Det var ju inte såhär det skulle bli

[Praeterea]

Vi skulle ju inte glida isär, växa ifrån varandra och gå skilda vägar. Och nu står jag här, ensam och vilsen och vet inte hur jag ska hantera situationen.

Jag saknar min bästa vän, min trygghet, min stabila punkt i livet, min på samma gång olika och lika själsfrände, jag saknar de små meddelandena om vardagens händelser och betraktelser.
Jag sörjer den framtid vi aldrig kommer få och de drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Jag saknar gemenskapen och vet inte hur jag ska hantera att han inte längre ska vara del av mitt liv.

Hur gör jag nu?
Hur gör jag för att ta mig för något när jag helst av allt bara vill ligga i sängen och titta upp i taket?
Hur gör jag för att få något gjort på jobbet när jag bara vill låsa in mig på toaletten och gråta en stund?
Hur gör jag när allt bara känns alldeles tomt och inte ens sorgen och ledsamheten finns där?
Hur gör jag när fredagen kommer och jag inte kan åka till det jag brukade kalla mitt hem?
Hur kan livet fortsätta som vanligt när allt inte alls är som vanligt? Varför måste livet fortsätta, och stora delar av det är precis som vanligt, fast allt det viktiga inte alls är som vanligt?

Hur gör jag för att bevara de många fina och underbara delarna av de här åren? Hur undviker jag att inte slå sönder och svärta ner minnena med min sorg?
Hur gör jag för att inte bli bitter över att det blev såhär som det inte skulle bli och att vi inte kommer att få det liv vi ville ha?
När slutar det hugga i hjärtat varje gång jag ser en bil, hör ett ord, ser ett namn som påminner om vi och oss och honom?
Hur gör jag för att sluta hoppas att det är han varje gång det plingar till i telefonen?
När slutar jag tänka att det är med honom jag vill dela allt som händer, mina känslor - även nu min sorg? Hur blir jag tröstad när den som tröstar bäst inte längre är en del av mitt liv?
Hur mycket får jag gråta bara för att det känns bra att gråta, fast jag egentligen inte vet anledningen till det?

Kommer jag på riktigt kunna tro igen att allt det bästa inte hänt än?

 

[GardenAngel]

Åh nej! Fina, fina, fina du!

Jag vet inte hur man går vidare. Det är sex månader sen jag och H gick isär mycket av det du skriver finns kvar hos mig. Alla varför och om och men. Men det blir lättare, det blir bättre. Jag hatade när H sa till mig att "Tiden läker alla sår". Men det gör den. Det får vara jobbigt, det får vara hur jobbigt som helst. Ingen kan berätta för dig hur du får lov att sörja. Gråt, skrik, skratta eller blir helt tyst. Allt är normalt även om ingenting känns bra eller rätt.

Hör av dig om du vill! Smsa, ring, skriv på facebook eller PM eller kom hem till mig och Alice en sväng och bara gråt och prata och drick vin. Jag har varit där du är och ibland behöver man bara få gråta i mängder. Och det får man!

KRAMAR!!!

 

[cili]

Vi skulle ju inte glida isär, växa ifrån varandra och gå skilda vägar. Och nu står jag här, ensam och vilsen och vet inte hur jag ska hantera situationen.

Jag saknar min bästa vän, min trygghet, min stabila punkt i livet, min på samma gång olika och lika själsfrände, jag saknar de små meddelandena om vardagens händelser och betraktelser.
Jag sörjer den framtid vi aldrig kommer få och de drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Jag saknar gemenskapen och vet inte hur jag ska hantera att han inte längre ska vara del av mitt liv.

Hur gör jag nu?
Hur gör jag för att ta mig för något när jag helst av allt bara vill ligga i sängen och titta upp i taket?
Hur gör jag för att få något gjort på jobbet när jag bara vill låsa in mig på toaletten och gråta en stund?
Hur gör jag när allt bara känns alldeles tomt och inte ens sorgen och ledsamheten finns där?
Hur gör jag när fredagen kommer och jag inte kan åka till det jag brukade kalla mitt hem?
Hur kan livet fortsätta som vanligt när allt inte alls är som vanligt? Varför måste livet fortsätta, och stora delar av det är precis som vanligt, fast allt det viktiga inte alls är som vanligt?

