Jag tänker nu berätta historien om min häst som jag snart har ägt i tre år. Jag har en gång tidigare bett om er hjälp och behöver den nu igen.
I september 05 köpte jag min första häst - ett 10årigt halvblodssto. Behöver jag säga att jag svävade på moln?
Men lyckan var kortvarig. I mars 06 visade det sig att Joyze var halt, och inte var det en liten hälta. Efter röntgning och behandlingar visade det sig att min älskade lilla häst är född med en "snedställning" i höger framben som gör att hennes ben blir belastat fel.
En berg-och-dalbana inleddes och varade i nästan ett år innan vi för sista gången vemodigt åkte till Helsingborgs sjukhus med inställningen att ta bort henne ifall behandlingen inte hjälpt den här gången. Under den här tiden hade jag bytt hovslagare som insett problemet och verkligen verkat hoven i rätt "riktning" för att få benet rättbelastat. Det visade sig att min lilla häst mirakulöst hade blivit bättre och veterinären ville inte döma ut henne utan sa till mig att hon faktiskt var friskförklarad, trots att hon har ett "rörelsemönsterfel" som man dock knappast kan se, som varken blir bättre eller värre med ordentlig ridning. Detta var feb 07.
Givetvis var jag överlycklig men lyckan varade inte länge. Sommaren 07 trampade Joyze av sig en sko när vi var i sommarstugan och jag fick tillkalla en annan hovslagare - vilket resulterade i ny halt häst. Aug 07 sattes hon dock igång igen och sedan dess har hon faktiskt hållt sig frisk!
Allt borde ju vara frid och fröjd nu tycker ni väl men problemet är att jag själv har börjat fundera på vad jag vill. Under de här tre åren har jag bara tänkt på min lilla häst, hoppats på att hon ska bli frisk, kämpat med olika rehabiliteringstekniker hit och dit... ja, jag har nästan glömt bort vart JAG vill komma med min ridning. Hela mitt liv har kretsat runt det lilla höger benet, jag blir livrädd så fort hon snubblar till, jag får dåligt samvete ifall jag rider henne för "hårt" och tror att jag har förstört henne. Det jag vill göra inom ridsporten är hålla på med fälttävlan, jag vill kunna träna & tävla mycket men Joyze har varken fysiska eller psykiska möjligheter att göra det på den nivån jag vill.
Därför har jag nu, efter många nätters grubblande, beslutat mig för att sälja henne. Det gör verkligen ont i mitt hjärta, hon är min första häst, vi har gått igenom så mycket tillsammans - inte bara hennes skada utan henne hade jag aldrig klarat mina föräldrars skilsmässa tex. Jag känner mig som en förrädare som tänker "ge upp" henne och även ifall jag tänker på att de flesta hade över huvudtaget inte ens gjort så mycket som jag har gjort för den här hästen, kan jag inte lugna mitt samvete. Tänk om hon inte får det bra, tänk om skadan går upp, tänk om den nya ägaren inte tar hänsyn till hennes ben lika mycket som jag har gjort, tänk om de har en dålig hovslagare?
När jag berättade för en tant i stallet idag om mina funderingar tittade hon på mig med allvarliga ögon och sa: "Jag vet att det här låter hemskt, men hade jag varit du hade jag försökt få henne utdömd. Jag tror inte att Joyze någonsin kommer kunna få det så bra som hon har haft hos dig och jag tror inte heller att hon kommer kunna acceptera någon ny."
Jag försökte stänga ute det hon sa men samtidigt måste jag erkänna att hon har delvis rätt. Joyze har blivit otroligt "mammig" - hon är den typiska enmanshästen. Inte ens medryttaren som rider henne en gång i veckan får lov att komma nära henne i hagen medan hon kommer springande så fort hon får syn på mig...
Kan jag verkligen svika min lilla häst på det här viset? Vad hade ni gjort? Snälla, hjälp mig att få rätt på mitt samvete...
I september 05 köpte jag min första häst - ett 10årigt halvblodssto. Behöver jag säga att jag svävade på moln?
Men lyckan var kortvarig. I mars 06 visade det sig att Joyze var halt, och inte var det en liten hälta. Efter röntgning och behandlingar visade det sig att min älskade lilla häst är född med en "snedställning" i höger framben som gör att hennes ben blir belastat fel.
En berg-och-dalbana inleddes och varade i nästan ett år innan vi för sista gången vemodigt åkte till Helsingborgs sjukhus med inställningen att ta bort henne ifall behandlingen inte hjälpt den här gången. Under den här tiden hade jag bytt hovslagare som insett problemet och verkligen verkat hoven i rätt "riktning" för att få benet rättbelastat. Det visade sig att min lilla häst mirakulöst hade blivit bättre och veterinären ville inte döma ut henne utan sa till mig att hon faktiskt var friskförklarad, trots att hon har ett "rörelsemönsterfel" som man dock knappast kan se, som varken blir bättre eller värre med ordentlig ridning. Detta var feb 07.
Givetvis var jag överlycklig men lyckan varade inte länge. Sommaren 07 trampade Joyze av sig en sko när vi var i sommarstugan och jag fick tillkalla en annan hovslagare - vilket resulterade i ny halt häst. Aug 07 sattes hon dock igång igen och sedan dess har hon faktiskt hållt sig frisk!
Allt borde ju vara frid och fröjd nu tycker ni väl men problemet är att jag själv har börjat fundera på vad jag vill. Under de här tre åren har jag bara tänkt på min lilla häst, hoppats på att hon ska bli frisk, kämpat med olika rehabiliteringstekniker hit och dit... ja, jag har nästan glömt bort vart JAG vill komma med min ridning. Hela mitt liv har kretsat runt det lilla höger benet, jag blir livrädd så fort hon snubblar till, jag får dåligt samvete ifall jag rider henne för "hårt" och tror att jag har förstört henne. Det jag vill göra inom ridsporten är hålla på med fälttävlan, jag vill kunna träna & tävla mycket men Joyze har varken fysiska eller psykiska möjligheter att göra det på den nivån jag vill.
Därför har jag nu, efter många nätters grubblande, beslutat mig för att sälja henne. Det gör verkligen ont i mitt hjärta, hon är min första häst, vi har gått igenom så mycket tillsammans - inte bara hennes skada utan henne hade jag aldrig klarat mina föräldrars skilsmässa tex. Jag känner mig som en förrädare som tänker "ge upp" henne och även ifall jag tänker på att de flesta hade över huvudtaget inte ens gjort så mycket som jag har gjort för den här hästen, kan jag inte lugna mitt samvete. Tänk om hon inte får det bra, tänk om skadan går upp, tänk om den nya ägaren inte tar hänsyn till hennes ben lika mycket som jag har gjort, tänk om de har en dålig hovslagare?
När jag berättade för en tant i stallet idag om mina funderingar tittade hon på mig med allvarliga ögon och sa: "Jag vet att det här låter hemskt, men hade jag varit du hade jag försökt få henne utdömd. Jag tror inte att Joyze någonsin kommer kunna få det så bra som hon har haft hos dig och jag tror inte heller att hon kommer kunna acceptera någon ny."
Jag försökte stänga ute det hon sa men samtidigt måste jag erkänna att hon har delvis rätt. Joyze har blivit otroligt "mammig" - hon är den typiska enmanshästen. Inte ens medryttaren som rider henne en gång i veckan får lov att komma nära henne i hagen medan hon kommer springande så fort hon får syn på mig...
Kan jag verkligen svika min lilla häst på det här viset? Vad hade ni gjort? Snälla, hjälp mig att få rätt på mitt samvete...
