Distansvännernas samvaro anno 1989

[Isolde]

Förr, innan internets tid, innan det fanns så många distanstävlingar som det finns nu och när jag bodde i Småland, det kan väl ha varit runt 1989. Då hade man inte lika mycket att göra (inga barn, ingen make eller gård som behövde omvårdnad) och vi som tävlade då, la inte lika mycket tid på tävlingsinriktad träning.

Vi ringde runt på telefonen som satt fast i väggen med en sladd och bestämde en dag på en helg, lastade hästarna och körde 12-15 mil för att bara rida tillsammans och hittade fram utan att behöva dubbelkolla på mobilen. Det blev oförglömliga ridturer vid havet i Falkenberg på hösten hos Sture Landqvist, sensommardagar i bokskogarna hos Raimo Johansson osv. Jag tror aldrig att vi red mer än 3 mil och säkert inte snabbare än 11 km/timme, men gud vad jag kan sakna det där än idag!

 

[Desert_Wind]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

HAHA!

Jag trodde faktiskt att jag föddes samma dag som när vi fick internet installerat hemma... uppkoppling med modem typ 56 kb/ sek!
Menar du att det fanns en tid innan INTERNET?????? ( och mobiltelefoni)

 

[a_schuber]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag har en läskig känsla att det mer har med ålder att göra - att man blivit äldre och bekväm...
Jag tycker tom ofta att det känns som ett stort projekt att sätta fast transporten på bilen, när man bara kan ta hästen och rida iväg ut.
Det finns ju massor av roliga ställen att rida på - kolla alla ridleder på distanslistan tex. Men jag har bott 4 år i Linköping och ÄNNU INTE ridit längst Göta Kanal. (Det enda jag gjort är att springa en snutt och låtsasgalopperat utan häst )
Finns det egentligen något mer underbart än att "upptäcka" nya härliga ridvägar ?!!

///Anna

 

[Isolde]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag är ju lika torsk på kartor som Ingela och kan sitta i timmar och kolla på mina gröna kartor, skulle vara roligt att åka iväg och bara rida, fast lite längre bort än hemmavid. När är du redo för sadelläge?

 

[karingadde]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Ja du Mia, ännu har man ändå inte vant sig vid tekniska nymodigheter på riktigt. Jag har ute och red här om veckan, prövade en ny stig och vips så visste jag inte var jag var. Jag kom ut på en väg som kom ut på en väg som.....Inte hade jag kartan med mig heller. Tillslut efter att ha ridit 10 km på en stor trafikerad väg kom jag hem. Väl hemma kom jag på att ja vist ja, jag har ju inbyggt kompass i den nya mobilen! Jag fick i alla falll en skön 2,5 timmars tur.

Föresten, om du vill åka och rida lite längre bort än vanligt, vad sägs om Björklinge?
/ Karin

 

[Gomir]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag har gröna kartan över Södertälje och Gnesta vi kan väl mötas någonstans där och utforska världen.
Kolmården vore också kul att rida i, där finns det backar.
Mina ridplaner från 80-talet: var Gnesta - Brottby ( ej utförd ), Åkersberga - Fagersta ( ej utförd ), Åkersberga - Rånäs ( utförd ), Åkersberga - Gillinge - Rånäs- Riala- Åkersberga ( utförd med sällskap), Gränna - Gnesta ( ej utförd) Vaxholm - Åkersberga ( utförd på Shetlandsponny ), Brottby - Huddinge ( ej utförd ) och Åkersberga - Norrtälje - Åkersberga ( utförd ).
Alla dessa äventyr gjorde jag med Dobrah med undantag för den med Shetlandsponnyn Minni.
Ingela

 

[Isolde]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Karin och Ingela: JA, jag kommer gärna och rider. Kolmården låter spännande och Björklinge är ju rätt nära. Nu när sonen är typ lite äldre än pytte, känns det som om det finns utrymme för lite mera än det vardagliga.

Ibland har jag som aktivt tävlande känt att den träningen som gjordes skulle vara effektiv, nu finns det plötsligt en annan slags lust till långridning.

