Jag har inte mått så bra på sistone, hälsan verkar vara nere i någon svacka. Jag är trött, yr och har haft koncentrationssvårigheter i många dagar på raken nu. Idag mådde jag väldigt konstigt. Det kändes flera gånger som att jag var på väg att svimma. Sen fick jag plötsligt tinnitus i ena örat, utan någon påtaglig orsak. Jag kan visserligen få det ibland, men det brukar vanligtvis försvinna av sig själv efter bara några minuter. Men idag satt det i i flera timmar. Störande. När tinnitusen väl försvann så fick jag istället jätteont i alla tänder. Jag avskyr det. Det är också nånting som jag får ibland, och det är hopplöst. Verkligen hopplöst. Kan inte böja mig ner utan att det spränger i alla tänder, kan inte andas genom munnen utan att det ilar smärta i alla tänder, kan inte tugga mat för att det gör så ont… Vad oändligt värdefullt det är att ha tänder att tugga med… ...märker jag när jag inte har det. 
Hoppas att det går över snabbt.
Jag skulle vilja ha massage, men jag vet inte vart jag ska gå. På mitt förra jobb fanns det en jättebra massör, men sen bytte jag jobb och efter det har jag testat några olika massörer utan att hitta någon jag gillar. Har blivit lite handlingsförlamad efter alla fruktlösa försök, och inte orkat fortsätta leta efter någon jag gillar. Men jag skulle verkligen behöva få massage!
Handlingsförlamad är också vad jag känner mig när det gäller vårdcentral. Jag har två födelsemärken som har blivit jättejobbiga på sistone – som har vuxit, kliar, svider och sitter ivägen. Men min vårdcentral har lagt ner och nu vet jag inte vart jag ska gå. Jag borde väl antagligen leta upp en ny vårdcentral, men jag vet att den som är minst långt bort nu hade två månaders väntetid för att få tider... Och det var INNAN min VC la ner. Hur lång väntetid det är för att få tider när de flesta av de tusentals som blev utan VC nu antagligen har listat sig där istället har jag ingen aning om. Värdelöst. På min förra VC fick man faktiskt tid ganska snabbt. Så då funderar jag på att försöka hitta någon VC som ligger lite längre bort istället, men dom har jag ingen aning om hur dom är. Och så blir det så bökigt att hålla på och åka långt. Jag åker redan långt fram och tillbaks till jobbet tycker jag. Det räcker. Så då har det runnit ut i sanden, och jag går bara och irriterar mig på födelsemärkena istället och hoppas att dom ska försvinna av sig själv.
Och så är humöret lite instabilt. Jag vill inte vara lättirriterad. Jag vill inte vara tystlåten, tillbakadragen och helt utstrålningslös. Jag vill inte vara dyster. För någon vecka sen vaknade jag på natten och var helt indränkt i den gamla unkna dödslängtan, och låg och fantiserade lockande tankar om hur jag bäst skulle ta livet av mig. Jag gillar inte det tillståndet! Det är ju det tillståndet jag kämpar som en galning för att inte hamna i igen. Jag lyckades dock somna om tillslut, och när jag vaknade på morgonen var det värsta borta som tur var. Men bajs. Hata dödslängtan.
