en härlig känsla som få saker utöver mitt umgänge med hästar ger.

(Så om mina hästar skulle börja prata med mig så skulle magin vara borta, tror jag, helt och hållet.)

I vår verksamhet har vi en viss andel killar som kommer och rider, även om kvinnor och flickor dominerar. Men de flesta grupperna består av en blandning.

 

[Skjøldur]

Jag tycker mycket om djur. Jag tycker inte de är bra "tröstare" eftersom det inte går att prata med dem och det går inte att dryfta saker man funderar på. De är komplett värdelösa på det. Däremot är det perfekt avkoppling att vistas i stallet och bara höra hästarna tugga sitt hö, stå och borsta och fixa, rida i skogen och bli ett med hästen på vissa plan. Man kan - under en stund - både tvingas och lyckas hålla undan alla andra tankar och bara befinna sig i det exakta nuet. Jag tycker det är en härlig känsla som få saker utöver mitt umgänge med hästar ger.

(Så om mina hästar skulle börja prata med mig så skulle magin vara borta, tror jag, helt och hållet.)

I vår verksamhet har vi en viss andel killar som kommer och rider, även om kvinnor och flickor dominerar. Men de flesta grupperna består av en blandning.

Jag tycker djur ær bra trøstare dærfør att dom møter en som man ær utan frågor (dom kan ju sjælvklart inte fråga) och har man en go relation till dom så blir dom glada åt ett se en æn om man inte ær deppig och kænner sig omøjlig att ælska. Dom tar glatt emot det man ger - mat, borstning och annan skøtsel o s v och det ær en trøst. Om man rider en glad hæst så ær det svårt att inte smittas av glæjen och kraften. Kelar man med en katt eller kanin och kænner djurets tillgivenhet och hur den njuter och slappnar av så slår ens eget hjærta snart lugnare också.

 

[labb]

Jag tycker djur ær bra trøstare dærfør att dom møter en som man ær utan frågor (dom kan ju sjælvklart inte fråga) och har man en go relation till dom så blir dom glada åt ett se en æn om man inte ær deppig och kænner sig omøjlig att ælska. Dom tar glatt emot det man ger - mat, borstning och annan skøtsel o s v och det ær en trøst. Om man rider en glad hæst så ær det svårt att inte smittas av glæjen och kraften. Kelar man med en katt eller kanin och kænner djurets tillgivenhet och hur den njuter och slappnar av så slår ens eget hjærta snart lugnare också.

Och många djur känner av ägarens sinnesstämning och anpassar sig efter den, speciellt hundar men även hästar och andra. Katter vet jag inte riktigt, mina är världens fjäskisar när de vill ha något men annars låtsas de som jag inte finns.

 

[labb]

(Så om mina hästar skulle börja prata med mig så skulle magin vara borta, tror jag, helt och hållet.)

Jag tycker att man kan utveckla en ganska bra språkförståelse med sina djur, inte abstrakta resonemang kanske men grundläggande kommunikation.

 

[Sleepy]

Jag tycker mycket om djur. Jag tycker inte de är bra "tröstare" eftersom det inte går att prata med dem och det går inte att dryfta saker man funderar på. De är komplett värdelösa på det.

Jag tycker tvärtom att de är fantastiska på det. De ger dig inte färdiga lösningar på dina problem - men de finns där, lyssnar, ser dig, känner din sinnesstämning, ger dig kroppskontakt och stöd, delar din glädje eller torkar dina tårar, muntrar upp dig, delar sin livsglädje, ger dig kraft och gör livets svårigheter lättare att hantera och dina problem lättare att lösa. Det är betydligt mer än vad de flesta människor ger. Att klappa ett djur påverkar oss ju även rent fysiskt; stresshormonerna minskar och blodtrycket sjunker.

Man kan - under en stund - både tvingas och lyckas hålla undan alla andra tankar och bara befinna sig i det exakta nuet.

Just det älskar jag.

 

[Sleepy]

Jag tycker att man kan utveckla en ganska bra språkförståelse med sina djur, inte abstrakta resonemang kanske men grundläggande kommunikation.

Absolut. De har en otrolig förmåga till att lära sig förstå både vad vi säger och att läsa vårt kroppsspråk. Är man lika öppen för kommunikation själv så kan man nå väldig långt i ömsesidig förståelse.