Jag minns Ingelas och mina turer i Brottby (Isolde stod där sommartid några år). Ingela sa alltid "Här måste det gå att komma fram" och så gjorde det oftast, även om det vart lite snirkligt. Det var då jag bestämde mig för att skaffa mobiltelefon, det var på den tiden de nästan var stora som underarmar!

 

[Geshira]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Vet du, jag AVSKYR att leta nya vägar.
Jag är visserligen glad när jag känner till bra ridvägar, men jag tror det hänt två-tre gånger i mitt liv att jag verkligen tänker "Idag ska jag ut och leta nya ridvägar".
Undrar varför jag är så anti-leta-ridvägar?? (Navelskådar lite...) Tror att det har med jäkligt lite tid att göra och att det känns mer effektivt att få ridturen gjord på de vägar man vet är bra och som man känner till längden på...

Är dessutom inte något vidare pigg på att rida med sällskap heller. Tycker om att sitta och filosofera för mig själv på hästryggen och orkar inte anpassa mig efter nån annan, vilket jag vet att jag kommer att göra - eller ha ågren för att jag borde göra.
Det är väl egentligen mest för hästens skull som jag borde ordna ridsällskap...

 

[lilian]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Visst är det mysigt att hitta nya vägar. Jag är också kartfreak. Mina gröna kartor på trakten häromkring faller sönder i bitar efter ett tag. Jag kan tom åka bil och tänka: undrar vart den vägen in i skogen går. Vi i Floby Ryttare träffas ganska ofta på olika ställen och rider tillsammans. Ibland med övernattning. Ett tag hade vi en söndagsrunda med uppsittning kl 13 utan anmälan och det kom alltid någon och så fikade vi ihop sedan. För mig som har en busig häst när det är andra med, så har det varit väldigt nyttigt.
Jag har tagit med mig hästen och ridit vildmarksrunder med övernattning hos Nerikes distansryttare. Jättekul och mycket god mat. Just nu planerar vi 2 st i Floby att rida till Norge i sommar. Det är c:a 20 mil. Vi beräknar ta det på 5 dagar. Vi har varit o rekad var vi bäst kan ta oss över Kanalen. Det blir bron vid Vargön. Är det någon som läser detta och bor mellan Vänersborg och norska gränsen, och vet något bra ställe att övernatta med sängar och hagar, så hör gärna av er. Det svåraste blir nog att få in det på lämplig plats i tävlingsterminen.
För en käring på 56 år inser man ju att tävlandet kanske så småningom måste bytas ut mot spännande långritter. Jag var i Ungern och red en vecka på Pustan i somras, inte med min egen häst, men jättetrevligt ändå. Kan varmt rekommenderas.
Visst är det därför jag rider distans, att få komma ut och vara med min häst i flera timmar på ofta helt underbara vägar.

 

[Stopek]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Göta kanal och Linköping är ju inte så långt bort. Där vill jag också rida. Själv sitter jag också och kollar på Kartsök- Lantmäteriet och ser ut slingor och stannar ändå hemma och rider det vanliga för att träna. Bor några mil från ett par underbara sjöar som går att rida längst grunda sandstränder - höst och vår - tänker varje år att till våren, till hösten. Och rida i Kilsbergen här i närheten. Vi funderar, pratar och gör inte så mycket mer. Fast vi lastar faktiskt hästen och åker till varandra här i Sydnärke - i alla fall.

Fast de vanliga vägarna kan vara nog så underbara och annorlunda även om man drar runt på en vanlig träningsrunda. I går kväll red jag ut kl. halv fem när solen just gått ner. Träden stod vita och månen sken och gjorde snön guldfärgad och månskenet gav till och med skuggor. Det var en underbar känsla att trava fram i kylan, se ångan från hästenn näsborrar och inte riktigt veta hur fort det gick och skåda in mellan gran och tallars vita majestät. Mäktigt. Några sådana ridturer blir det varje vinter. Fast nu är det molnigt och milt igen.

Fast jag tror att internet stjäl en hel del tid som skulle kunnat ägnas åt att vara mer med hästen, istället för att sitta och prata om dem. Fast kanske inte, den här tiden på kvällen så hade det nog mest blivit teve istället.

