Dåligt boendestöd (el. annan hjälp) vid AS/autism - varför?

[MiaMia]

Jag har AS + depression/ångest.
Har både KP och BS.
KP funkar hyfsat nu. Men blir mest samma saker varje gång. Aldrig bio, simma el gymma
BS funkar inte alls. Hen är här bara en liten stund varje vecka. Typ dricker kaffe och går...

Om du fick önska på vilket sätt BS skulle vara annorlunda som du tror skulle göra det bättre?

 

[Soffan74]

Om du fick önska på vilket sätt BS skulle vara annorlunda som du tror skulle göra det bättre?

hjälpa mig med eget boende och sociala fobin

 

[Lipperta]

Alltså att de aktivt läser av dig hela tiden, och sedan förändrar sitt beteende efter det.

Kan du själv säga till om de missar, eller hjälpa till med vad/hur de bör ändra sig, vad som blev fel just då?

Eh, det beror på vad det gäller. Oftast, nej. Är jag nära med hen så kan jag säga till, ibland. Har svårt att säga till familj när de blir för jobbiga också även om jag vet att jag får.

Jag har även misophonia, störning i hjärnan som gör att vissa ljud gör att man antingen vill springa ifrån situationen eller slå till den/det som gör ljudet.
Kontakt personen jag har nu tuggar alltid tuggumi, ett trigger ljud, och jag vågar inte säga till henne. Så jag bli väldigt stressad pga det också.

Är jag på dåligt humör kan jag dock fräsa till mot människor som smaskar i tex kassakön . Det bara flyger ur munnen innan jag vet vad som hänt.

 

[Lipperta]

Men jag får känslan att det oftare blir "helfel" med autism. Rätt eller fel?

Ja, där håller jag med. Kan egentligen bara utgå från mig själv.

Gör någon något som är upprörande så bojkottar jag gärna hen sen. Väldigt få får en andra chans.

 

[lillamy73]

Egentligen kan man väl säga det om alla personer som behöver hjälp oavsett funktionshinder.
Men jag får känslan att det oftare blir "helfel" med autism. Rätt eller fel?

Har man större kunskapsluckor eller brist på insikt om vilka kunskaper som krävs?
Sämre på att anpassa sig och lyssna? Eller tenderar att använda mer förenklade generaliseringar?

Det beror lite på vilken form av funktionshinder personen i fråga har.
Ett fysiskt funktionshinder är lättare att förstå. Där man kanske på det psykiska planet tänker likadant.

Jag tror ändå att viss kunskap om autism behövs om man ska jobba med det.
Där man måste inse att vi uppfattar saker olika. Antingen kan det fungera kanon eller så "skiter" det sig totalt.

Mitt första uppdrag som ledsagare var ett barn med autism som jag skulle ledsaga till ridskolan. Då hade jag absolut inga som helst kunskaper.
Fick träffa personen en gång innan jag skulle hämta hen från skolan till ridskolan.
Fick instruktioner om att parkera min bil på ridskolan för vi skulle gå från skolan och dit.
Hen hade stukat foten när jag kom för att hämta hen. Och det gjorde att vi var tvungna att gå till ridskolan trots stukad fot. Och där tyckte hen att jag var jätte elak.
Vi åkte hem.
Andra gången jag skulle hämta hen så sprang hen ifrån mig. Tyckte jag var världens elakaste person.
Det blev ingen tredje gång.
Nu i efterhand så förstår jag var som blev totalt fel. Och skulle aldrig gå med på att träffa en person en gång och sedan utföra ett liknande uppdrag.

Man måste ha ett öppet sinne och kunna anpassa sig efter situationen. Stanna upp och lyssna.

 

[MiaMia]

Kanske ska tillägga att jag har en del egna åsikter om saken, därför jag försökte att ge en öppen fråga för att inte påverka era svar.
Men vill höra andras erfarenheter och tankar, gärna konkreta exempel. Därför jag pepprar er med följdfrågor...

