Den sista tiden

[Lejonelle]

På söndag blir min gamling 13 ½ år och beslutet som måste komma en dag kommer allt närmare. Vi har börjat processen i familjen att komma fram till när det ska vara dags. Nu vill jag höra era tankar.

R har en dålig hjärtklaff och medicinerar mot hjärtsvikt. Han hör inte mycket och har en del starr. Känslig mage som inte tål några utsvävningar, men om han bara hindras från att äta dumma saker mår han ganska bra de flesta dagarna.

Om ändå vårt liv var sådant att vi alltid var hemma, att han fick vara hemma med oss och leva i sin flock till den dag vår Herre tog hem honom. Men så är det ju inte. Vi jobbar och han måste ibland vara skild från mig. Då äter han dåligt och eftersom magen lätt börjar krångla blir det deppigt. Men det är så vårt liv ser ut. Jag kan ju inte ta ledigt från jobbet ett år för att vårda hund i livets slutskede.

Än så länge går det kanske 5-6 bra dagar på en dålig dag. Hans sjukdomar är inget som går att behandla eller åtgärda men jag vill inte ta bort honom så länge han har glädje av livet de flesta dagarna. Någonstans går gränsen för när det blir för många dåliga dagar. Men var?

Vore väldigt tacksam om ni ville bolla några tankar kring detta.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Den sista tiden

Jag tycker den gränsen går när hunden inte längre kan göra sånt den tycker om för att kroppen hindrar.

När min hund inte längre klarar att springa p.g.a fysiska begränsningar kommer jag låta henne somna in. För hon är aldrig så lycklig som när hon får sträcka ut för fullt...(Givetvis kommer jag inte ta bort henne för att hon inte springer snabbt men jag tror att när hennes kropp hindrar henne från att göra annat än stappla fram så kommer hon nog inte vara lycklig längre)

 

[videnlis]

Sv: Den sista tiden

det e svåra tider när man kommit så långt på färden med sin älskade hund(eller vilket annat älskat husdjur för den delen).
jag tror man ser på hunden när den inte vill mera,när den inte orkar bli riktigt glad när du kommer hem,eller inte orkar röra sej obehindrat/så gott som obehindrat,eller åtminstone smärtfritt.

vår bernersennen blev 9 år,han rörde sej stelt,vi var beredda på att börja fundera på när slutet skulle komma, men han blev akut så dålig att vi lät honom somna in.det var nåt med hjärtat.det är 2 månader sen.

följ med,om hunden verkar pigg,trots att han e sjuk, ser glad ut osv,så kan man ju avvakta,men om svansen inte längre viftar,blicken är trött,då kanske man bör tänka att hunden har det bättre borta..

styrkande kram i tung tid.

 

[Red_Chili]

Sv: Den sista tiden

jag tror man ser på hunden när den inte vill mera,när den inte orkar bli riktigt glad när du kommer hem,eller inte orkar röra sej obehindrat/så gott som obehindrat,eller åtminstone smärtfritt.

Och de flesta vill ta bort sina hundar innan de tappar livsgnistan. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade kvar någon av mina hundar så länge att de till sist inte ville mer. Det är inte att ge sin hund ett bra slut.

 

[Lejonelle]

Sv: Den sista tiden

Och de flesta vill ta bort sina hundar innan de tappar livsgnistan. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade kvar någon av mina hundar så länge att de till sist inte ville mer. Det är inte att ge sin hund ett bra slut.

Nej precis. Det är så jag tänker. Jag är rädd att vänta för länge, men å andra sidan känns det inte läge riktigt än. Min hund har gnista kvar och än så länge är han pigg de flesta dagarna. Han äter något dumt och så blir det ett par tunga dagar med ont i magen och då tänker vi "nu är det dags", men så kryar han på sig och så går det kanske två veckor utan något symptom. Problemet med magen är att han inte tål en del saker som han gillar. När han inte smygäter sånt mår han bra, förutom dövhet, starr, dåliga tänder och hjärtsvikt då.

 

[Red_Chili]

Sv: Den sista tiden

När han inte smygäter sånt mår han bra, förutom dövhet, starr, dåliga tänder och hjärtsvikt då.

Och allt det där gör att jag (hoppas jag) skulle avliva min hund. Det är ju väldigt lätt att sitta vid en dator och säga att man skulle göra si och så i en situation och en helt annan när man väl är där själv. Dövhet tror jag visserligen inte att djuren behöver lida av. Min första katt blev troligtvis döv (eller fick i alla fall väldigt nedsatt hörsel) sista tiden men det märktes inte mer än att han inte reagerade när man ropade på honom.