 

[sjoberga]

Jag tycker att man kan utveckla en ganska bra språkförståelse med sina djur, inte abstrakta resonemang kanske men grundläggande kommunikation.

Självklart kan man kommunicera med sina djur, det var inte så jag menade. Däremot är djur inte all som människor och, tycker jag, eftersom man inte kan föra resonemang med dem, helt annorlunda i egenskapen tröst.

Att säga att de lyssnar så bra är knepigt. De läser dig men de lyssnar inte. En vägg lyssnar också bra. Inget fastnar, reflekterar precis så mycket du vill.

Och en vägg kan också skänka tröst om man pratar med den.

 

[labb]

Jo visst lyssnar de, oftast mycket bättre än människor, särskilt hundar är otroligt duktiga på det. Sen är det klart att hundens värld är inte innehåller allt det som vi människor intresserar oss för men det gäller ju också människor emellan. Vill jag tex. diskutera möss- och råttjakt är mina katter experter, språket är inte abstrakt utan mer konkret av typen visa istället för att beskriva med ord men det går en stor del av människors språk också ut på.

 

[Gammeln]

Varför ska "vi" göra något åt det? Vad är problemet med att låta folk ägna sig åt vad de vill? Varför ska "vi" tvinga andra att intressera sig när de inte är intresserade?

Varför ska vi göra nått åt jämställdhet överhuvudtaget. Varför ska vi tvinga pappor till mer pappaledighet för att dom ska få ut ersättning? Varför måste vi kvotera in kvinnor? osv osv

 

[Sparkling]

Grejen är, som jag ser det, att så fort något är kvinnodominerat så blir det i mångas ögon inte lika mycket värt (ridsport vs fotboll eller ishockey är väl ett klassiskt exempel sett till mediabevakning, bidrag från kommuner etc). Och många verkar då tycka att lösningen på det ska vara att på olika sätt försöka locka killar/män att ägna sig åt den aktiviteten i syfte att höja statusen och på så sätt göra den aktiviteten blir mer attraktiv.
I mina ögon borde grundfrågeställningen vara varför det som tjejer/kvinnor ägnar sig åt, oavsett det handlar om jobb eller fritid, stämplas som lågstatus, och varför statusen höjs proportionellt i takt med att andelen män som utövar den ökar?

Sen är det väl inte fel med olika former av riktade åtgärder för att få alla att känna sig välkomna i ett sammanhang där någon/några är i minoritet. Men jag tror inte det löser själva grundproblemet som jag ser det.

 

[Bluefish]

Det var det ovan jag var ute efter. Normativa kvinnoyrken/sysselsättningar har lägre status. Jag tycker inte det är att "göra det lätt för sig" när man pekar ut ett utav våra största samhällsproblem som boven bakom det. Att lösa det däremot, när det pågått i flera hundra år..

 

[Sleepy]

De läser dig men de lyssnar inte.

Jag förstår att du menar att man inte kan ha ett intellektuellt utbyte, med djupgående diskussioner och resonemang. Men visst lyssnar de och visst fastnar det. Precis som med människor är det individuellt hur snabbt och lätt det går för dem att lära sig.

Min unge schäferkille är otroligt snabbtänkt och lättlärd. Jag stod på stegen och snickrade en dag och tappade en spik i högt gräs. Ropade på hunden, höll upp en spik och sa "Titta, spiken. SPIKEN." Sen gjorde jag en svepande rörelse med handen "Var är spiken?" Sen dess vet han både vad en spik är och att de kan tappas och behöva letas upp. Alltid redo.

En annan dag hade jag lagt ifrån mig hammaren, som fick fötter. Jag ropade in hunden och fick tillbaka den. Sa "vad duktig du är, fick matte hammaren. Det är mattes HAMMARE." Senare samma dag skulle jag plocka undan verktygen och lastade famnen full. Ropade på hunden, sa "kan du hjälpa mig, är du snäll och tar hammaren?" Sen gick jag. Då kom han och sprang ikapp mig med hammaren i munnen.

En morgon åt han inte sin mat som jag ställt fram. En stund senare kom han och satte sig hos mig. Jag klappade honom lite förstrött och sa "ville du inte ha din frukost idag?" Han vände på huvudet och slängde en blick på matskålen och gäspade lite. Jag visste att han förstod "äta" och "mat" och "gott" och "godis" - men han hade snappat "frukost" också.

