- Svar: 36
- Visningar: 8 472
Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i diverse trådar. Jag vill i huvudsak bara skriva av mig, inte ha en massa käcka svar om att söka hjälp. Hjälp har jag haft i perioder, resultatet är noll.
Jag är så trött på att vara jag och jag är så trött på den eviga livsångesten. Jag kallar den så eftersom det är en ångest som genomsyrar precis hela livet. Den är nästintill medfödd för jag har aldrig mått bra, inte ens som barn tror jag. Möjligen före skolåldern, men det berodde nog mest på bristande kognitiv förmåga än att jag var speciellt gladlynt.
Jag har i hela mitt vuxna liv sökt nån förbättring och jag har alltid gjort förbättringsåtgärder för att ta ansvar för mitt liv och min egen lösning på problemet. Jag har försökt med diverse grejer för att må bättre men kontentan är att de aldrig lyckas. Jag landar ändå alltid i den eviga ångesten över hur meningslöst och misslyckat mitt liv är. Ju äldre jag blir ju mer övertygad blir jag om att livet är inte för alla. Endel ska helt enkelt inte ens försöka sig på det. Men tyvärr har jag blivit född och det är vad jag kämpat med att förhålla mig till i hela mitt liv. Så länge jag inte gör slag i saken och avslutar lidandet på egen hand så går livet helt enkelt ut på att fylla transportsträckan med saker som får tiden att gå.
Jag har inte för avsikt att skriva en roman om hela mitt liv. Det kan helt enkelt bara kokas ner till att alla försök jag gjort till att hålla mig över ytan, har misslyckats. Jag var inne i väggen redan innan jag var ute i arbete, stress och dåligt mående funkade inte ihop med att prestera så jag blev sjukskriven innan jag var 20. Men jag har kämpat på och jag har tagit mig över kanten ändå, jag har utbildat mig och jag jobbar heltid eller mer. Jag försörjer mig själv och allt det jag företar mig. Men ork har jag inte. Utåt sett märks det mest i form av att jag har lätt till stress och negativa tankar, men folk som känner mig lagom mkt tycker att jag överlag är glad och positiv (jag måste vara världens bästa skådespelare). De som känner mig bättre får oftast höra om min dödslängtan. Eller så håller jag mig borta eftersom jag nu tjatat om den i så många år att det måste trötta ut folk. Inför familjen håller jag masken så gott det går men det bubblar igenom när ångesten blir för stor. Vilket ger mig dåligt samvete såklart, en förälder mår inte bra av att höra hur mkt ens barn avskyr livet.
Ju äldre jag blir och ju fler satsningar jag misslyckats med, ju värre blir det. Jag känner nu att jag är slut. Tömd på energi och ideer om vad jag ska göra härnäst. Jag har gjort så många saker, flyttat runt, gått utbildningar, satsat helhjärtat på min sport, skapat mig en karriär osv osv. Jag är trött. Innerst inne vill jag bara dö. Min högsta önskan och strävan är att få dö. Allting har kostat så mkt energi och gett så lite i utdelning. Alla ska ju ändå dö tids nog så jag ser ingen anledning att uthärda detta i säg 60 år till.
Jag bor på ett ställe där jag trivs hyfsat och till 80% trivs jag med mitt jobb. Tur det, eftersom jobbet numera är det enda jag har som genererar nåt. Mitt jobb är även viktigt ur den aspekten att jag har hunden med på jobbet, det kan en ju inte räkna med överallt. Det enda jag saknar här är närheten till familj, släkt och de närmaste vännerna. De blev ju kvar på hemorten eftersom jag flyttade för att kunna leva ett drägligt liv, där förutsättningar fanns för att utöva min sport och kanske även min syn på jämlikhet i det yrke jag har. Jag har lagt min sport på hyllan efter många år av slit och ingen medgång, jag har även där fått inse att jag har inte vad som krävs för att komma vidare. Jag har ffa slut på energi för att börja om. Jag har alltid varit ensam med mitt hästintresse och aldrig haft nån hjälp från partner, familj etc. Jag har fått jobba så mkt för att ha den lön och de arbetstider som krävs för att kunna hålla på med hästarna, att energin som hästar kräver för att komma vidare med inte finns. Inget kommer förändras på den punkten heller. Jag ser mig om och inser helt enkelt att de som kommer nånstans med ridningen, gör det inte ensamma. Ffa kanske de har lite mindre ångest och livsleda i grunden så att de kanske orkar med slitet bättre än vad jag gör...
