Det var inte min tur.... *långt*

[Destiny_D]

I onsdags morse vaknade jag med en skum känsla.... Det går inte att sätta fingret på vad det var för känsla. Kvinnlig intuition? Magkänsla? Ens undermedvetna som gjorde sig påmint? Hur som helst så vaknade jag med en känsla av att allt inte stod rätt till med Kotten i magen. Gick in i v13 i onsdags och trodde ju själv att det var därför jag var nojig. Kändes på nåt sätt som att jag skulle drömt att jag var gravid. Tänk om jag lurat mig själv? I tisdags berättade jag för mina närmsta kollegor på jobbet att jag skulle bli mamma i maj. Dom blev så glada för min skull!
Men på onsdag förmiddag övertalade en kompis mig att ringa och be om ett UL för att lugna mina nerver. Så fort jag får se hjärtat slå så kan jag ju slappna av.
På eftermiddagen mötte jag upp sambon på MVC och så gick vi in. Jag förstod direkt att nåt var fel när BM ber min sambo om hjälp att hämta en pärm om ultraljud. Hon var tyst länge och mätte och grejade på skärmen. Jag försöker deperat leta efter en liten pickande prick på skärmen, men allt är väldigt stilla. Jag ser vår kotte som ligger och se ut som en liten jordnöt där på skärmen, men ingen pickande prick. Då kommer tårarna...
Sedan dess är allt ett svart töcken. Vi åker in till gynakuten och får där göra ett VUL som bekräftar det vi redan visste. Vår kotte ville inte leva vidare i min mage! Vi blir hemskickade och läkaren hoppas att kroppen ska ta hand om det själv. På torsdag morgon vaknar jag med en enorm mensvärk och det kommer lite blod när jag går på toa. Det blir ilfart in till gynakuten igen och där blir vi kvar hela dagen. Jag får Cytotek-tabletter som ska hjälpa naturen på vägen. Som tur var så fanns det ett ledigt rum som vi fick ha hela dagen. Jag fick smärtstillande tabletter och morfin. Men mest av allt värkte det i hjärtat, och den smärtan kan inget morfin i världen få att försvinna...
Nu går jag hemma och fortsätter att blöda och ha ont. Än är det ingen som vet om allt är ute eller om det fortfarande ska komma mera. Jag hoppas att det kan vara klart nu, så vi kan gå vidare i vårt liv....

Jag vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg. Skriva av mig kanske? Jag önskar så att Kotten hade velat stanna hos oss... Tårarna bara rinner och rinner.... Vet att detta inte är ovanligt och att det bara är att ta nya tag. Men som det känns nu så är det en klen tröst....

Ta hand om era jäsande magar, nykläckta bebbar och lite större yrväder!

Kram
Destiny

 

[Glamoroza ox]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Vet inte vad jag ska säga, ville bara skicka en *kram*

 

[Willebillebus]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Det finns inget som känns rätt att säga, hoppas du har någon att prata med som stöttar dig genom din sorg!

*kram*

 

[AnnaKarinA]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Beklagar, sådan är naturen ibland. Jag hoppas att du får flera nya chanser!
*tröstkram*

 

[Basilika]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

*Kram*
Som sagt, det var inte din tur den här gången Din tur är en annan gång. Lycka till

 

[Brandgul]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Tråkigt Men som alla andra så önskar jag er lycka till nästa gång.

 

[lillamyggan]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Har nog inget att säga som kan få det att kännas bättre. Blev bara så ledsen när jag läste ditt inlägg. Skickar en stor kram och hoppas att du känner dig bättre snart.

 

[nevin]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Stackars er, jag lider med er! Skickar tröstkramar till er båda, ta hand om er och kramas lite extra nu....

 

[vindvissla]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Usch och fy, stackars dej. Been there done that ge inte upp hoppet. Hoppas du slutar blöda fort och att ni orkar försöka snart igen.

 

[havreflinga]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Vad sorgligt!
Vår första graviditet slutade också med missfall.