 

[gul_zebra]

Nu har jag sån tur att jag har bra boendestöd här, så jag kan inte tala av erfarenhet.
Det jag fått höra från andra i grannkommuner är däremot att det är ett jävla kaos. Det kan handla om att man inte kan få en fast person utan vem som kommer är en ständig överraskning, det kan handla om folk som inte ens kan få någon form av schema utan boendestödet kommer när det kommer helt enkelt. I vissa fall flytande tider, i andra fall flytande dagar. Helt galet, absolut noll struktur.

Själv har jag bara en boendestödjare, fler är inte välkomna hos mig. Är hen sjuk eller på semester så finns det inte på världskartan att ta in vikarie utan jag får försöka klara mig själv den tiden. Kan således konstatera att hade det varit lika här som hos mina bekanta så hade jag absolut inte stått ut.

Tiden har jag märkt är viktig. 16-tiden på en annars ledig dag har jag haft boendestöd vid förut och det gick inte alls - det blev bara att jag klev upp (vid typ 13, jag är sömnstörd), inväntade boendestödet iom att det inte fanns så mycket tid till annat före, och efteråt var det kväll. Hela dagen gick åt till den där 1½ timmen med boendestöd.
Numera har jag vid 16-tiden på en dag när jag har annat innan. På så vis är jag redan igång när boendestödet kommer och jag har den där lediga dagen helt ledig till att göra vad jag vill - och boendestödet slukar bara den tid det faktiskt är här istället för en heldag.

Just boendet är ju dessutom privat känner jag. En NT skulle knappast vilja ha kompletta främlingar som hjälper en städa varje vecka eller hur ofta man nu har, så varför skulle en NPF vilja det? Konstant främmande människor i ens hem är bara otryggt.

 

[MiaMia]

Jag testade i ungefär tre år eller så innan jag gav upp. Först via SoL och sedan LSS.

Två problem fanns, ett från deras håll och ett från mitt.

Deras problem: Det ställdes in en hel del pga sjukdom/ledighet och i värsta fall glömde de att höra av sig. Så det blev mindre ordning i schemat än vad jag behövde och många gånger förberedde jag mig som fan för något som inte skulle hända. Det slösade mängder med energi helt i onödan och hindrade mig från att spendera den energin på annat (mer om det nedan).
De två SoL-grupperna jag hade kontakt med skickade ibland nya människor utan förvarning. De nya verkade inte ens vara informerade om mig och stod bara som fån och visste inte vad de skulle göra. Trevliga människor med stort hjärta, men ingen vidare hjälp. LSS-gruppen frågade alltid innan om de fick ta med en ny och någon jag kände var alltid med och introducerade oss och berättade vad vi brukade göra. Men det hände väldigt ofta och det kändes aldrig som att jag fick någon stabilitet eftersom det skulle introduceras nytt folk stup i kvarten.
Förstår ju att de vill att man ska känna hela gruppen och kunna ta emot vem som helst av dem, vilket jag håller med om. Men folk verkade ju sluta och börja hej vilt så det fanns alltid någon ny person att introducera. Svårt att göra något åt för man kan ju inte tvinga folk att jobba.

Mitt problem: Jag orkade inte. Jag blev superstressad. All min energi gick åt under de där timmarna de kom hem till mig och resten av veckan kunde jag inte göra någonting. Först var det besök och sen behövde jag komma tillbaka från det men så fort jag hade laddat upp tillräckligt med energi var det ju dags för nästa besök. Så jag satt hemma och väntade på boendestödet och det var hela mitt liv.
Under deras semestrar kunde jag åka en sväng till stan eller besöka sambons familj. Kunde göra saker utanför hemmet. Med boendestöd satt jag fast hemma.

Sen var det inte speciellt... givande hemma heller. De pratade mest och när jag försökte göra saker medan de var där var det som att de blev obekväma och bara stod och tittade på när jag plockade med mitt. Då gör jag hellre det utan publik.
De kom inte med några förslag på vad vi kunde göra och för mig var det just sådant som var jobbigt så det blev inte så mycket gjort helt enkelt.

Jag diskuterade problemen, de förstod och vi kom tillsammans fram till att det var bäst att helt avsluta insatsen.

Jag kan idag åka på kurs med min hund och gå och handla själv, till och med utan sambon som jag annars alltid behövt som "powerbank" (ja jag gillar att beskriva mig själv som ett dåligt batteri, tycker det blir så enkelt att förstå). Så jag mår bättre nu än med boendestödet.