Sen råkade jag dessutom gå och läsa lite på forumen här på Buke, och det skulle jag förstås inte ha gjort, för jag lyckades förstås hamna i några trådar som mest bara gjorde mig ledsen... Jag förstår inte riktigt folks beteende i vissa trådar. Hur kommer det sig att så många människor uppenbarligen struntar totalt i att dom gör en medmänniska ledsen? Har våra sociala förmågor och flockbeteenden tillbakabildats? Medkänsla – vad är det? Hur agerar moderna människor egentligen när dom bryr sig om andra? Hur visar den moderna människan omsorg och medkänsla? Varför anser många att det är så viktigt att få uttrycka sin åsikt och ifrågasätta, att det till och med är ”värt” att såra andra för? Jättekonstigt. Men OK, en förklaring kan vara att jag är gammal. Jag vet ju själv att jag när jag var liten tyckte att äldre generationer var mossiga i sitt sätt att umgås på. Man har väl olika uttryckssätt helt enkelt. På ”min tid” så var det en signal att man hade gjort/sagt nånting lite fel om en annan människa blev ledsen av det man gjorde/sa, och då ville man be om ursäkt och trösta för att ställa saker och ting tillrätta igen. Men antagligen funkar det på ett annat sätt nu. Jag hade gärna satt mig in i det nya sättet så att jag förstår det bättre, men det är svårt när samhället är så ålderssegregerat. Jag träffar nästan bara människor i min egen ålder, vilket gör mig oflexibel, vilket är synd.
Min skrivlust har varit bortblåst. Och kanske är den det fortfarande. Men det är i alla fall skönt att få gnälla lite…
En sak är ju rolig i alla fall, och det är att det verkar som om vi ska få fiberanslutning i mitt område trots allt! Inte för att jag riktigt fattar hur det gick till… Vi fick lite “inside information” om hur läget såg ut med beställningarna när det bara var en knapp vecka kvar av kampanjen, och då var det fortfarande långt ifrån minsta antalet som krävdes för att dom skulle börja gräva. Det hade tydligen bildats någon “anti-fiber-grupp” i området som verkar ha försökt värva folk att inte hoppa på fibererbjudandet (???). Det såg ju väldigt mörkt ut. Inte heller kom det upp särskilt många fler skyltar om att “denna fastighet har anslutit sig” under den sista veckan, och jag hade faktiskt helt gett upp och lagt fiberdrömmarna och ilskan bakom mig. Men så fick vi besked från fiberbolaget att dom hade nått upp till begärt antal och skulle börja gräva! Jag fattade ingenting. Nånstans måste det vara en hel del politik inblandat, för jag har jättesvårt att tro att dom faktiskt har fått ihop det minsta antal fastigheter som dom först gick ut med. Ja ja, jag är inte intresserad av att gräva i det där mer. Nu väntar jag på att andra får börja gräva istället.
Och något annat som är riktigt roligt är ridningen! Underbara jävla djur, som ger mig andningshål och gör mig glad igen! Och så är jag förbannat tacksam över dom människor jag har runt omkring mig också. Så nog finns det väl kanske ett och annat jag är glad över också...
Hoppas att det går över snabbt.
Jag skulle vilja ha massage, men jag vet inte vart jag ska gå. På mitt förra jobb fanns det en jättebra massör, men sen bytte jag jobb och efter det har jag testat några olika massörer utan att hitta någon jag gillar. Har blivit lite handlingsförlamad efter alla fruktlösa försök, och inte orkat fortsätta leta efter någon jag gillar. Men jag skulle verkligen behöva få massage!
Handlingsförlamad är också vad jag känner mig när det gäller vårdcentral. Jag har två födelsemärken som har blivit jättejobbiga på sistone – som har vuxit, kliar, svider och sitter ivägen. Men min vårdcentral har lagt ner och nu vet jag inte vart jag ska gå. Jag borde väl antagligen leta upp en ny vårdcentral, men jag vet att den som är minst långt bort nu hade två månaders väntetid för att få tider... Och det var INNAN min VC la ner. Hur lång väntetid det är för att få tider när de flesta av de tusentals som blev utan VC nu antagligen har listat sig där istället har jag ingen aning om. Värdelöst. På min förra VC fick man faktiskt tid ganska snabbt. Så då funderar jag på att försöka hitta någon VC som ligger lite längre bort istället, men dom har jag ingen aning om hur dom är. Och så blir det så bökigt att hålla på och åka långt. Jag åker redan långt fram och tillbaks till jobbet tycker jag. Det räcker. Så då har det runnit ut i sanden, och jag går bara och irriterar mig på födelsemärkena istället och hoppas att dom ska försvinna av sig själv.
