Sv: Det här med spatthäst...
Beklagar, vet verkligen hur det känns. Jag var inne på klinik med min 21åring i våras, för jag tyckte han hade gått lite ojämnt till och från en period, han var lite stelare än vanligt. Till slut lyckades vi vid ett tillfälle se att han gick liiiite lite ojämnt i trav i ena varvet. Det var så lite att jag fick rådet att låta honom vila en vecka och köra som vanligt sen.
Jag åkte i alla fall in och fick beskedet spatt, och att han i dagsläget inte hade så ont att han inte kunde gå i en hage. Så det blev finadyne och promenader varje dag för hand. Sen pratade jag med vet igen som tyckte att jag kunde sätta igång honom, men inte galoppera flera km. Så jag blev såklart jätteglad och började sätta igång försiktigt. Sen blev det värre igen, ny omgång fast med metacam denna gången. Jag tyckte inte det blev någon jättestor förbättring, han kändes lite stel och var inte lika pigg och framåt som han brukade vara. Han var inte halt eller något sånt, men han kändes inte som min gamla Godi längre. Han som alltid varit självklar ledare i samma sekund som han gick in i en hage blev plötsligt ivägkörd och biten av en yngre häst av mellanrang. Han var inte lika framåt på ridturerna och jag började oroa mig för hur det skulle bli till hösten, när han skulle stallas in. Han har alltid varit stelare på morgonen, hur skulle det bli nu med spatten?
Han är en sån som blivit tokig av att vila två dagar i rad, nu lufsade han fram utan större energi och verkade inte ha samma livsgnista.
Energiförlusten ihop med problemet i hagen gjorde att jag misstänkte att han hade ont ändå. Och jag fattade beslutet att hellre att jag får sakna honom något enormt och veta att han inte lider, än att gå runt och oroa mig för att han har ont.
Så för ca två månader sedan lät jag honom somna in.
När jag var i din sits så ville jag inget hellre än att någon ska säga att jag borde nog göra si eller så, eller i alla fall ge mig lite fakta. Hur stor chans har han, hur lång tid kan det ta? Hur illa kan det bli? Men inga såna svar gick att få.
Så här i efterhand så förstår jag att ingen annan hade kunnat fatta beslutet. Hade det kommit någon utifrån som inte kände honom hade de troligtvis inte sett att det var något fel på honom. Men jag såg och jag kände.
Självklart kan jag fortfarande fundera på om jag gjorde rätt, men när jag ser på vad alternativet hade kunnat vara, att han hade haft ont, så vet jag att jag gjorde rätt.
Hoppas att du kommer fram till hur du ska göra, för det är den värsta perioden, innan man bestämmer sig.
Lycka till, oavsett hur det blir så hoppas jag att du känner att du gör rätt. Det är inget lätt beslut att ta.