Vill också tilllägga att ingen var otrevlig och ingen hade någon bild av hur aspisar "ska vara" osv i mina bostödsgrupper. Utan när det kom till just AS-relaterade saker så kände jag att jag vände mig till dem i första hand för de jobbade heltid med just aspisar och andra högfungerande autistiska personer. De visste att vi alla är individer och hade inga fördomar (som de visade för mig iaf.) så det gick att prata med dem om det dåliga bemötandet i vården och annat sådant. Väldigt befriande när det gällde just det.

Vet inte hur man skulle kunnat lösa mina problem. Typ en enda person som kommer och gör precis det som funkar för stunden och som vet innan hur det kommer vara (så helt omöjligt med andra ord). Näe, boendestöd är nog helt enkelt inte min typ av grej.

Tack för tydlig beskrivning.
Så med AS-specialiserad personal så funkade själva grundkontakten.
Men när de väl var hemma så var de egentligen inte effektiva i att ge någon funktionell hjälp.
Så du fick aldrig tillbaka någon nytta för den energin du förbrukade.

Men om någon hade gjort mer genomgångar av vad du behövde hjälp med och hur det kan göras? Typ, kartläggningar eller metodkunskaper Tror du att de hade kunnat fungera som någon nytta ändå. Ifall du bortser från just den arbetsgruppens begränsningar och tänker fritt?

Förstår jag dig rätt när jag läser? Du behöver hjälp med "strukturerandet" som ska leda till att du kan utföra någon viss aktivitet. Men när du sen gör själva aktiviteten (det praktiska) "på egen hand" så får personalen problem.

Om det i praktiken verkligen gått att få bara en eller två personer som stannade länge. Tror du det kunde ha fungerat att de blev tillräckligt insatta och kunnat anpassa så det fungerade?

 

[MiaMia]

Nu har jag sån tur att jag har bra boendestöd här, så jag kan inte tala av erfarenhet.
Det jag fått höra från andra i grannkommuner är däremot att det är ett jävla kaos. Det kan handla om att man inte kan få en fast person utan vem som kommer är en ständig överraskning, det kan handla om folk som inte ens kan få någon form av schema utan boendestödet kommer när det kommer helt enkelt. I vissa fall flytande tider, i andra fall flytande dagar. Helt galet, absolut noll struktur.

Själv har jag bara en boendestödjare, fler är inte välkomna hos mig. Är hen sjuk eller på semester så finns det inte på världskartan att ta in vikarie utan jag får försöka klara mig själv den tiden. Kan således konstatera att hade det varit lika här som hos mina bekanta så hade jag absolut inte stått ut.

Tiden har jag märkt är viktig. 16-tiden på en annars ledig dag har jag haft boendestöd vid förut och det gick inte alls - det blev bara att jag klev upp (vid typ 13, jag är sömnstörd), inväntade boendestödet iom att det inte fanns så mycket tid till annat före, och efteråt var det kväll. Hela dagen gick åt till den där 1½ timmen med boendestöd.
Numera har jag vid 16-tiden på en dag när jag har annat innan. På så vis är jag redan igång när boendestödet kommer och jag har den där lediga dagen helt ledig till att göra vad jag vill - och boendestödet slukar bara den tid det faktiskt är här istället för en heldag.

Just boendet är ju dessutom privat känner jag. En NT skulle knappast vilja ha kompletta främlingar som hjälper en städa varje vecka eller hur ofta man nu har, så varför skulle en NPF vilja det? Konstant främmande människor i ens hem är bara otryggt.

Iofs en belysande erfarenhet också.

Ingen har tyckt att du varit kinkig med specialkrav på bemanning och tid? Bara förståelse och självklart fixar vi...
Hur arbetar ni på tiden som hen är hos dig och vad görs då?

Hur skulle du reagera om du fick grannkommunens kaos och vad skulle du göra då?
Vet du någon orsak varför din kommun är bättre?

 

[gul_zebra]

Iofs en belysande erfarenhet också.

Ingen har tyckt att du varit kinkig med specialkrav på bemanning och tid? Bara förståelse och självklart fixar vi...
Hur arbetar ni på tiden som hen är hos dig och vad görs då?