Ffa har jag en känsla av att jag alltid får backa. Backa med mina mål, förhoppningar och framtidsplaner. Oftast får jag backa pga att allt jag gör inte räcker till, jag drabbats av skador på hästar eller att jag har begränsad ork. Jag lever med den verkligheten att alltid behöva ta hänsyn till allt jag inte orkar eller att livet jävlas med mig. Har jag tex satsat på att tävla med häst, har jag istället fått nöja mig med att skogsmulla pga skador. Har jag, som nu senast, velat gå vidare och bo i hus och rå mig själv istället för att var instängd i en lägenhet - ja då får jag backa med den insikten att jag inte orkar sköta hus. Jag har en ständig känsla av att inte orka, inte räcka till. Jag känner mig livsoduglig. Jag gör försök att känna mig självständig, stark och att rodda min egen business precis som en kan antas göra i ett vuxet liv. Men jag orkar inte. Får alltid backa.
Nu känner jag mig så uppgiven att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingenting mer jag kan tänka mig att göra som skulle kunna få mig att känna nån entusiasm. Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Min livssituation är tung på så vis att jag varje dag vaknar med vetskapen om att här där jag bor, bor jag för att jag satsade den sista orken och krutet jag hade för att flytta hit och satsa på min sport. Det har gått åt skogen med det, naturligtvis. Jag rider nu andras hästar för att underhålla min ridning, men till vilken nytta? Jag kommer antagligen aldrig mer att börja om med nån egen satsning med egen häst. Jag skulle aldrig orka och jag har heller inget sug efter det. Jag vet redan att hästar är mer trasiga än ridbara så det intresserar mig inte längre. Det enda jag lyckats med inom hästeriet är att hjälpa andra med utbildning och tillridning. Det är väl min lott inom häst...
Istället sitter jag och pendlar mellan hemorten och bostadsorten då jag är ledig lite längre perioder. Jag står inte ut att bo där min familj, släkt och vänner finns men jag hälsar gärna på. Det är skönt att åka dit och det är skönt att åka därifrån. Jag blir ofta påmind om varför jag flyttade. Skulle det inte vara för alla som jag älskar som envisas med att vara kvar där så hade jag inte åkt dit ens en tredjedel så ofta.
Nu till nästa dilemma:
Jag har insett att så länge jag bor här och har närmast sällskap av mig själv och min bristfälliga ork, så kommer jag inte vidare. Jag vet inte om jag nånsin vill satsa på ridningen igen, så huvudanledningen till att jag är här är ju liksom borta. Jag har även insett att jag inte kommer orka med att skaffa nåt annat boende, eftersom jag har så långt till de som kan hjälpa mig med praktiska saker. Eftersom min ork är vad den är, så kommer jag givetvis behöva hjälp. Dvs liv i hus är att utesluta. Jag har ett jobb där jag som sagt trivs. Jag känner mig sedd som en människa och jag behöver inte slåss desto mer med taskig syn på jämställdhet. Vilket jag tidigare fått ägna många år åt, inte minst då jag bodde på hemorten.
Min familj har ju aldrig jublat över att jag flyttade... naturligtvis inte, eftersom de känner till min historia med att jag alltid kraschar och behöver hjälp med praktiska göranden om inte annat. I många år höll de mig vid liv medan jag var fullt upptagen med att försöka ha ihjäl mig.
Nu har mina föräldrar gått i pension och i familjen har vi en sk familjerörelse. Inget en kan leva på med det har gått i arv och har ett affektionsvärde. Nu vill min far att vi barn börjar engagera oss i detta. Det vill jag såklart göra, men jag har samtidigt varit tydlig med att jag bor långt borta och har begränsad med tid över.
Eftersom mina planer på ridningen gått i stöpet, och eftersom denna familjerörelse hänger över mig, känner jag att jag borde flytta. Jag är inte minst jävligt trött på detta resande fram och tillbaka, vilket kommer pågå så länge jag stannar här. Jag tänker även på att det vore fint att kunna umgås mer med mina äldre släktingar och min familj medan tid är. Men jag har samtidigt ett sånt motstånd inom mig till det, för jag vet hur mkt jag vantrivdes där då jag under några år flyttade dit i vuxen ålder. Å andra sidan var vantrivseln stor pga att min sport inte gick att utöva på ett sätt jag var tillfreds med, och den parametern är ju borta nu. Däremot har jag Så svårt för mentaliteten där. Ffa är känslan av nederlag stor och smärtsam, att ge upp och resignera och flytta dit pga att allt annat ändå gått åt helvete. Å andra sidan kan en ju vända på det - eftersom allt annat ändå gått åt helvete så kan jag ju lika gärna flytta dit. Göra familjen lite nöjd, ha nära till människor som är viktiga för mig osv. Mitt eget liv är ju ändå slut så vad spelar det för roll vart jag bor. Kruxet kan dock vara att jag inte känner nån vidare ork och entusiasm över att påbörja ett nytt jobb, vilket jag lär ha för att flytta. Det finns jobb, tom en ledig tjänst ute nu. Frågan är bara om jag vill. Och jag vet ju bara att det finns en enda sak jag vill och det är att dö.