Däremot tycker jag att det borde vara väldigt jobbigt för en hund att ha dåliga tänder. Hjärtsvikt borde ju även det kännas av och starr kan omöjligt vara kul att gå runt med. Om dessutom magen strejkar ibland... Det är mycket på en gång.

 

[Lejonelle]

Sv: Den sista tiden

Och allt det där gör att jag (hoppas jag) skulle avliva min hund. Det är ju väldigt lätt att sitta vid en dator och säga att man skulle göra si och så i en situation och en helt annan när man väl är där själv. Dövhet tror jag visserligen inte att djuren behöver lida av. Min första katt blev troligtvis döv (eller fick i alla fall väldigt nedsatt hörsel) sista tiden men det märktes inte mer än att han inte reagerade när man ropade på honom.

Däremot tycker jag att det borde vara väldigt jobbigt för en hund att ha dåliga tänder. Hjärtsvikt borde ju även det kännas av och starr kan omöjligt vara kul att gå runt med. Om dessutom magen strejkar ibland... Det är mycket på en gång.

Tack för att du vågar vara obekväm. Det var det här jag ville, att andra människor skulle ha åsikter om var gränsen går.

Än så länge tycker jag min hund har glädje av livet. Han hör inte bilen när vi kommer hem och han kan inte hoppa upp själv i bilen längre. Men han skäller fortfarande på skatorna och bryr sig om reviret. Hjärtsvikten beror på en degenererad hjärtklaff, ett problem som är vanligt hos äldre småhundar. Han får medicin som inte tar bort orsaken men minskar symptomen. Han kunde para en tik för ett halvår sedan och vi tar våra långa promenader i skogen som förut. När inte magen krånglar äter han bra och har stor livsglädje fortfarande.

Och så kommer det några dåliga dagar. Oftast beroende på att han fått i sig lök eller något annat han inte tål (han är ordentligt undersökt så vi vet att det inte är något annat fel). Då har han ont i magen och äter inte. Får rimadyl mot värken. På promenaderna vill han vända hemåt när han gjort ifrån sig. Han vill sitta i knät och vara nära. Då tänker man "nu måste jag beställa tid". Och så släpper koliken och han får igång magen. Aptiten och humöret kommer tillbaka och han är sig själv igen. En visserligen gammal men pigg och glad hund. Och då undrar man hur man tänkte: avliva den här killen som har så mycket glädje av livet fortfarande? Han ser ut att kunna leva tre år till.

 

[videnlis]

Sv: Den sista tiden

Och de flesta vill ta bort sina hundar innan de tappar livsgnistan. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade kvar någon av mina hundar så länge att de till sist inte ville mer. Det är inte att ge sin hund ett bra slut.

ja för att nu vara riktitgt obekväm då,så är det ju att ta bort en frisk o kry hund då? om man måste ta bort hunden medan den ännu är bra?

 

[Red_Chili]

Sv: Den sista tiden

ja för att nu vara riktitgt obekväm då,så är det ju att ta bort en frisk o kry hund då? om man måste ta bort hunden medan den ännu är bra?

Allt är inte svart eller vitt. En hund behöver inte vara frisk och kry bara för att den har livslust kvar!

Jag har träffat många hundar med cancer, artos som blivit så allvarlig att hunden får ont av det och absolut måste äta smärtstillande för att inte lida osv. De hundarna har haft vaken blick, sett nöjda ut trots att de helt klart INTE är friska.

Det är en balansgång som kan vara svår att gå. Att ta bort en frisk och kry hund är självfallet onödigt, men när blir det jobbigt för hunden? När blir det så mycket trassel med artros, cancer, allergier osv att det inte går att det blir värre utan att hunden tappar livsglädjen? Det är där man (enligt mig) bör avliva. När hunden inte är frisk och kry, inte kan bli det heller, men innan den slutat njuta av livet.

 

[Lejonelle]

Sv: Den sista tiden

När blir det så mycket trassel med artros, cancer, allergier osv att det inte går att det blir värre utan att hunden tappar livsglädjen? Det är där man (enligt mig) bör avliva.

Ja, enligt mig också. Svårigheten är bara att veta att det är dit man har kommit. Att en hund som mår bra idag kommer må sämre imorgon. Och inte om ett år.