Hur skulle du reagera om du fick grannkommunens kaos och vad skulle du göra då?
Vet du någon orsak varför din kommun är bättre?

Nej det har varit rena självklarheter från början egentligen, att ha fler har det aldrig varit tal om. De frågade om jag ville ha vikarie, jag tackade nej, sen var det klart. Blir tillfrågad inför varje semester ifall jag ändrat mig men det lär aldrig hända. Brukar istället se det som ett bra tillfälle att se hur jag ligger till då jag har som mål att klara mig utan boendestöd så småningom.

Jag var däremot jävligt besvärlig när jag vägrade gå från boendestöd via hemtjänsten till riktig boendestödjare - när jag beviljades först så fanns inte boendestödjare här utan min ledsagare fick vara boendestödjare via hemtjänsten. När kommunen några år senare fixade boendestödjare fick jag inte ha kvar henne (eller ja, hon är kvar som ledsagare än). Det var mycket tjafs fram och tillbaka och jag blåvägrade bra länge. Hade dock en behovsbedömare inblandad som ljög mig rätt upp i ansiktet bland annat, tror det hade gått mycket smidigare om folk iblandade faktiskt varit raka med hur det låg till. Det lät vid ett möte att jag såklart bestämmer själv hur jag vill göra, nästa möte så sas gamla upp och nya beslutades över huvudet på mig och yada yada yada med följden att jag sa upp alltihop och försökte själv i ett antal månader innan jag gick med på att iaf ta en fika med en ny boendestödjare ihop med ledsagaren och ta det därifrån. Sjukt lång och sjukt onödig process med onödigt mycket oro för egen del. Men kanske är det därför det inte ens varit tal om flera boendestödjare, vem vet.

Vi städar helt enkelt. Hen kommer över, vi pratar lite, sen städar vi ihop. Inget titta på när jag städar eller så utan vi hjälps åt och fastnar jag nånstans så har jag nån att fråga. Brukar inte hända nuförtiden men ofta förr innan strukturen var inarbetad. Överlag är boendestödet numera mycket en spark i arslet helt enkelt, jag försöker hålla efter emellan tillfällena men har svårt med igångsättningen.

Hade jag fått grannkommunernas kaos så hade jag sagt upp boendestödet ganska omgående, det är en oro jag inte kan ha i mitt liv. Förmodligen hade jag klarat mig själv ett litet tag men förr eller senare halkar jag efter, det blir för mycket och poff så hade jag bott i en svinstia typ om jag inte kunnat få hjälp av syrran eller nåt. I längden vore det helt ohållbart.

 

[MiaMia]

Det beror lite på vilken form av funktionshinder personen i fråga har.
Ett fysiskt funktionshinder är lättare att förstå. Där man kanske på det psykiska planet tänker likadant.
Jag tror ändå att viss kunskap om autism behövs om man ska jobba med det.
Där man måste inse att vi uppfattar saker olika. Antingen kan det fungera kanon eller så "skiter" det sig totalt.
Man måste ha ett öppet sinne och kunna anpassa sig efter situationen. Stanna upp och lyssna.

Tror du att det behövs mer "specialkunskap" för autism än t.ex. utvecklingsstörning (annat som ändå är i hjärnan) Eller tror du personal får mer utbildning om det gäller saker som ger mer synligt avvikande beteende?

Se individen och anpassa, bra bemötande osv. säger man så slentrianmässigt om all omsorg.
Du menar med en helt annan kvalitet eller nivå då. Hur pekar man ut vad det är som behövs extra och special så att folk som tror att de anpassar sig förstår skillnaden?

 

[Irmelinis]

Autism är ju en kommunikationsstörning, skulle man kunna säga.

Personen med autism (som jag själv) har ofta väldigt svårt att förklara sig, svårt att identifiera känslor, svårt att prata, svårt att kommunicera överhuvudtaget. Därför hamnar det ansvaret på boendestödjaren i mycket större grad.

Jag kan formulera mig i text, men absolut inte i tal, där låser det sig helt för mig. Har mycket svårt att kommunicera i tal :/

 

[Elo]

Jag har ju också haft 'tur' och hamnat i en bra kommun, boendstödsmässigt. BS här är uppdelat i två delar, NP team och Missbruks team.