Och så är humöret lite instabilt. Jag vill inte vara lättirriterad. Jag vill inte vara tystlåten, tillbakadragen och helt utstrålningslös. Jag vill inte vara dyster. För någon vecka sen vaknade jag på natten och var helt indränkt i den gamla unkna dödslängtan, och låg och fantiserade lockande tankar om hur jag bäst skulle ta livet av mig. Jag gillar inte det tillståndet! Det är ju det tillståndet jag kämpar som en galning för att inte hamna i igen. Jag lyckades dock somna om tillslut, och när jag vaknade på morgonen var det värsta borta som tur var. Men bajs. Hata dödslängtan.
Sen råkade jag dessutom gå och läsa lite på forumen här på Buke, och det skulle jag förstås inte ha gjort, för jag lyckades förstås hamna i några trådar som mest bara gjorde mig ledsen... Jag förstår inte riktigt folks beteende i vissa trådar. Hur kommer det sig att så många människor uppenbarligen struntar totalt i att dom gör en medmänniska ledsen? Har våra sociala förmågor och flockbeteenden tillbakabildats? Medkänsla – vad är det? Hur agerar moderna människor egentligen när dom bryr sig om andra? Hur visar den moderna människan omsorg och medkänsla? Varför anser många att det är så viktigt att få uttrycka sin åsikt och ifrågasätta, att det till och med är ”värt” att såra andra för? Jättekonstigt. Men OK, en förklaring kan vara att jag är gammal. Jag vet ju själv att jag när jag var liten tyckte att äldre generationer var mossiga i sitt sätt att umgås på. Man har väl olika uttryckssätt helt enkelt. På ”min tid” så var det en signal att man hade gjort/sagt nånting lite fel om en annan människa blev ledsen av det man gjorde/sa, och då ville man be om ursäkt och trösta för att ställa saker och ting tillrätta igen. Men antagligen funkar det på ett annat sätt nu. Jag hade gärna satt mig in i det nya sättet så att jag förstår det bättre, men det är svårt när samhället är så ålderssegregerat. Jag träffar nästan bara människor i min egen ålder, vilket gör mig oflexibel, vilket är synd.
Min skrivlust har varit bortblåst. Och kanske är den det fortfarande. Men det är i alla fall skönt att få gnälla lite…
En sak är ju rolig i alla fall, och det är att det verkar som om vi ska få fiberanslutning i mitt område trots allt! Inte för att jag riktigt fattar hur det gick till… Vi fick lite “inside information” om hur läget såg ut med beställningarna när det bara var en knapp vecka kvar av kampanjen, och då var det fortfarande långt ifrån minsta antalet som krävdes för att dom skulle börja gräva. Det hade tydligen bildats någon “anti-fiber-grupp” i området som verkar ha försökt värva folk att inte hoppa på fibererbjudandet (???). Det såg ju väldigt mörkt ut. Inte heller kom det upp särskilt många fler skyltar om att “denna fastighet har anslutit sig” under den sista veckan, och jag hade faktiskt helt gett upp och lagt fiberdrömmarna och ilskan bakom mig. Men så fick vi besked från fiberbolaget att dom hade nått upp till begärt antal och skulle börja gräva! Jag fattade ingenting. Nånstans måste det vara en hel del politik inblandat, för jag har jättesvårt att tro att dom faktiskt har fått ihop det minsta antal fastigheter som dom först gick ut med. Ja ja, jag är inte intresserad av att gräva i det där mer. Nu väntar jag på att andra får börja gräva istället.
Och något annat som är riktigt roligt är ridningen! Underbara jävla djur, som ger mig andningshål och gör mig glad igen!
Och så är jag förbannat tacksam över dom människor jag har runt omkring mig också. Så nog finns det väl kanske ett och annat jag är glad över också...