Hälsning Maja

 

[Gomir]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag trodde att alla distansryttare älskar kartor och att upptäcka världen, jag tror att jag nästan lyckats hitta alla träsk och kalhyggen i Roslagen.
Här i Östergötland är det tyvärr lite läskigt att utforska skogarna för det kryllar av taggtråd, men några träsk och kalhyggen har jag lyckats hitta, för att inte tala om sten, det går att ta sig fram genom blockterräng men jag gör det bara på Dijanah som är säker på foten som en stenget.
Något som får mig att ledsna på distanstävlandet är banor där man är tvungen att rida på samma vägar flera gånger.
Jag vill också rida till Norge men det är lite långt härifrån.
Ingela

 

[Moheed]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag avskyr också att leta nya vägar - i alla fall på egen hand. Varför? Jo, sörrni, jag har fobi för att komma vilse.
Har jag någon annan med mig att bolla med när vägarna inte längre går dit vi vill, kan jag rycka på axlarna och tänka att jaja, hem kommer vi nån gång. Men själv: nej tack!

 

[CK]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag gillar skarp att testa nya vägar, när jag känner att jag har tid att rida lite fel...
Tror mig oftast ha inbyggd kompass i huvudet som gammal orienterare, men när jag så gott som alltid får vända tillbaka samma väg så inser jag varför jag inte blev elitorienterare.:smirk:
När jag pratar med min sambo om olika vägval (som gäller bilkörning, han kör taxi) så säger jag ofta "så rider man in till vänster".

 

[Isolde]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Något som man också kan göra, är att ta med någon i bilen, köra några mil, ha en karta i fickan (inplastad, tips!) och rida hem medans bil och släp körs hem av medhjälparen. Gjorde det gång när jag skulle rida nedlagda Roslagsbanans banvall från Häverödal, det blev ett riktigt äventyr. Ensam med hästen, jättekul. Handlade fika på en mack i Edsbro och fick vatten till Isolde. Den macken är dock numera lika nedlagd som banvallen, men det är en annnan historia...

Jag blir lite less på att ha samma transportsträcka ut, för att komma till nya vägar, de nya vägarna hamnar ju rätt långt bort och det är just det som ibland hindrar mig i upptäckarglädjen. Samma väg är ju transportsträcka som ska tas hem igen.

 

[Stopek]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag red faktiskt sjön Skagern runt ensam med mitt förra arabsto. Det blev en jättespännande upplevelse och gjorde att jag kom närmre hästen. Det var 10 mil runt och vi övernattade på ett kul ställe och dit kom min man med och tillbringade natten med oss.

Jag kom att tänka på det när du nämnde att du fått vatten vid en mack. Jag fick vatten till hästen mitt inne i ett samhälle och stod i kioskkö med hästen för att köpa glass. Sedan fick jag låna en skyffel för att plocka upp hästskit mitt på torget. Folk var överhuvudtaget så vänliga och plockade fram vattenhinkar vart man kom, bara de fick klart för sig att hästen behövde det.

Senare på dagen kunde vi gå ner i sjön tillsammans och rida längst sandstränder. Inte ett dumt minne. Ibland så kan det bli ett riktigt äventyr när man är ensam med hästen.

Kanske något för mig och min nya häst Calil att göra innan tävlingssäsongen börjar. Vi behöver växa samman.

Hälsning Maja

 

[Moheed]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Åh, så mysigt det lät! Men hur gjorde du med hästen över natten?

 

[Stopek]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Åh, så mysigt det lät! Men hur gjorde du med hästen över natten?

De har det verkligen välordnat om man rider Skagern runt så det finns massor med ställen att bo på med sin häst.

Hälsning Maja

 

[Racer]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Jag har varit ute på Ridled Sörmland, det är kanske ung. samma upplägg. Kan varmt rekomendera det, perfekt som träning och samtidigt ett äventyr (och som du skrev), man lär verkligen känna sin häst. Vi var några stycken som red tillsammans, så kvällarna blev det mysig samvaro med kompisarna och god mat! Vi red i 4 dagar och 1:a året var det en slinga med lite kortare sträckning 2,5- 3,5 mil/dag. Andra året slog vi till på en sträcka med lite mer mil ung. 3,5-4,5 mil/dag. Ur-mysigt!