Man har 'samma' stödjare varje gång (med undantag för att hon blev gravid och jag då fick en ersättare. Första ersättaren funkade inte och då var det bara att säga till så fick jag en annan) och samma tid varje vecka. Detta har varit självklarheter från deras sida och funkar väl med mig.

De hjälper mig städa, planera maten för veckan (jag klarar inte av att handla mat om jag inte vet vad som skall köpas) och lite annat smått å gott. Vi fixar matschema sedan städar vi 'ihop' (dvs, vi gör två helt skilda saker men samtidigt). Funkar ok, men kunde säkert vara mer effektivt.

 

[MiaMia]

Nej det har varit rena självklarheter från början egentligen, att ha fler har det aldrig varit tal om. De frågade om jag ville ha vikarie, jag tackade nej, sen var det klart. Blir tillfrågad inför varje semester ifall jag ändrat mig men det lär aldrig hända. Brukar istället se det som ett bra tillfälle att se hur jag ligger till då jag har som mål att klara mig utan boendestöd så småningom.

Jag var däremot jävligt besvärlig när jag vägrade gå från boendestöd via hemtjänsten till riktig boendestödjare - när jag beviljades först så fanns inte boendestödjare här utan min ledsagare fick vara boendestödjare via hemtjänsten. När kommunen några år senare fixade boendestödjare fick jag inte ha kvar henne (eller ja, hon är kvar som ledsagare än). Det var mycket tjafs fram och tillbaka och jag blåvägrade bra länge. Hade dock en behovsbedömare inblandad som ljög mig rätt upp i ansiktet bland annat, tror det hade gått mycket smidigare om folk iblandade faktiskt varit raka med hur det låg till. Det lät vid ett möte att jag såklart bestämmer själv hur jag vill göra, nästa möte så sas gamla upp och nya beslutades över huvudet på mig och yada yada yada med följden att jag sa upp alltihop och försökte själv i ett antal månader innan jag gick med på att iaf ta en fika med en ny boendestödjare ihop med ledsagaren och ta det därifrån. Sjukt lång och sjukt onödig process med onödigt mycket oro för egen del. Men kanske är det därför det inte ens varit tal om flera boendestödjare, vem vet.

Vi städar helt enkelt. Hen kommer över, vi pratar lite, sen städar vi ihop. Inget titta på när jag städar eller så utan vi hjälps åt och fastnar jag nånstans så har jag nån att fråga. Brukar inte hända nuförtiden men ofta förr innan strukturen var inarbetad. Överlag är boendestödet numera mycket en spark i arslet helt enkelt, jag försöker hålla efter emellan tillfällena men har svårt med igångsättningen.

Hade jag fått grannkommunernas kaos så hade jag sagt upp boendestödet ganska omgående, det är en oro jag inte kan ha i mitt liv. Förmodligen hade jag klarat mig själv ett litet tag men förr eller senare halkar jag efter, det blir för mycket och poff så hade jag bott i en svinstia typ om jag inte kunnat få hjälp av syrran eller nåt. I längden vore det helt ohållbart.

Lite rolig historia. Då fick du alltså en specialinsats som sas inte fanns från början.
Hade varit intressant att höra resonemangen när man ändå gav det. (Och inte sade typ du får hemtjänst, det är så det fungerar, punkt) Men det vet du kanske inte då eftersom det bara gick så smidigt.

Vet du själv varför just städningen är svårare än allt annat?

 

[MM]

