På ett sätt har jag alltid tyckt att det känts lite deppigt. Som att man kommer in i berättelsen när storhetstiden redan är förbi. De hittar ruiner efter saker men jag vill se glansdagarna. Fast å andra sidan gillar jag att det finns historia och kultur och språk och allt möjligt så det sjunger (haha) om det.
I met a Traveller from an antique land,
Who said, “Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desart. Near them, on the sand,
Half sunk, a shattered visage lies, whose frown,
And wrinkled lip, and sneer of cold command,
Tell that its sculptor well those passions read,
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them, and the heart that fed:
And on the pedestal these words appear:
“My name is Ozymandias, King of Kings.”
Look on my works ye Mighty, and despair!
No thing beside remains. Round the decay
Of that Colossal Wreck, boundless and bare,
The lone and level sands stretch far away.
"Ozymandias" Percy Shelley