Jag är så trött på att vara jag och jag är så trött på den eviga livsångesten. Jag kallar den så eftersom det är en ångest som genomsyrar precis hela livet. Den är nästintill medfödd för jag har aldrig mått bra, inte ens som barn tror jag. Möjligen före skolåldern, men det berodde nog mest på bristande kognitiv förmåga än att jag var speciellt gladlynt.
Jag har i hela mitt vuxna liv sökt nån förbättring och jag har alltid gjort förbättringsåtgärder för att ta ansvar för mitt liv och min egen lösning på problemet. Jag har försökt med diverse grejer för att må bättre men kontentan är att de aldrig lyckas. Jag landar ändå alltid i den eviga ångesten över hur meningslöst och misslyckat mitt liv är. Ju äldre jag blir ju mer övertygad blir jag om att livet är inte för alla. Endel ska helt enkelt inte ens försöka sig på det. Men tyvärr har jag blivit född och det är vad jag kämpat med att förhålla mig till i hela mitt liv. Så länge jag inte gör slag i saken och avslutar lidandet på egen hand så går livet helt enkelt ut på att fylla transportsträckan med saker som får tiden att gå.
Jag har inte för avsikt att skriva en roman om hela mitt liv. Det kan helt enkelt bara kokas ner till att alla försök jag gjort till att hålla mig över ytan, har misslyckats. Jag var inne i väggen redan innan jag var ute i arbete, stress och dåligt mående funkade inte ihop med att prestera så jag blev sjukskriven innan jag var 20. Men jag har kämpat på och jag har tagit mig över kanten ändå, jag har utbildat mig och jag jobbar heltid eller mer. Jag försörjer mig själv och allt det jag företar mig. Men ork har jag inte. Utåt sett märks det mest i form av att jag har lätt till stress och negativa tankar, men folk som känner mig lagom mkt tycker att jag överlag är glad och positiv (jag måste vara världens bästa skådespelare). De som känner mig bättre får oftast höra om min dödslängtan. Eller så håller jag mig borta eftersom jag nu tjatat om den i så många år att det måste trötta ut folk. Inför familjen håller jag masken så gott det går men det bubblar igenom när ångesten blir för stor. Vilket ger mig dåligt samvete såklart, en förälder mår inte bra av att höra hur mkt ens barn avskyr livet.
Ju äldre jag blir och ju fler satsningar jag misslyckats med, ju värre blir det. Jag känner nu att jag är slut. Tömd på energi och ideer om vad jag ska göra härnäst. Jag har gjort så många saker, flyttat runt, gått utbildningar, satsat helhjärtat på min sport, skapat mig en karriär osv osv. Jag är trött. Innerst inne vill jag bara dö. Min högsta önskan och strävan är att få dö. Allting har kostat så mkt energi och gett så lite i utdelning. Alla ska ju ändå dö tids nog så jag ser ingen anledning att uthärda detta i säg 60 år till.
Jag bor på ett ställe där jag trivs hyfsat och till 80% trivs jag med mitt jobb. Tur det, eftersom jobbet numera är det enda jag har som genererar nåt. Mitt jobb är även viktigt ur den aspekten att jag har hunden med på jobbet, det kan en ju inte räkna med överallt. Det enda jag saknar här är närheten till familj, släkt och de närmaste vännerna. De blev ju kvar på hemorten eftersom jag flyttade för att kunna leva ett drägligt liv, där förutsättningar fanns för att utöva min sport och kanske även min syn på jämlikhet i det yrke jag har. Jag har lagt min sport på hyllan efter många år av slit och ingen medgång, jag har även där fått inse att jag har inte vad som krävs för att komma vidare. Jag har ffa slut på energi för att börja om. Jag har alltid varit ensam med mitt hästintresse och aldrig haft nån hjälp från partner, familj etc. Jag har fått jobba så mkt för att ha den lön och de arbetstider som krävs för att kunna hålla på med hästarna, att energin som hästar kräver för att komma vidare med inte finns. Inget kommer förändras på den punkten heller. Jag ser mig om och inser helt enkelt att de som kommer nånstans med ridningen, gör det inte ensamma. Ffa kanske de har lite mindre ångest och livsleda i grunden så att de kanske orkar med slitet bättre än vad jag gör...
Ffa har jag en känsla av att jag alltid får backa. Backa med mina mål, förhoppningar och framtidsplaner. Oftast får jag backa pga att allt jag gör inte räcker till, jag drabbats av skador på hästar eller att jag har begränsad ork. Jag lever med den verkligheten att alltid behöva ta hänsyn till allt jag inte orkar eller att livet jävlas med mig. Har jag tex satsat på att tävla med häst, har jag istället fått nöja mig med att skogsmulla pga skador. Har jag, som nu senast, velat gå vidare och bo i hus och rå mig själv istället för att var instängd i en lägenhet - ja då får jag backa med den insikten att jag inte orkar sköta hus. Jag har en ständig känsla av att inte orka, inte räcka till. Jag känner mig livsoduglig. Jag gör försök att känna mig självständig, stark och att rodda min egen business precis som en kan antas göra i ett vuxet liv. Men jag orkar inte. Får alltid backa.