Jag blev tillfrågad boendestöd typ 2012 men tackade nej. Efter en koll i hemmet konstaterades att jag nog inte behövde boendestöd då jag städade så fint att dom blev chockade över renheten.
Dock visste dom inte att jag då led av fruktansvärd OCD och städade maniskt och ställde glasen i skåpen i rad rätt på milimetern. Klart det var städat!
Och jag mådde så så dåligt
Har inte ens berättat om det här tror jag? Trots att jag var väldigt öppen i min blogg. Jag har fortfarande vissa beteenden för mig men städar inte maniskt längre.
Istället låter jag hemmet förfalla (Okej, inte förfalla men inget står på rad längre och det känns konstigt. Eller nästan inget. Eller en del. Men ni fattar. Jag har fått bort det värsta.) då jag inte vågar börja städa. Tänk om jag börjar ställa glasen på rad igen?!
Jag har fortfarande OCD men jag försöker kontrollera den och inte låta den kontrollera mig. Kanske ser det ut så hos mig för att min mamma är manisk samlare?
När jag var liten så var mitt rum det enda utan prylar och så har jag fortsatt se till att det är. Min mamma lever fortfarande i flyttkartonger och kommer knappt fram hemma hos sig i vissa rum
Jag har alltid fått panik av hennes beteende och vägrar bli likadan. Tex så glömde min man en jacka hemma hos henne en gång på hängaren i hallen. Hon hittade den ETT ÅR senare på samma krok

Och annars så nej absolut inget boendestöd här
Herregud, vad ska jag med det till? Skulle ändå inte släppa in människan i huset. Öppnar inte för främlingar

Mina diagnoser är AS och bipolär sjukdom i första hand. Men har även borderline, social fobi och ätstörning UNS på pappret... och får väl lägga till att jag dessutom ligger under utredning för ADHD. Jag håller på att fylla i skattningsformulären min läkare gett mig så det är rätt nytt men inget konstigt. Mina barn har också diagnoser.
Äldsta har autistiskt syndrom och ADHD.
Mellanbarnet har ADHD och autistiska drag.
Minsta träffar läkaren om ca två veckor pga misstanke om autism. Å där dog jag lite inombords. Första gången jag sa det till någon annan

Jag är inte i behov av boendestöd. Men mina barn är. Dom vet inte vad ordet städa betyder. Men det är väldigt vanligt inom ADHDproblematik att inte kunna städa eller ens kunna börja städa.
Haha, kul info. Kom på mitt i allt att min sida av sovrummet är som när jag var liten - prickfri och fin, och resterande familjemedlemmars är kaos
Men jag orkar inte städa åt dom. Dom får f*n fixa det själva! Jag är inte min mans mamma
Så länge min del av sovrummet är fin så fine. Ångestmedicinen funkar mot dammtussar också.

 

[MiaMia]

Jag har ju också haft 'tur' och hamnat i en bra kommun, boendstödsmässigt. BS här är uppdelat i två delar, NP team och Missbruks team.

Man har 'samma' stödjare varje gång (med undantag för att hon blev gravid och jag då fick en ersättare. Första ersättaren funkade inte och då var det bara att säga till så fick jag en annan) och samma tid varje vecka. Detta har varit självklarheter från deras sida och funkar väl med mig.

De hjälper mig städa, planera maten för veckan (jag klarar inte av att handla mat om jag inte vet vad som skall köpas) och lite annat smått å gott. Vi fixar matschema sedan städar vi 'ihop' (dvs, vi gör två helt skilda saker men samtidigt). Funkar ok, men kunde säkert vara mer effektivt.

Jag har fått för mig att det är mer skillnad på bra och dåliga kommuner för NPF-personer som behöver hjälp än för andra. Som i att dåligt oftare blir riktigt skit än bara halvtaskigt. Men vet inte om det stämmer.

Jättesvår fråga förmodligen, men som jag tycker är intressant om du kan svara. Personen som inte fungerade, varför? Något med hur den var, vad den gjorde... Även om det är "bara känsla" så ligger ju ofta något bakom, även om man kan ha svårt att veta exakt.

Sättet att göra "ihop" är det deras standard eller något ni testat fram att det är det bästa just hos dig?

 

[Grazing]

Jag har haft boendestöd en period tills jag gav upp. Problemen är för mig störst att dom behandlar mig som om jag inte kan städa, handla osv och pratar till mig som om jag är en 3 åring. Att förklara och sen ge en chans till finns inte hos mig riktigt, jag kan inte släppa det. Dom vill säkert väl men jag ser ner på mig själv så mycket ändå och behöver inte ytterliggare någon i mitt liv som behandlar mig som om jag är totalt okunnig om hur vardagen fungerar. Så första intrycket är extremt viktigt för mig, blir det minsta fel så vill jag inte längre.