Hur gör jag för att bevara de många fina och underbara delarna av de här åren? Hur undviker jag att inte slå sönder och svärta ner minnena med min sorg?
Hur gör jag för att inte bli bitter över att det blev såhär som det inte skulle bli och att vi inte kommer att få det liv vi ville ha?
När slutar det hugga i hjärtat varje gång jag ser en bil, hör ett ord, ser ett namn som påminner om vi och oss och honom?
Hur gör jag för att sluta hoppas att det är han varje gång det plingar till i telefonen?
När slutar jag tänka att det är med honom jag vill dela allt som händer, mina känslor - även nu min sorg? Hur blir jag tröstad när den som tröstar bäst inte längre är en del av mitt liv?
Hur mycket får jag gråta bara för att det känns bra att gråta, fast jag egentligen inte vet anledningen till det?

Kommer jag på riktigt kunna tro igen att allt det bästa inte hänt än?

Nej vad trist att höra!

Låt dig sörja, som du säger så har ju drömmar gått i kras. Låt det ta tid. Hantera det på ditt sätt. Du får stanna upp och strunta i omvärlden ett tag, du hinner ikapp den senare. Och gråt hur mycket du vill och orkar.
Du behöver bara ta dig igenom en dag i taget. Inte prestera, ingenting, bara ta dig igenom. Det låter klyschigt, men det blir lättare med tiden och en vacker dag står du där och mår bra igen, men det är ju oerhört svårt att ta till sig när allt är så nytt

Släng iväg ett chattmeddelande på fb om du vill prata av dig utöver tråden (vet inte om du kopplar ihop mitt namn med användarnamnet här dock, Ida K), du har lyssnat så mycket på mig förut så det minsta jag kan göra är att lyssna på dig nu.

 

[athena_arabians]

Man andas. Låter sig själv må dåligt men inte gräver ner sig i det dåliga måendet. Pysslar om sig själv lite extra. Även om man vill hålla det så privat som möjligt kan det vara bra att tex på jobbet och i hobbysammanhang tala om att man brutit upp från sitt förhållande (strunt samma vilken som lämnat) och därför mår skit just nu. Är någon nosig är det bara att säga att det är privat och jobbigt att prata om.

Klart att man överlever men just när det händer vill man dö litegrann. Kom bara ihåg att man står och faller inte med en annan människa. Låt dig själv sörja det som varit och det som inte blev, tid är klyschigt nog det som läker alla sår.

 

[Praeterea]

Tack för era svar, jag har läst dem många gånger.

Nu har det gått en vecka och jag slås av att man kan känna så mycket och så lite på samma gång. Att det kan svänga så fort mellan helt olika sinnesstämningar. Min inre tonåring har slagit ut i full blom och jag vill inte, orkar inte, har inte lust med någonting, allt känns bara meningslöst.

Jag förstår att det är som alla säger, att det kommer bli bättre med tiden. Men hur tar jag mig dit? Helst av allt vill jag gömma mig under täcket och fly verkligheten tills jag nått den där tidpunkten då det känns bättre. Den där tidpunkten då jag vill vara en del av verkligheten igen och livet har fått en mening igen. När är det?

 

[Modest]

@Praeterea

Det tar olika lång tid beroende på individ och situation. Men jag kan lova dig att det om ett år i alla fall kommer att kännas bättre. Kanske inte bra, men bättre.

 

[Korven]

Skriv av dig i en dagbok. Jag fick tag i en dagbok jag skrivit för 40 år sedan och jag kunde först inte förstå att det var min och sen insåg jag hur man ändå kommer över djupa sorger. Det var som om en helt annan person skrivit den. Jag ryser när jag tänker på att min mamma säkert läst den men det var mina innersta sanna tankar just där och då. Men man kommer vidare trots allt.

 

[GardenAngel]

@Praeterea Det som får livet att gå vidare är aktivitet. Omringa dig med människor du tycker om och gör saker. Jag vet att man helst vill dra täcket över huvudet och glömma världen, men då grottar man ofta ner sig ännu mer i eländet. Jag menar inte att du ska gräva ner sorgen under ett berg av aktivitet men det gör att man inte hinner tänka på det riktigt lika mycket, riktigt lika ofta.

Kram

 

[Dorinda]

Jag tillåter mig att vara ledsen och bara dra täcket över huvudet då och då, kanske en kväll i veckan när det är som färskast. Ligger och skriver långa brev som jag sedan omsorgsfullt river sönder. Tänder lite ljus och dricker ett glas rödvin. Skönt att ha en avgränsad tid där jag faktiskt tillåter mig att vara ledsen.

För jag vet att det blir bättre, ganska snart tillock med, även om tiden går oändligt långsamt just där och då.

 

[Praeterea]

En cykeltur i regn och snålblåst gjorde underverk. Jag fick tid att prata med mig själv och landa i min tankar. Jag kan för tillfället nästan tänka lite framåt, men kommer ändå fortsätta att ta en dag i taget ett tid till.