 

[landsbygdsbo]

Sv: Den sista tiden

När man tar hem en hund så förbinder man sig att garantera djurets väl o ve.
det betyder inte bara att vara där när allt är skoj. Det betyder även att man tar det tunga beslutet när det är dags.
Jag har levt med hundar hela mitt liv. Jag avslutar deras liv själv när den dagen kommer.
Ingen lång bilresa till veterienär då hunden känner att allt inte stämmer.
En kort tur till skogen, en skål med det godaste hunden vet och en hagelbössa är allt som behövs.
Visst är det tungt men det är inte mitt välbefinnande som gäller då.
En gammal sjuk hund lider, har inget värdigt liv. Men det är fortfarande en kompis man haft i några och tio år.
Ska därför behandlas med respekt och medkännande.

 

[Lejonelle]

Sv: Den sista tiden

*KL*
Tänkte jag skulle komma med en uppdatering. Fyra månader har gått och R hänger fortfarande med och är skapligt pigg. Han har haft en riktigt bra höst och vinter och bara haft symptom av hjärtsvikt några enstaka gånger.

Vi har nyss varit ute och tränat lite lydnad i snön och han har visat att han fortfarande kan sina grejer. Eftersom han inte hör så mycket gissar han kommandona... men eftersom han ofta gissar rätt spelar det mindre roll.

Det är kul att han lever, och så länge han är intresserad av livet och inte lider får han fortsätta göra det. Det finns inget självändamål att han ska leva så länge som möjligt men inte heller någon anledning att han ska dö så länge han fortfarande tycker det mesta är kul. Men vi får se, vi tar det vecka för vecka. Så fort något tyder på försämring av livskvaliteten ska han få somna in.

 

[Narcissa]

Sv: Den sista tiden

Det är precis samma sak med vår JR-hane. Han är över 16 år och det är snart dags. För några veckor sen var vi övertygade om att det var dags men han är fortfarande pigg och leker med de andra undarna så det är svårt. Han äter inga mediciner och har inte ont. Han är alltså bara mycket gammal.
I senaste numret av Hundsport stod det så bra "att bli gammal är ingen sjukdom" och det är så sant. Hunden måste få bli gammal men den måste också ha det bra och vara glad.

 

[schnork]

Sv: Den sista tiden

Jag har en regel för alla mina djur... Så länge dom inte har ont så får dom vara kvar. Och pigga och glada är nog helt enkelt vad man gör det till. Jag har aldrig sett ett djur som inte är pigg och glad om dom inte har ont. Sen är det klart att en gammal hund inte orkar lika mycket som en ung. Men det betyder ju inte att det är dags att ta bort den för det. Tycker faktiskt det är förjävligt att folk tar bort sina hundar när dom fortfarande är friska och pigga bara för att dom har nått en viss ålder. Dom skulle ju kunna leva ett bra lyckligt liv i flera år till.
Jag tror att känner man sin hund så vet man lite när det är dags. Orkar inte hunden med någonting eller den har ont så är det dags.

 

[Lona]

Sv: Den sista tiden

Jag tror att känner man sin hund så vet man lite när det är dags. Orkar inte hunden med någonting eller den har ont så är det dags.

Tyvärr så är det ju inte så. Jag har haft flera vänner och bekanta som inte sett när det är dags (fast vem säger att jag har rätt? Det kanske är jag som tar bort för tidigt...?), nu senast min bästa kompis hund som hade cancer i munhålan. På slutet drack han inte öht och åt bara om han fick burkmat vilket han ju visserligen gärna kunde få men på en matglad hund är det ju ett tydligt tecken. Inne låg han mest i en hög men ute var han piggare.
Vi blev nästan osams när jag sade rakt ut att jag tyckte att det var dags och att det faktiskt hade varit det ett tag.

Angående att vara gammal så blev min förra hund nästan 16, hon hade Addison, var halvdöv, halvblind, i princip tandlös, artros i knäna, senil, allmänt kass motorik. Det låter ju fruktansvärt men hon var GLAD! Hon rände runt ute som en toka, åt som en häst, skällde och riktigt lyste av livsglädje.
Jag tror inte att det var någon som såg henne som anade hur gammal hon var eller tyckte att det var läge att ta bort henne. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, den där obändiga livsglädjen började avta och då valde jag att ta bort henne.

Att vara gammal är som sagt inte en sjukdom men att inte ha livslust är det och där någonstans får man väl hitta balansen.
Min mamma sade till mig när jag velade med hunden ovan och hennes "syster" som var dålig samtidigt att "de skall väl i alla fall kunna gå in själva till veterinären när det är dags" och det tycker jag att hon hade rätt i.

(Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget men TS, jag känner med dig. Styrkekramar!)

 

[Gnist]

Sv: Den sista tiden

Och de flesta vill ta bort sina hundar innan de tappar livsgnistan. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade kvar någon av mina hundar så länge att de till sist inte ville mer. Det är inte att ge sin hund ett bra slut.