Sen har jag aldrig förstått riktigt hur det fungerar egentligen, ska man göra allt medan dom tittar på eller gör man det ihop osv, det var alltid olika beroende på vem som kom. Sen också den lilla detaljen att dom vägrade att hjälpa mig pga att jag hade en vän här, jag var tvungen att vara själv när boendestödet kom för annars kunde ju den som var här hjälpa mig. Då enligt dom var det onödigt att dom kom. Jag behöver tid på mig att bli bekväm med personer speciellt sådana som ska vistas hemma hos mig och då behöver jag någon med mig under dom första gångerna och det går dom inte med på.

Sen att dom också skickade ett sms en timma innan dom kom fungerade inte heller, jag kan inte sitta hela tiden och vara beredd på att dom ska komma hit, jag måste få en tid minst en vecka innan så jag kan förbereda mig. Och även då stressar jag ändå upp mig så mycket så all energi för annat den veckan försvinner. Så egentligen så fungerar helt enkelt inte boendestöd för mig.

 

[Elo]

Jag har fått för mig att det är mer skillnad på bra och dåliga kommuner för NPF-personer som behöver hjälp än för andra. Som i att dåligt oftare blir riktigt skit än bara halvtaskigt. Men vet inte om det stämmer.

Jättesvår fråga förmodligen, men som jag tycker är intressant om du kan svara. Personen som inte fungerade, varför? Något med hur den var, vad den gjorde... Även om det är "bara känsla" så ligger ju ofta något bakom, även om man kan ha svårt att veta exakt.

Sättet att göra "ihop" är det deras standard eller något ni testat fram att det är det bästa just hos dig?

Personen som inte funkade var iofs trevlig men för passiv, vilket ledde till att inget blev gjort. Jag behöver, som många andra med AS, en spark i baken för att komma igång. Även om det med BS räcker med att säga 'jaha, och vad skall vi städa idag?'

Göra ihop är något som passar mig, och mig veterligen används det hos några andra också. Vi har också arbetat fram städschema och matschema utifrån material de hade men med min input. Tex räcker det för mig att skriva 'städa badrum', jag behöver ingen lista på vad som behövs göra exakt, för det kan jag. Mitt städschema är också flexibelt i det att 4 saker skall göras på en vecka, men dag är valfritt. Händer något så kan jag också flytta sakerna från vecka till vecka då schemat sitter på kylskåpet och sakerna som skall göras är magneter. Detta funkar för mig då det blir mindre press på mig (och i förlängningen då större chans att jag gör nåt)

Målet med BS är ju att de ska jobba bort sig själva, och för mig är det sparken i baken som behövs. Jag KAN städa. Jag klarar bara inte av att göra det. När vi jobbar ihop blir det dels gjort, och dels så kan jag då välja bort damsugning tex, då detta är skitjobbigt för mig.

 

[MiaMia]

Låter ju jättebra. Som att de kommer med en plan för hur de ska hitta rätt arbetsformer och individanpassa redan från början.

 

[lillamy73]

Tror du att det behövs mer "specialkunskap" för autism än t.ex. utvecklingsstörning (annat som ändå är i hjärnan) Eller tror du personal får mer utbildning om det gäller saker som ger mer synligt avvikande beteende?

Se individen och anpassa, bra bemötande osv. säger man så slentrianmässigt om all omsorg.
Du menar med en helt annan kvalitet eller nivå då. Hur pekar man ut vad det är som behövs extra och special så att folk som tror att de anpassar sig förstår skillnaden?

Av egen erfarenhet av att jobba med personer med utvecklingsstörning. Så är det dåligt med utbildning även där.

Tror ändå att utbildning är bra för att få en bättre förståelse.
Nu lever jag med en autistisk familj.
Och har gått både föräldrautbildning och flera utbildningar via föreningen attention och autism och asberger förbundet.
Och på vägen har jag lärt mig att analysera de olika situationerna som kan uppkomma.
Ser att många situationer inte beror på mig utan någon har missuppfattat hur jag sagt det.
Här hemma är det viktigt att tänka på hur jag säger en sak, vilket tonfall jag har, min hållning.
Det är så lätt att bli missuppfattad.