 

[Camilla_H]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

*kl*

Själv älskar jag att leta nya vägar, men där vi har fördelen med att ha perfekt underlag hela vintern där har ni söderut en fördel när det gäller vägar, stigar och marken i övrigt... (förutom markägarna då!)

Visst, även här i norr finns det ställen som typ Sveg - dvs sandmark och bara att rida var man vill, men där jag bor är det verkligen inte så. Ett sjuhelsikes stort och långt vattendrag avgränsar åt ena sidan (Vattudalen), berg och myrmark åt andra hållet. De vägar som är ridbara är skogsbilsvägar och de är supertråkiga och det går nästan aldrig att rida rundor utan det är samma väg tillbaka som gäller. Därför är det helt omöjligt att göra en bra distansbana här också, men letar man sig ett par mil ut så är det iaf inte helt omöjligt.

På vintern blir det bättre iom att man kan använda sjöarna och skoterlederna så då kan man faktiskt rida rätt långa rundor. Men vår och höst är det skittrist rent ut sagt. På somrarna lika så - jag har enormt fina, delvis grästäckta vägar där jag har Spirre på bete men det går inte att rida rundor och det är ENBART träskmark på sidan om.. Första åren försökte jag förtvivlat att hitta en genväg från gården till de bästa vägarna för att slippa rida längs 45:an (90-väg) så långt men det slutade ALLTID med tappade skor och nu har jag gett upp och eftersom Spirre är sanslöst trafiksäker så går det väl, men det är trist.

Men för ca 10 år sedan hade jag en islänning en vinter och planerade då att rida till min sambos hemby (5 mil bort) på våren, men det året låg djup snö kvar till långt in i maj(!) så jag fick ställa in. Nu är det egentligen inget som hindrar att jag rider dit ena dagen och hem den andra då jag redan har kollat vägar på kartan för att slippa ta bilvägen, men gör jag det?? Nä, jag sitter och trimmar och har tråkigt på skogsbilsvägarna... Och jag är inte ens rädd för att rida vilse! Nu har jag tom egen transport men åker jag? Knappt! Lastade Spirre för en julritt hos en kompis som har såna varje år på sina travhästar och det var ju urkul och hur lättsamt som helst, men varför åker jag inte mer då? Gammal slentrian, för mycket tävlingsträningsinriktning, för lite fantasi och för lite humor...

/Camilla

 

[a_schuber]

Sv: Distansvännernas samvaro anno 1989

Ingela sa alltid "Här måste det gå att komma fram" och så gjorde det oftast, även om det vart lite snirkligt.

Jag har ridit många mil bakom Ingela (jätteskönt att låta henne ta asnvaret och bara åka med), som av princip aldrig vänder om och tar samma väg tillbaka. Det gäller bara att ha ordentligt med kläder på sig och mycket fika, så kan man ta varm O´boy och en macka när hon funderar över om vi ska rida över kärret, trassla oss igenom granskogen eller över ett kalhygge...

Sitter mest och rider ensam nuförtiden - tänkte på hur oerhört lyxigt det var på den tiden när jag bodde i norra Stockholm och hade en hel massa distansare inom ridavstaånd - Ingela, Mona, Addi, Kina, Helene Theander, Charlotte Goss, Malin Worgard.....
Mona kunde väcka mig på morgonen och sparka igång mig. Sen red vi ett par timmar, ringde hennes kille Olle på mobilen och sa att snart var vi JÄTTEHUNGRIGA och behövde mat. Han brukade köpa smaskigt hämtkäk eller laga något ännu godare - då var det bara att äta och sen slappa i Monas soffa med en stor kopp kaffe och titta på gamla söndertittade distansvideos och bläddra i distansutrustningsbroschyrer och ha timslånga, Mycket Viktiga diskussioner om vilka färger som var snyggast ihop till vilken häst

Mina planeringsridprojekt är just nu Orsasjön resp Siljan Runt, Göta Kanal och Östgötaleden.