Ja det var verkligen ingen känsla någonsin att de inte förstod eller att de förväntade sig att jag skulle vara på ett visst sätt. Alla var mycket AS-kunniga och mina två "kontaktpersoner" från varje grupp (så totalt sex olika personer) som var de som kom oftast hade jobbat med detta mycket länge. Även de som var nya verkade ha stor förståelse för att alla inte alls är lika eller förutsätta något. Måste ha varit en bra utbildning här!Tack för tydlig beskrivning.
Så med AS-specialiserad personal så funkade själva grundkontakten.
Men när de väl var hemma så var de egentligen inte effektiva i att ge någon funktionell hjälp.
Så du fick aldrig tillbaka någon nytta för den energin du förbrukade.
Men om någon hade gjort mer genomgångar av vad du behövde hjälp med och hur det kan göras? Typ, kartläggningar eller metodkunskaper Tror du att de hade kunnat fungera som någon nytta ändå. Ifall du bortser från just den arbetsgruppens begränsningar och tänker fritt?
Förstår jag dig rätt när jag läser? Du behöver hjälp med "strukturerandet" som ska leda till att du kan utföra någon viss aktivitet. Men när du sen gör själva aktiviteten (det praktiska) "på egen hand" så får personalen problem.
Om det i praktiken verkligen gått att få bara en eller två personer som stannade länge. Tror du det kunde ha fungerat att de blev tillräckligt insatta och kunnat anpassa så det fungerade?
Sen kanske jag ska säga att Asperger bara är en av många diagnoser jag har. Så det spelar nog in att det blev svårt att anpassa efter mina behov. Mina behov är nämligen ganska... växlande. Jag tror helt enkelt inte boendestöd är något som fungerar för en person som jag. Jag är alldeles för introvert och asocial, för obekväm med att ha folk hemma osv. Kanske om man kunde ha ett stöd som bara träffades på annan plats, alltså nån som hjälpte till enbart med matinköp, läkarbesök och annat sådant som är viktigt men görs utanför hemmet.
Vi försökte hitta på saker som skulle fungera och hade en bra dialog men det mesta rann liksom ut i sanden, mest på grund av mig och mitt mående. Jag kan egentligen inte se att de gjorde så mycket fel (förutom att de ibland inte hörde av sig för att nån var supersjuk och vikarien inte sett lappen om att jag skulle meddelas osv) utan det mesta är ju bara för att jag är jag.
Det blev till slut lite så att när jag visste att de skulle komma så städade jag innan, så hade besöket så att säga haft någon nytta trots att vi bara satt och flum-pratade. Jag fick "en anledning" att få något gjort men behövde inte ha publik. Men då fick jag istället dåligt samvete för att jag tog upp deras tid "i onödan" och själva besöken var fortfarande stressande och förgörande för energin. Därför slutade vi. Jag har i princip också slutat städa på grund av det så.. ja. Det gjorde ju nytta. Men jag lever istället ett bättre liv trots dammet i hörnen så det får väl vara så.
Kan ju berätta att min lillebror också har boendestöd på grund av AS och hans funkar perfa. De dyker upp, frågar vad han tycker behöver göras och säger sedan själva vad de tycker utifrån vad de ser (om det är stökigt eller mycket disk) och så gör de det som brorsan vill. Att de säger vad de tycker får honom ofta att "se" det själv så ibland blir det ju det de påpekat som blir fixat istället för det han tyckte från början, men det blir ändå hans val.
Hans bostöd är också väldigt "hands on" och kan till exempel ta hand om dammsugandet medan han diskar (han bor i en miniliten etta utan riktigt kök) eller annat sådant. Det funkar utmärkt för honom men jag får typ rysningar av att tänka att någon skulle göra sådant hos mig. Jag är för "privat" av mig.