E
Esperanza_1980
...nä, det blir det verkligen inte..
Tyckte jag hade sån tur. En jättelätt förlossning och en fantastiskt fin liten HUGO
som föddes den 16/4, 52 cm lång och 4 105 g tung.
Hade tänkt att bara stanna kvar på BB över natten eftersom vi båda mådde finfint. Så blev det inte. Barnläkarna ville att vissa saker skulle kollas lite extra. Jag trodde jag skulle bli tokig. Detta var barn nr 3 och det var oxå tredje gången i ordningen som jag skulle bli kvar på BB mot min vilja och med ständig oro. Som tur är hade jag min underbare sambo med mig och tack vare honom flöt dagarna på. I måndags 20/4 blev vi utskrivna och fick äntligen åka hem. Skönt, tyckte vi.
På måndag morgon hade jag dessvärre fått en krampaktig känsla i min vänstra vad och i ett åderbråck som sträcker sig från kvävecket och en liten bit upp på baksidan låret. Säkert ingen fara, tänkte jag. Fast smärtan blev värre så på onsdagen kontaktade jag vårdcentral som inte hade någon tid som passade. Eftersom vår BVC-sköterska skulle göra hembesök samma dag så tyckte de på vårdcentralen att hon skulle kolla och se om hon trodde det var brådskande. Det tyckte hon, för att ev kunna utesluta en propp. Hon ordnade tid på vårdcentralen samma dag kl 15. Läkaren var stressad och tittade bara snabbt på benet utan att ens känna. "Det är ingen propp, bara en veninflammation. Smörj med Hirudoid". Jag frågade om ev sjukskrivning eftersom jag är mammaledig och har svårt att gå (m a o sambon MÅSTE vara hemma). "Jag har aldrig sjukskrivit nån för åderbråck" sa han och gick.
Jag smörjde snällt med salvan, vilken inte hjälpte ett dugg. I fredags var det så illa att jag knappt kom upp ur sängen. Benet var jättesvullet och ådran stenhård från halva vaden och ca 40 cm uppåt Ingen tid fanns på vårdcentralen idag heller. Fick vänta tills närakuten skulle öppna. Hade tid där 17:45, blev skickad till ett annat sjukhus 30 min bort för akut ultraljud på benet med misstanke om blodpropp. "Stackars dig, stackars dig" sa ultraljudsläkaren flera ggr. Jag blev naturligtvis skitskraj Det visade sig vara en blodpropp i en ytlig ven i hela det ömma området, alltså ca 40 cm. Samt inflammation i åderbråcket.
Jaha, där gick amningen åt skogen. Får ta blodförtunnande sprutor i låret på mig själv, knapra starka smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter samt smörja med den äckligt stinkande salvan. Jag som precis hade fått amningen att funka gnisselfritt. Har haft problem med amningen med de andra två barnen och ville verkligen få det att funka denna gång. FAN vad ledsen jag blev. Men jag är så OTROLIGT glad att jag har en sån fantastisk sambo och världens snällaste bebis som nog inte ens skrikit i en kvart totalt på 10 dagar och som sover som en stock.
Så...nu sitter jag här och berättar om familjens tillskott typ 9 dagar senare än jag tänkt. Skriver med ena handen och har bröstpumpen i andra. Jag tänker banne i mig inte ge upp amningen. När kuren är klar ska jag amma konstant i ett dygn
Tyckte jag hade sån tur. En jättelätt förlossning och en fantastiskt fin liten HUGO
som föddes den 16/4, 52 cm lång och 4 105 g tung.Hade tänkt att bara stanna kvar på BB över natten eftersom vi båda mådde finfint. Så blev det inte. Barnläkarna ville att vissa saker skulle kollas lite extra. Jag trodde jag skulle bli tokig. Detta var barn nr 3 och det var oxå tredje gången i ordningen som jag skulle bli kvar på BB mot min vilja och med ständig oro. Som tur är hade jag min underbare sambo med mig och tack vare honom flöt dagarna på. I måndags 20/4 blev vi utskrivna och fick äntligen åka hem. Skönt, tyckte vi.
På måndag morgon hade jag dessvärre fått en krampaktig känsla i min vänstra vad och i ett åderbråck som sträcker sig från kvävecket och en liten bit upp på baksidan låret. Säkert ingen fara, tänkte jag. Fast smärtan blev värre så på onsdagen kontaktade jag vårdcentral som inte hade någon tid som passade. Eftersom vår BVC-sköterska skulle göra hembesök samma dag så tyckte de på vårdcentralen att hon skulle kolla och se om hon trodde det var brådskande. Det tyckte hon, för att ev kunna utesluta en propp. Hon ordnade tid på vårdcentralen samma dag kl 15. Läkaren var stressad och tittade bara snabbt på benet utan att ens känna. "Det är ingen propp, bara en veninflammation. Smörj med Hirudoid". Jag frågade om ev sjukskrivning eftersom jag är mammaledig och har svårt att gå (m a o sambon MÅSTE vara hemma). "Jag har aldrig sjukskrivit nån för åderbråck" sa han och gick.
Jag smörjde snällt med salvan, vilken inte hjälpte ett dugg. I fredags var det så illa att jag knappt kom upp ur sängen. Benet var jättesvullet och ådran stenhård från halva vaden och ca 40 cm uppåt
Ingen tid fanns på vårdcentralen idag heller. Fick vänta tills närakuten skulle öppna. Hade tid där 17:45, blev skickad till ett annat sjukhus 30 min bort för akut ultraljud på benet med misstanke om blodpropp. "Stackars dig, stackars dig" sa ultraljudsläkaren flera ggr. Jag blev naturligtvis skitskraj Det visade sig vara en blodpropp i en ytlig ven i hela det ömma området, alltså ca 40 cm. Samt inflammation i åderbråcket.Jaha, där gick amningen åt skogen. Får ta blodförtunnande sprutor i låret på mig själv, knapra starka smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter samt smörja med den äckligt stinkande salvan. Jag som precis hade fått amningen att funka gnisselfritt. Har haft problem med amningen med de andra två barnen och ville verkligen få det att funka denna gång. FAN vad ledsen jag blev. Men jag är så OTROLIGT glad att jag har en sån fantastisk sambo och världens snällaste bebis som nog inte ens skrikit i en kvart totalt på 10 dagar och som sover som en stock.
Så...nu sitter jag här och berättar om familjens tillskott typ 9 dagar senare än jag tänkt. Skriver med ena handen och har bröstpumpen i andra. Jag tänker banne i mig inte ge upp amningen. När kuren är klar ska jag amma konstant i ett dygn
Senast ändrad av en moderator:
