Den perfekta sällskapshunden

[Malibu_Stacy]

Jag vet inte hur podengo i litet format brukar vara. Men den enda jag känner är extremt osäker. På nivån att han inte kan bli undersökt av veterinär trots lugnande innan. Systern till ägaren kan trots flera års bekantskap fortfarande inte röra vid honom. Om hon sitter på en stol "får" hon vara i samma rum.

Jag vet inte om han är ett unikt exemplar, eller om rasen har problem med osäkerhet?

Mentaliteten verkar variera en hel del på dom små. Finns trevliga och mindre trevliga.
Har inte träffat någon stor eller medium.

 

[Jeps]

Jag vet inte hur podengo i litet format brukar vara. Men den enda jag känner är extremt osäker. På nivån att han inte kan bli undersökt av veterinär trots lugnande innan. Systern till ägaren kan trots flera års bekantskap fortfarande inte röra vid honom. Om hon sitter på en stol "får" hon vara i samma rum.

Jag vet inte om han är ett unikt exemplar, eller om rasen har problem med osäkerhet?

Har träffat några som har varit väldigt framåt. Dock uppvuxna med labbar Upplever mentaliteten som spretig. Jag tittade lite på dem ett tag, men de jag träffade var i mina ögon inte tillgängliga nog.

 

[Jeps]

Jag tittar just nu efter en mindre hund, under 15 kg men gärna ännu mindre, som tickar alla mina boxar. Jag kräver också att den är hyfsat estetiskt tilltalande för mig..

Jag vill ha en hund som är sunt byggd, hyfsat frisk, inte för skällig, helst inte terrier, lättskött päls. Jag vill typ ha en Bichon Havanais fast i typ valppäls hela livet

Eftersom jag ställer ut så kommer jag inte kunna ha en nedrakad hund.

DSG tickar typ alla boxar, men jag tycker de är fula..
Cavalier tickar många boxar förutom hälsan men där är jag väldigt positiv klubbens inställning att förbättra hälsan. Dessvärre tycker jag att de är lite väl tråkiga..
Papillon är väl ok, men alla jag träffat skäller mer än jag önskar och jag kan verkligen inte se mig själv med en..
Pudel är härliga, men orkar inte med pälsvården.
Terrier Brasileiro gillar jag, men rädd att de är för mycket terrier..
Corgi Pembroke.. Jag vet inte. Den långa kroppen o korta benen tilltalar mig inte.
Jack Russel gillar jag, men för mycket terrier.
Chinese Crested, svårt att hitta bra mentalitet och ffa munhälsan bekymrar mig..
Chihuahua, finns många coola. Men även här är jag rädd för mentalitet och munhälsan.. Finns en så fin, ung hane på köpa hund nu som inte är så där extremt i utseendet.

Cirneco De’ll Etna, Basenji och Whippet är några favoriter. Även Praszky Krysarik och Italiensk Vinthund är på listan över intressanta raser, även om de är aningen för små och sköra..

Den enda Terrier Brasiliero jag träffat var ingen terrier i mina ögon. Rädd och helt ointresserad av nåt slags jobb.

 

[Maniac123]

Den enda Terrier Brasiliero jag träffat var ingen terrier i mina ögon. Rädd och helt ointresserad av nåt slags jobb.

Trist Jag har träffat/sett många runt om i Europa på utställningar och jag har aldrig stött på någon som varit rädd i den miljön iallafall. Tvärt om har de varit väldigt käcka, vältränade och showiga.

 

[Sassy]

Ja, seperationsångest är inte helt ovanligt, min var obotlig och visst kan finns det dom så drar på harar. Men nedklippt funkar utmärkt i fjällen. Det märks att de är gjorda för fjällterräng! Blockterräng timme efter timme, inget problem! Skare som inte bär så man plumsar igenom i hål lika djupa som man själv är hög och man är 11 år? Varför gör vi inte det här oftare matte?! Men kan också följa med på svartklubb,gatufestival eller fika i stan.

Det kanske till och med var från din jag blev uppmärksam på det? Har ju som sagt bara pratat med ett fåtal ägare, och en enda uppfödare (som helt nekade till att det skulle finnas några svårigheter och då blir jag snarare mer skeptisk när ett par ägare sagt att det inte varit helt enkelt med just den biten ).

Rasen tilltalar mig väldigt mycket annars, det är ju just det rörliga och "kattlika" jag gillar. Väldigt bra format för att vara all-round med en matte som själv är tre äpplen hög. Verkar tycka om att göra saker tillsammans, vilket är mycket viktigare för mig än att det finns will to please. Gäster, fjällvandring, bo i husbil på skogsfestival, träna lite grejer för att det är kul men helt utan behov av att "bli bra på något". Tycker att det verkar som en ras som kan funka bra ihop med mina hypersociala katter också?

Har kvar dem på min bevakningslista, saker kan ju ha ändrats med mentaljobbet tills det blir dags för mig. Eller så kan man råka trilla över en trevlig omplacering.

