- Svar: 2
- Visningar: 1 125
Nu är det ett år sedan jag kontaktade VC första gången för mitt mående. Det är ju klart bättre nu, men går ju lite upp och ner. Så länge jag fokuserar på det som är bra eller på att bara göra saker, så kan det vara rätt okej, men när jag tänker på det som inte fungerar eller som jag saknar, så känns det mest mörkt.
Mamma skriver brev till mig ibland. För några dagar sedan kom det ett litet kort med posten som hon skrivit lite på. Jag svarade med ett sms, som jag brukar. Men som vanligt så svarar hon aldrig på mina sms. Det är ju inte så att hon inte är kapabel att skriva sms, för det har hon gjort förut, men nu verkar hon mest intresserad av en monolog. Med andra ord så skiter hon i vad jag tycker och tänker. Helst ska jag väl bara släta över allt så hon kan fortsätta att bete sig illa.
Jag känner mig bitter över att ha förlorat min familj. Mina syskon hör aldrig av sig. De har lämnat över hela ansvaret för att hålla kontakten till mig. Men eftersom jag är så sårad av deras beteende så tar jag inte mer kontakt. Jag försökte ju för ett år sen, i hopp om att det skulle lösa problem, men det gjorde inte det.
Jag har ett trevligt hus. Mina grannar är jättetrevliga. Islänningen som jag börjat rida, är också trevlig. Jag har ett bra jobb och en bra chef. L som ägde Senioren, har jag fortsatt kontakt med och vi var och kollade på dressyrtävling i helgen. Jag snackar med folk lite här och där. Kort sagt så knyter jag kontakter.
Jag har också börjat acceptera att det är stökigt här hemma och sen fixar jag i ordning bit för bit. En sak i taget. Ingen hets. Jag tänker att jag "ska bara" göra något litet varje dag. Det resulterar ofta i att jag gör lite mer än jag tänkt mig. Men jag tänker hela tiden att jag inte ska tvinga mig att göra en massa. Det jag gör ska kännas rimligt att göra och jag kan bryta precis när som helst. Om det blir övermäktigt så kommer ju stressen och där vill jag inte hamna. Under sommaren har jag t.ex. tapetserat mitt kök. Det har gått med myrsteg, men är klart nu. Det som fattas är att sätta tillbaka listerna och fodren kring dörröppningarna. Jag hade tänkt måla dem, men jag kanske sätter tillbaka dem i befintligt skick och nöjer mig med att tvätta dem?
Så här långt tycks ju livet fungera. Men det som gnager ligger ju kvar. VC har tydligen fått remissen från allmänpsykiatrin, men jag har inte hört något därifrån och veckorna staplas på varandra. Så här om dagen bokade jag en samtalstid med en psykolog via appen Mindler. Det är inte säkert att det är rätt för mig, men jag testar.
Mamma skriver brev till mig ibland. För några dagar sedan kom det ett litet kort med posten som hon skrivit lite på. Jag svarade med ett sms, som jag brukar. Men som vanligt så svarar hon aldrig på mina sms. Det är ju inte så att hon inte är kapabel att skriva sms, för det har hon gjort förut, men nu verkar hon mest intresserad av en monolog. Med andra ord så skiter hon i vad jag tycker och tänker. Helst ska jag väl bara släta över allt så hon kan fortsätta att bete sig illa.
Jag känner mig bitter över att ha förlorat min familj. Mina syskon hör aldrig av sig. De har lämnat över hela ansvaret för att hålla kontakten till mig. Men eftersom jag är så sårad av deras beteende så tar jag inte mer kontakt. Jag försökte ju för ett år sen, i hopp om att det skulle lösa problem, men det gjorde inte det.
Jag har ett trevligt hus. Mina grannar är jättetrevliga. Islänningen som jag börjat rida, är också trevlig. Jag har ett bra jobb och en bra chef. L som ägde Senioren, har jag fortsatt kontakt med och vi var och kollade på dressyrtävling i helgen. Jag snackar med folk lite här och där. Kort sagt så knyter jag kontakter.
Jag har också börjat acceptera att det är stökigt här hemma och sen fixar jag i ordning bit för bit. En sak i taget. Ingen hets. Jag tänker att jag "ska bara" göra något litet varje dag. Det resulterar ofta i att jag gör lite mer än jag tänkt mig. Men jag tänker hela tiden att jag inte ska tvinga mig att göra en massa. Det jag gör ska kännas rimligt att göra och jag kan bryta precis när som helst. Om det blir övermäktigt så kommer ju stressen och där vill jag inte hamna. Under sommaren har jag t.ex. tapetserat mitt kök. Det har gått med myrsteg, men är klart nu. Det som fattas är att sätta tillbaka listerna och fodren kring dörröppningarna. Jag hade tänkt måla dem, men jag kanske sätter tillbaka dem i befintligt skick och nöjer mig med att tvätta dem?
Så här långt tycks ju livet fungera. Men det som gnager ligger ju kvar. VC har tydligen fått remissen från allmänpsykiatrin, men jag har inte hört något därifrån och veckorna staplas på varandra. Så här om dagen bokade jag en samtalstid med en psykolog via appen Mindler. Det är inte säkert att det är rätt för mig, men jag testar.
. Vad bra att du har ett nytt, bättre förhållningssätt till vad du behöver få gjort (och i vilken takt) och vad fint att du knyter kontakter och har bra folk runtomkring dig 