Tillåt dig att sörja hur mycket och hur länge du vill! Jag tror att kroppen behöver sörja färdigt innan den vågar försöka igen. Om man sopar känslorna under mattan och förväntar sig att bli gravid direkt igen tror jag kroppen kan protestera genom att låsa sig.

Därmed inte sagt att det kommer att bli svårt att bli gravid igen. Ofta verkar det snarare bli lättare. Ofta får man ju rådet att vänta två menstruationer, men många råkar bli gravida innan dess.

 

[TinyWiny]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Åh vad hemskt

Minns så väl den dagen när min lilla inte ville leva heller längre

Hoppas du får gråta och sörja tills du kan se ljuset igen, ska krama mina barn extra idag.

Skickar massor med tröstkramar, känner med dig.

 

[BeastieBabe]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

usch vilken hemsk upplevelse, jag lider med dig..

något man längtar efter, älskar och vårdar som bara tas ifrån en på det där sättet, hur kan världen vara så grym?

*skickar bautatröstkramar*

 

[Destiny_D]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Tack alla!

Igår fick jag ytterligare svåra smärtor i ett par timmar på eftermiddagen. Trodde verkligen att jag skulle slippa Citodonet en dag, men icke.... Det måste ju vara färdigt snart!! Ska det verkligen ta 4 dagar för kroppen att ta bort det som ska bort? Suck...

Dom säger att dessa smärtor är som förlossningsvärkar, med den "lilla" skillnaden att efter en förlossning får man nåt underbart för smärtan. Efter detta får jag absolut ingenting, förutom tomhet och sorg...

Tack för era värmande ord!!

Många kramar
Destiny

 

[cafu]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Blir så ledsen, får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg...

Alla ord blir så futtiga när något sådant här händer, men försök ta hand om varandra och tillåt er att sörja så mycket som behövs!

 

[Naggur]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

*tröstkramar*

 

[mizz_beauty]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Skickar en massa kramar till dig.

 

[Ramona]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Ska det verkligen ta 4 dagar för kroppen att ta bort det som ska bort?

Jag vet inte hur det ska vara, men jag fick missfall i 12,5 vecka och då kom allting mer eller mindre ut på en dag eller så. Blödde gjorde jag nog i en vecka, men klumparna och "resten" kom ut under en dag.

Jag tycker att du ska höra dej för om du inte kan få skrapas och få det hela klart om det tar längre tid!

 

[cirkus]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Vad du skriver fint och oerhört sorgligt.

jag hoppas att du snart får en ny fin kotte i din mage som är frisk och stannar och föds frisk.

Stor Kram.

 

[Kattennizze]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

Jag vet vad du går igenom, och jag hoppas du får lindring i din sorg. Och jag hoppas du snart blir gravid igen och att det går bra.

 

[Destiny_D]

Sv: Det var inte min tur.... *långt*

*kl*
Tack alla gulliga för alla värmande tankar och ord!

Jag har fortfarande ont, men mest i själen... Den smärtan kan ju inget smärtstillande i världen få att försvinna. Men om inte smärtan i magen blivit bättre imorgon så åker jag till akuten igen, så får dom kolla så allt står rätt till.

Jag börjar se ljusare på tillvaron nu. På onsdag ska jag få komma till en kurator och prata ut. Känns skönt!

Sen vill jag bara att allt ska var avklarat så vi kan fokusera på framtiden och så småningom börja producera igen För jag är fast besluten att bli gravid igen. Helst vill jag bli gravid så fort som möjligt!! Men om man ska lyssna på alla råd så ska vi vänta åtminstone 1 mens.

Vet inte riktigt hur snabbt jag orkar gå tillbaks till jobbet. Känner mig så skör! Är rädd att bryta ihop om nån bara frågar hur det är, och det är ju inte så kul... Hoppas på att det känns bättre efter kurators-samtalet.

*Suger åt mig som en svamp av alla värmande kramar* Tack!

//Destiny