@GardenAngel Aktiviteter är bra, men jag tror att jag ibland är lite för bra på att fly från tankar, känslor och verkligheten. Det är väl som alltid bra med balans och jag behöver, som @Dorinda skriver även kunna tillåta mig själv att vara ledsen.

Det är fint att ha buke att prata med eller bara fundera på att prata med, även om det inte alltid bli något inlägg.

 

[Praeterea]

Jag vill inte vara med mer. Kan inte någon annan ta över mitt liv ett tag?

Det känns alldeles overkligt och samtidigt något helt fruktansvärt konkret och verkligt att jag sitter och planerar helgen och min fysiska utflyttning från vårt hem med min snart före detta sambo och det känns som att jag pratar med en främling.

Fram till idag var jag mest rädd och orolig för hur jag ska hantera helgen och den faktiska bodelningen. Nu inser jag att jag även behöver fundera på hur jag ska överleva fram till helgen. Det var många gånger jobbigare än jag trodde att bara fundera på hur jag och mitt bohag ska transporteras. Jag trodde prövningen skulle komma när jag står där med en kastrull i varje hand – din eller min?

Kan jag inte bara få ta en paus till på måndag? Finns det inte vikarier för sånt här?

 

[Praeterea]

Lånar min egen tråd, eftersom mitt liv fortsätter på samma tema - det var inte såhär det skulle bli.

Efter en lång natt på akuten har jag nu min fot gipsad och så ska den förbli några veckor framöver. Allt för ett nesligt fall från en pall för att jag - ensam - skulle sätta upp gardiner i min nya lägenhet. Jag skulle ju inte ta med sorgen hit, jag skulle ju börja om på nytt.

Jag slänger även in en efterlysning: finns det någon bukefalist i Karlskrona som är duktig på att sätta sprutor? Enligt sjukvården ska jag tydligen göra det på mig själv och jag har ingen aning om hur det ska gå till. Dels för att jag inte kan sätta sprutor, dels för att bara tanken på det får mig att börja gråta. Jag vet inte riktigt var jag ska vända mig, familjen är långt borta och har lite dåligt med kontakter här, men ska försöka höra med kollegor och VC också.

Skitliv.

 

[Praeterea]

Idag har vi setts igen och jag har fått mina sista grejer.

Vi hade ett långt och vänligt samtal och jag insåg varför jag blev kär från början. Varför jag fortfarande älskar alldeles för mycket. Det känns så jävla orättvist att jag älskar en fantastisk, fin, härlig och underbar person. Och så har han den dåliga smaken att inte längre älska mig... Så nu är det bara att fortsätta kämpa för att skapa mitt eget liv. Att fortsätta paketera in de där mest intensiva känslorna och ha ihjäl det där förbaskade hoppet, så att vi kanske kan umgås som vänner någon gång i framtiden.

Men jag saknar leendet, jag saknar tryggheten, jag saknar att ha någon som känner mig väl, jag saknar att ha någon som delar större delen av min historia.

Trots allt fick vi till ett fint och varmt avslut och avsked på ett långt och fint förhållande med många bra minnen att bevara.

Men åååååååh vad de där kramarna kändes som att komma hem...

 

[clusia]

Jag undrar också hur man går vidare. Idag hämtade han sina sista saker och lämnade nycklarna.

Det gör ont i mig. Det här är inte vad jag vill.

 

[Oldie]

En läsvärd artikel i dagens tidning, kanske kan den vara till hjälp.
http://www.expressen.se/halsoliv/sex--relationer/kraktes-varje-gang-mitt-ex-skickade-sms/

 

[Praeterea]

Jag undrar också hur man går vidare. Idag hämtade han sina sista saker och lämnade nycklarna.

Det gör ont i mig. Det här är inte vad jag vill.

Kram!

Det jag har lärt mig de här månaderna är att livet går vidare, så det är "bara" att försöka hänga med och klamra sig fast. Genom att andas och låta tiden gå. Genom att försöka fungera så bra som möjligt i vardagen: äta, sova, duscha, gå till jobbet. Kanske träna. Lukta på häst. Jag vet också att det blir bättre med tiden, men jag har inga bättre tips på hur man gör i väntan på att det blir bättre. Jag hade tyckt det var skönt att kunna pausa livet ett tag och vara med igen när det känns bättre. När det finns en mening med livet igen.

Men det kommer inte att bara hända. Jag vet att det bara är jag som genom min inställning och mina handlingar kan skapa mig en mening med mitt liv. Men det jag vill är inte möjligt. Så jag måste hitta en annan mening, andra drömmar och mål. Sånt saknar jag just nu, så för tillfället lever jag bara i nuet. Mindfulness i all ära - men det är förbannat tråkigt!