Sv: Distansritt internationellt näst störst!
Ska vi få den acceptans för distansen som den är värd tror jag att vi måste tänka om i fråga om specialföreningar för distansritt. Vi måste inplantera distansritten i alla våra vanliga ridklubbar/ridskolor. Detta av flera skäl.
Distansrittklubbarna har ofta bildats därför att distansen inte fått utrymme i ridklubbarna och att det därför saknats både kompetens, intresse och därmed heller inte klubbkompisar att utvecklas tillsammans med.
Baksidan med detta är att vi förstärkt bilden av oss själva som skogsluffare med en lattjo profil där färgglada träns upplevs viktigare än allsidig ridkunskap. "Distansare väljer distans därför att då behöver dom inte traggla med dressyr, markarbete, hppning"
Vi måste ta plats i ridklubbarna, där kan vi också dela o utveckla vårt allmänna ridsportsintresse, vara solida4riska med utvecklingsarbetet med att ridsporten har en stark plats på de orter vi bor. Vi måste där stå för att distansritt är en fullfjädrad och hästkompetenskrävande gren inom ridsporten. Genom vår närvaro måste vi kräva större insikt och engagemang om distansridningens villkor och krav på häst- och ryttarträning.
Vi måste också som ryttare ha sammanhang där vi utvecklas i vardagssammanhanget, tränar allsidigt, umgås med ryttarkompisar, utvecklas som hästmänniskor. Avståndet mellan distansridklubbarna är för de allra flesta stort och medlemskap blir mer en symbolisk markering av var jag hör hemma.
Självklart har vi behov av sammanhang där vi får odla våra specialintressen. Men det måste finnas andra vägar än att isolera oss från övriga ryttarsverige!
Ett konkret förslag skulle kunna vara att SvRf uppmuntrar i stället för att försvåra dubbelanslutning till två klubbar eller att distrikten bildar aktiva sektioner som tillvaratar att vi är ganska få distansare i regionerna.
I grunden tror jag att vi måste våga vara stolta företrädare för vår disciplin i vår4a vanliga klubbar o ryttarföreningar!