(Att de inte är helt inkallningssäkra ser jag inte som ett lika stort problem när det inte kommer i kombination med ett behov av att just springa fritt på större ytor. Lek i långlina och parkour i skogen är inga problem att lösa varje dag om man vill. Närmsta rastgård är Slottsskogen och jag minns den som hemskt dålig även om det var ett par år sedan nu. Lång och trist väg att gå dit också, när vi istället har park hemma, skog på vägen och sen Änggårdsbergen om vi går åt andra hållet.)

 

[BornAgain]

Jag vet inte hur podengo i litet format brukar vara. Men den enda jag känner är extremt osäker. På nivån att han inte kan bli undersökt av veterinär trots lugnande innan. Systern till ägaren kan trots flera års bekantskap fortfarande inte röra vid honom. Om hon sitter på en stol "får" hon vara i samma rum.

Jag vet inte om han är ett unikt exemplar, eller om rasen har problem med osäkerhet?

Min är ett vilt djur från skogen (men han är ett måndagsex). Om han vore hel vore han en drömhund. Han gör sitt jobb med glädje och gusto, (dvs kan vara riktigt, riktigt rolig att träna med) - men är det inte "hans jobb" blir det inte gjort alls och jag är en oförskämd apa som tog upp det (dvs man kan få gråa hår av att träna med honom). Han delar in mänskligheten i fantastiska (ca 10%), syns inte finns inte (ca 80%) och bör hållas jävligt kort och helst skällas på (ca 10%). Hemma är han kelen som en katt (men jag låter inte främmande klappa honom pga tidigare smärtproblematik). Men han är peppar peppar väldigt mjuk och försiktig med Släkting och hens lika dementa grannar

Han kan reagera på varselbyxor och prasslande kassar, men har i hägn ställt björn De skruvade in en rätt saftig motor i honom, och det är definitivt en jaktmotor (han är rätt risig, lite äldre och att vi öht har kvar styrfart är ett kvitto på kalibern). Hela hunden är skallben och hjärta.

Men han är rätt extrem för att vara en podengo portuguese pequeno. De flesta är mycket tråkigare (när han började krokna tyckte många andra podengo-ägare att han blivit "lugn och trevlig" )

Medion och Granden har mer jaktlust och ska vara "serious hounds" (Låt ingen påstå att de inte avlar på jakt och att deras saknar jaktlust - i de större varianterna finns definitivt inte tilläckligt genetiskt material för att sålla så hårt och få bra objektiva utvärderingsverktyg). Podengon är i grunden en packjägare.

Rasen har hälsoproblem, men eftersom de är få finns ingen statistik från försäkringsbolagen så är det svårt att avgöra hur utbredda de är. Mest oroande är det som tidigare kallades CES eller Spikes disease, en neurologisk sjukdom som finns i många raser (men där det är otäckt att inte veta hur utbredd den är). Min Pyssling är tillräckligt härlig för att jag skulle kunna ta risken och köpa en podengo igen.

Jag skulle inte rekommendera en numerärt liten ras om man inte sätter sig in i rasen väldigt noga. Ofta blir en ras yvigare när avelsbasen är liten, det finns liksom inga konsoliderade linjer. Urvalskriterierna blir ofta tillräckligt obesläktad, frisk och utan vana att äta barn. Detta gäller i synnerhet raser som saknar en tydlig "arbetsuppgift". Dessutom blir det svårt att som valpköpare välja uppfödare, parning och valp - man får vara tacksam om man öht hittar hund. (Detta gäller inte bara podengon utan ganska många av de raser som nämnts i tråden)

 

[Sassy]

Jag skulle inte rekommendera en numerärt liten ras om man inte sätter sig in i rasen väldigt noga. Ofta blir en ras yvigare när avelsbasen är liten, det finns liksom inga konsoliderade linjer. Urvalskriterierna blir ofta tillräckligt obesläktad, frisk och utan vana att äta barn. Detta gäller i synnerhet raser som saknar en tydlig "arbetsuppgift". Dessutom blir det svårt att som valpköpare välja uppfödare, parning och valp - man får vara tacksam om man öht hittar hund. (Detta gäller inte bara podengon utan ganska många av de raser som nämnts i tråden)

Det här är en faktor som jag tänkt en hel del på. Som uppfödare av en extremt liten kattras (knappt en kull om året föds i snitt i Sverige) vet jag hur svårt det kan vara att hitta lämpliga parningar och om man då dessutom har både hälsa och mentala egenskaper som ska vägas in kan det bli sjukt svårt att göra en utvärdering innan massa år redan gått och man har facit på hand.

Som sällskapshundsköpare har man redan inte lika mycket utvärdering att gå på (tyvärr), samtidigt som det är bland just sällskapsraserna man kan hitta lämpliga val för den som inte är så erfaren eller har stort intresse för "hund som livsstil". Jag vill ju verkligen ha tex BPH-statistik att titta på, just för att jag inte har kunskap nog att kunna avgöra själv vad som är bra och inte.

 

[geting]

Galet att BPH inte är vanligare hos sällskapsraser egentligen.

 

[BornAgain]

Galet att BPH inte är vanligare hos sällskapsraser egentligen.

Vi har jättebra folk i rasen som jobbar hårt för att vi ska göra BPH, inklusive att anordna och på så sätt göra det lättillgängligt