Nu känner jag mig så uppgiven att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingenting mer jag kan tänka mig att göra som skulle kunna få mig att känna nån entusiasm. Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Min livssituation är tung på så vis att jag varje dag vaknar med vetskapen om att här där jag bor, bor jag för att jag satsade den sista orken och krutet jag hade för att flytta hit och satsa på min sport. Det har gått åt skogen med det, naturligtvis. Jag rider nu andras hästar för att underhålla min ridning, men till vilken nytta? Jag kommer antagligen aldrig mer att börja om med nån egen satsning med egen häst. Jag skulle aldrig orka och jag har heller inget sug efter det. Jag vet redan att hästar är mer trasiga än ridbara så det intresserar mig inte längre. Det enda jag lyckats med inom hästeriet är att hjälpa andra med utbildning och tillridning. Det är väl min lott inom häst...
Istället sitter jag och pendlar mellan hemorten och bostadsorten då jag är ledig lite längre perioder. Jag står inte ut att bo där min familj, släkt och vänner finns men jag hälsar gärna på. Det är skönt att åka dit och det är skönt att åka därifrån. Jag blir ofta påmind om varför jag flyttade. Skulle det inte vara för alla som jag älskar som envisas med att vara kvar där så hade jag inte åkt dit ens en tredjedel så ofta.
Nu till nästa dilemma:
Jag har insett att så länge jag bor här och har närmast sällskap av mig själv och min bristfälliga ork, så kommer jag inte vidare. Jag vet inte om jag nånsin vill satsa på ridningen igen, så huvudanledningen till att jag är här är ju liksom borta. Jag har även insett att jag inte kommer orka med att skaffa nåt annat boende, eftersom jag har så långt till de som kan hjälpa mig med praktiska saker. Eftersom min ork är vad den är, så kommer jag givetvis behöva hjälp. Dvs liv i hus är att utesluta. Jag har ett jobb där jag som sagt trivs. Jag känner mig sedd som en människa och jag behöver inte slåss desto mer med taskig syn på jämställdhet. Vilket jag tidigare fått ägna många år åt, inte minst då jag bodde på hemorten.
Min familj har ju aldrig jublat över att jag flyttade... naturligtvis inte, eftersom de känner till min historia med att jag alltid kraschar och behöver hjälp med praktiska göranden om inte annat. I många år höll de mig vid liv medan jag var fullt upptagen med att försöka ha ihjäl mig.
Nu har mina föräldrar gått i pension och i familjen har vi en sk familjerörelse. Inget en kan leva på med det har gått i arv och har ett affektionsvärde. Nu vill min far att vi barn börjar engagera oss i detta. Det vill jag såklart göra, men jag har samtidigt varit tydlig med att jag bor långt borta och har begränsad med tid över.
Eftersom mina planer på ridningen gått i stöpet, och eftersom denna familjerörelse hänger över mig, känner jag att jag borde flytta. Jag är inte minst jävligt trött på detta resande fram och tillbaka, vilket kommer pågå så länge jag stannar här. Jag tänker även på att det vore fint att kunna umgås mer med mina äldre släktingar och min familj medan tid är. Men jag har samtidigt ett sånt motstånd inom mig till det, för jag vet hur mkt jag vantrivdes där då jag under några år flyttade dit i vuxen ålder. Å andra sidan var vantrivseln stor pga att min sport inte gick att utöva på ett sätt jag var tillfreds med, och den parametern är ju borta nu. Däremot har jag Så svårt för mentaliteten där. Ffa är känslan av nederlag stor och smärtsam, att ge upp och resignera och flytta dit pga att allt annat ändå gått åt helvete. Å andra sidan kan en ju vända på det - eftersom allt annat ändå gått åt helvete så kan jag ju lika gärna flytta dit. Göra familjen lite nöjd, ha nära till människor som är viktiga för mig osv. Mitt eget liv är ju ändå slut så vad spelar det för roll vart jag bor. Kruxet kan dock vara att jag inte känner nån vidare ork och entusiasm över att påbörja ett nytt jobb, vilket jag lär ha för att flytta. Det finns jobb, tom en ledig tjänst ute nu. Frågan är bara om jag vill. Och jag vet ju bara att det finns en enda sak jag vill och det är att dö.
Senast ändrad:
Vad tycker du är kul att göra? Finns det något som gör dig glad?
. Jag hoppas du hittar ett sätt att komma vidare.