När jag var på väg in till huset en dag med matkassar i händerna, ropade jag på hunden och sa "är du snäll och öppnar dörren?" varpå han springer upp på verandan och öppnar åt mig.

När jag aktivt lär dem ord så betonar jag dem. Sen när de förstått så utvecklar vi språket med böjningar och varianter av orden och stoppar in dem i meningarna. Jag pratar i vanlig samtalston i fulla meninngar med mina djur och de förstår. Det är precis som med barn; ju mer man pratar, desto mer lär de sig. Vissa är mer kommunikativa och lättlärda än andra. Ett sånt härligt utbyte.

 

[sjoberga]

Jag förstår att du menar att man inte kan ha ett intellektuellt utbyte, med djupgående diskussioner och resonemang. Men visst lyssnar de och visst fastnar det. Precis som med människor är det individuellt hur snabbt och lätt det går för dem att lära sig.

Min unge schäferkille är otroligt snabbtänkt och lättlärd. Jag stod på stegen och snickrade en dag och tappade en spik i högt gräs. Ropade på hunden, höll upp en spik och sa "Titta, spiken. SPIKEN." Sen gjorde jag en svepande rörelse med handen "Var är spiken?" Sen dess vet han både vad en spik är och att de kan tappas och behöva letas upp. Alltid redo.

En annan dag hade jag lagt ifrån mig hammaren, som fick fötter. Jag ropade in hunden och fick tillbaka den. Sa "vad duktig du är, fick matte hammaren. Det är mattes HAMMARE." Senare samma dag skulle jag plocka undan verktygen och lastade famnen full. Ropade på hunden, sa "kan du hjälpa mig, är du snäll och tar hammaren?" Sen gick jag. Då kom han och sprang ikapp mig med hammaren i munnen.

En morgon åt han inte sin mat som jag ställt fram. En stund senare kom han och satte sig hos mig. Jag klappade honom lite förstrött och sa "ville du inte ha din frukost idag?" Han vände på huvudet och slängde en blick på matskålen och gäspade lite. Jag visste att han förstod "äta" och "mat" och "gott" och "godis" - men han hade snappat "frukost" också.

När jag var på väg in till huset en dag med matkassar i händerna, ropade jag på hunden och sa "är du snäll och öppnar dörren?" varpå han springer upp på verandan och öppnar åt mig.

När jag aktivt lär dem ord så betonar jag dem. Sen när de förstått så utvecklar vi språket med böjningar och varianter av orden och stoppar in dem i meningarna. Jag pratar i vanlig samtalston i fulla meninngar med mina djur och de förstår. Det är precis som med barn; ju mer man pratar, desto mer lär de sig. Vissa är mer kommunikativa och lättlärda än andra. Ett sånt härligt utbyte.

Jag förstår precis vad ni menar. Och vet att det kan vara både mer eller mindre tröst - beroende på hur man definierar just det. För mig är det dock inte vad som behövs för att bli "tröstad" och jag betecknar inte den typen av kommunikation som att någon vill lyssna på mina tankar. Jag nedvärderar verkligen inte kommunikationen som sker mellan ett djur och en människa - men den sker på ett helt annat plan - på gott och ont.

 

[Badger]

Ja, hur blev det så, och vad kan vi göra åt det? Jag har hästen installerad på 4H-gården utanför Arvika och till gruppverksamhet och dagläger kommer nästan bara tjejer. En mamma kommer och lånar en ponny och lär siin lille son rida men inte tillsammans med andra. På gården finns alla traditionella lantbruksdjur utom gäss, + att det finns några smådjur. Det finns mycket att göra - inte bara gulligull med djuren. Jag tror killar i låg o mellanstadiåldern skulle trivas alldeles utmärkt om dom blev några stycken.

Jag fick höra att i ledningen på brukshundsklubben, Arvika, så är det enbart kvinnor! Och än om en o annan kille kommer och tränar med sin hund så är det inte alls som förr. Det där sprider sig ju ner i åldrarna "vovven är mammas ansvar..." och så blir tonårskillen sett på som udda om han vill träna med hunden - särskilt om det inte är en stor o tuff brukshund!

Inte läst tråden men reflekterar över en sak.