Min gamling har ju börjat tappa gnistan och han avlivas inom kort och även om han dras med en del men sedan tågolyckan så är han ju betydligt piggare och friskare än vad ts hund verkar vara.

Han är värd mer än att hållas vid liv så pass länge att livskvaliteten påverkas negativt!

 

[Gnist]

Sv: Den sista tiden

Orkar inte hunden med någonting eller den har ont så är det dags.

Då är man i min värld redan för sen med beslutet..

 

[ako]

Sv: Den sista tiden

Min gamling har ju börjat tappa gnistan och han avlivas inom kort och även om han dras med en del men sedan tågolyckan så är han ju betydligt piggare och friskare än vad ts hund verkar vara.

Han är värd mer än att hållas vid liv så pass länge att livskvaliteten påverkas negativt!

TS skriver ju i sitt sista inlägg att hon precis har varit ute o tränat i snön med en glad, om än döv, vovve som fortfarande är på G o vill vara med. Han har dessutom hållit sig frisk under hösten. Är det verkligen så att hon då egentligen redan borde ha tagit bort den? Jag håller inte med i så fall!

Självklart ska man inte behålla sina djur för länge, det finns ju exempel med hundar som inte kan röra sig obehindrat mm mm o det är så klart helt galet. Men att de i nte ska kunna få vara lite gamla o skröpliga (men ändå livsglada) utan att man ska börja säga "avliva, avliva!" tycker jag är att gå lite till överdrift oxå.

Deb enda hund jag hittills har tagit bort blev akut dålig, så där var det inget att snacka om. Däremot gick jag igenom beslutet att "leka Gud" med min gamla högt älskade ponny (26 år) i våras, och skickade henne till hästhimlen. Hon var blank i pälsen o pigg i blicken samt enormt matglad i alla lägen , men de sista månaderna undvek hon mer och mer att springa i hagen, och hon slutade ligga ner o sova på nätterna för att hon var för stel. Jag och min omgivning tycker att jag tog bort henne vid rätt tillfälle - hon hade börjat visa tydliga teckan på ålderskrämpor i form av stelhet, men hon var fortfarande pigg i sinnet. Jag hade inte velat ta bort henne tidigare i förebyggande syfte, det hade ju känts heltokigt. Så jag har varit i den sitsen jag med, om än med annat djurslag,

 

[Gnist]

Sv: Den sista tiden

Det är så lätt som ägare att missa de små förändringarna som sker och tänka att hunden nog har en ganska bra livskvalitet baserat på att den blir glad över vissa aktiviteter.

Min gamling blir överlycklig när han får på sig pejlen och släpps i skogen, men det innebär ju inte att han faktiskt mår bra av att få en jaktdag, även om det för honom är höjden av lycka..

Jag har mina åsikter kring detta med avlivning och när jag fattar beslutet, men det innebär ju inte att jag anser att alla ska resonera som mig. TYVÄRR är det alldeles för många hundar som får gå "för länge" innan ägaren får "tummen ur" och tar det nödvändiga beslutet..

 

[Lejonelle]

Sv: Den sista tiden

Det är så lätt som ägare att missa de små förändringarna som sker
TYVÄRR är det alldeles för många hundar som får gå "för länge" innan ägaren får "tummen ur" och tar det nödvändiga beslutet..

Ja, och det är precis det som är anledningen till att jag skapade tråden och är glad för alla svar, kanske speciellt från personer som har en annan åsikt än jag.

I mitt fall handlar det inte om att inte få tummen ur eller vara rädd för beslutet. Beslutet är taget: "Den dag vi inte längre kan göra allt det vi brukar göra tillsammans är det dags". Vi gör fortfarande allt vi brukar göra tillsammans. Men promenaderna är lite kortare. Vi pulsar inte i snö. Det orkar inte hjärtat. Dagen närmar sig.

De problem som min hund har med sin hälsa - hjärtsvikt och allergi - är ju även vanliga bland yngre hundar. När hjärtsvikten påverkar allmäntillståndet sätter man in medicin och detta hade nyligen hänt när den här tråden skapades. Efter ett tag var min hund märkbart bättre och vi har som sagt haft en bra höst och vinter. Men jag sticker inte under stol med att han inte orkar som i yngre dagar, och han har svårare med nya miljöer och situationer vilket jag tror har med syn och hörsel att göra.

Frågan om vad som är en bra livskvalitet för just min hund kan ju bara jag som känner honom besvara. Men jag vill gärna ha debatt i frågan och höra olika åsikter. Som du säger Gnist, det är lätt att bli hemmablind och börja flytta gränserna för vad som är ett bra hundliv.