Det går ju knappt ens att hitta fina djur på kläder till pojkar. Enstaka tigrar som ser ok ut men i allmänhet dinosaurier eller hajar som vrålar. Djur verkar till och med i leksaks och barn världen ha blivit helt och hållet en tjejgrej. (och ja jag har sett Mini Rodini och har deras hästtröja, men jag tror inte det är lika många som handlar där som på HM. Och nej jag har inte letat pojkkläder på HM det senaste året så det kan ha ändrat sig ).

Å tredje sidan var det bara tjejer i klassen som passade hund på rasten på 80- talet också såvitt jag minns.

 

[Tass]

Jag förstår precis vad ni menar. Och vet att det kan vara både mer eller mindre tröst - beroende på hur man definierar just det. För mig är det dock inte vad som behövs för att bli "tröstad" och jag betecknar inte den typen av kommunikation som att någon vill lyssna på mina tankar. Jag nedvärderar verkligen inte kommunikationen som sker mellan ett djur och en människa - men den sker på ett helt annat plan - på gott och ont.

Det beror väl på vad man menar med tröst. Eller vilken sorts tröst just jag/du är i behov av.
Det du talar om verkar vara en intellektuell/logisk/tankemässig tröst.
Men gäller det känslomässig tröst så är djur helt otroligt duktiga på det, enligt min uppfattning, ofta mycket bättre än människor.

 

[Gammeln]

Det beror väl på vad man menar med tröst. Eller vilken sorts tröst just jag/du är i behov av.
Det du talar om verkar vara en intellektuell/logisk/tankemässig tröst.
Men gäller det känslomässig tröst så är djur helt otroligt duktiga på det, enligt min uppfattning, ofta mycket bättre än människor.

Det är därför som man istället använder vårdhundar isället för nån pyskolog som ska prova sina nya ideer från nått exjobb

 

[labb]

Vetandets värld i P1 sände för några dagar sedan just ett program om hur mycket hundar förstår:

Och Per Jensen, som studerar djurs beteende vid Linköpings universitet, berättar att det finns exempel på att hundar kan lära sig känna igen orden på mer än tusen olika föremål. De verkar till och med kunna skilja på olika ordklasser som substantiv och verb. Men studier visar också att de tittar på våra ansikten och tolkar våra miner och ansiktsuttryck.

 

[Mia_R]

Varför ska vi göra nått åt jämställdhet överhuvudtaget. Varför ska vi tvinga pappor till mer pappaledighet för att dom ska få ut ersättning? Varför måste vi kvotera in kvinnor? osv osv

Du tycker man ska kvotera in pojkar på 4H? Vilka är vi? Det jag reagerar på är att jag tolkar "vi" som att "vi" kvinnor ska som vanligt vara de som ställer upp och ordnar, inte att vi personer ska försöka få fler ungdomar att engagera sig utan det är just vi kvinnor som på något jävla vänster som vanligt är ansvariga för att pojkar/män ska bli intresserade!

Varför är det "vårt" ansvar? Varför är det inte alla fäder/män/föräldrar som ska ansvara för att ta med sina barn på olika aktiviteter och lära dem att umgås med djur och andra oavsett kön? Vilka är vi?

Vad gör du för att det ska bli fler pojkar som intresserar sig?

 

[Badger]

Har funderat lite mer;

Det enda problem jag ser är om folk vill ha ett intresse men inte vågar pga könsroller.
Förutom det tycker jag folk får ha de intressen de vill.
Jag blir fundersam över ditt inlägg TS. Vad är det som du tycker är fel? Och det är inte som förr- vad innebär det?

Det är ju sådant som händer hela tiden, att pojkar tvekar inför djur på grund av att man kan bli retad eller bara känna sig ensam.

 

[Badger]

Intressant frågeställning. Vad hade fått yngre killar att bli mer intresserade av djur?

De är ju jätteintresserade, men leds mot vissa typer av djur, som dinosaurier och hajar.

Och så känner man sig som förälder lite hemsk när man tar sin gosse till stallet och upptäcker att denna dagen var det bara flickor i gruppen, förra gången också och nästa likaså. Man känner sig som att man pressar in honom i ett intresse där han inte hör hemma och är en elak feministhäxa. Hade man en liten flicka med sig så skulle det kännas helt självklart att gå till stallet och man skulle inte känna sig som om man var knäpp. (några gånger har vi träffat in grupper med tre fyra pojkar på knatteridning.)

Sedan känns det lite i ridledarattityden också tyckte jag att snällaste favvisponnyn måste han avstå även om han bad om den först och gråter bittert och har ridit färre gånger.