Bison
Trådstartare
Jag har aldrig varit rädd trots att jag under åren haft ett gäng knepiga hästar och fått smaka grus fler gånger än jag kan räkna.
Jag har alltid rest mig upp, bortstat av dammet och fortsatt.
Mrn så har jag aldrig slagit mig ordentligt, har varit några besök på akuten, även med ambuland men alltid klarat mig med lite blåmärken.
Tills för två år sedan, åkte av min stora fuxen efter att han skyggat för rådjur i full galopp, slog mig inget i fallet men landade framför honom och blev översprungen, han trampade på högerfoten som blev mos.
Operation med två rejäla stift i foten.
Kom igen men fick tyvärr avliva den hästen pga en gammal skada. En ny köptes och i april 2012 var det dags igen. Hästen tvärvände och jag fortsatte, fastande i stigbygeln vred av fotled och ledband.
Den gången hade jag lite svårare att komma tillbaka eftersom märtan inte ville ge sig, har fortfarande ont trots ihärdig träning och väntar nu på att komma till en specialist.
Var nära att sälja under sommaren men gav det en chans till. Hösen gick jättebra och vi trnade och tävlade med fina resultat.
Tyvärr kände jag att hästen var helt fel och jag ville inte tävla mer och sålde hästen beredd på att lägga av helt.
Efter några månader dök Kakan upp i mitt liv och han är min drömhäst på alla sätt, det är han eller ingen. En underbar individ som passar mig perfekt.
Men så för ett par veckor sen föll jag av med dunder och brak. Helt och hållet mitt fel, glömde dra gjorden och sadeln glad runt efter att vi hoppat. Ingen hade kunnat sitta kvar i det läget och det hade kunnat undvikas.
Nu är Kakan stabil och blev inget påverkade av den händelsen, bara jag som slog mig rätt ordentligt.
Så i fredags var det dags igen. Vi var på ridaban, jag red och min man och vår två hundar var med. Allt gick super tills ena hunden for iväg efter Kakan precis i landningen efter ett hinder. Han är inte rädd för hundarna men blev lite överaskad och busig och bockade till, hade inte varit några problem om inte hunden passade på att springa mitt framför hästen som såklart nitade för att inte trampa ner honom.
Jag gjorde en snygg kullerbytta ner över halsen på honom.
Kändes helt okej till en början men när jag skulle gå iväg tog det emot i högerfoten. Så svullnade den upp och det var vara att åka till akuten och konstatera att frakturen gått upp.
Hur det hände kan ingen svara på, jag fastande inte, landade inte på foten men den gick bara av.
Och nu har jag fått nog.
Jag har haft konstant ont i två år. Jag hatar smärta, jag vill inte slå mig igen.
Jag har helt enkelt blivit rädd.
Visst, även denna gåg hade kunnat förhindrats om inte hunden sprungit fram. Men det händer saker, det är djur. Det kan likagärna fara fram en hare framför oss när vi är ute.
Bättre häst en Kakan kan jag inte ha, han har absolut inen skuld i detta, han är fantastiskt!
De andra frakturerna är enkla att förklara men inte denna, hur kunde jag bryta foten av detta?
Varför håller det inte?
Nej, nu är det färdigridet för min del, det är inte värt det
Jag har alltid rest mig upp, bortstat av dammet och fortsatt.
Mrn så har jag aldrig slagit mig ordentligt, har varit några besök på akuten, även med ambuland men alltid klarat mig med lite blåmärken.
Tills för två år sedan, åkte av min stora fuxen efter att han skyggat för rådjur i full galopp, slog mig inget i fallet men landade framför honom och blev översprungen, han trampade på högerfoten som blev mos.
Operation med två rejäla stift i foten.
Kom igen men fick tyvärr avliva den hästen pga en gammal skada. En ny köptes och i april 2012 var det dags igen. Hästen tvärvände och jag fortsatte, fastande i stigbygeln vred av fotled och ledband.
Den gången hade jag lite svårare att komma tillbaka eftersom märtan inte ville ge sig, har fortfarande ont trots ihärdig träning och väntar nu på att komma till en specialist.
Var nära att sälja under sommaren men gav det en chans till. Hösen gick jättebra och vi trnade och tävlade med fina resultat.
Tyvärr kände jag att hästen var helt fel och jag ville inte tävla mer och sålde hästen beredd på att lägga av helt.
Efter några månader dök Kakan upp i mitt liv och han är min drömhäst på alla sätt, det är han eller ingen. En underbar individ som passar mig perfekt.
Men så för ett par veckor sen föll jag av med dunder och brak. Helt och hållet mitt fel, glömde dra gjorden och sadeln glad runt efter att vi hoppat. Ingen hade kunnat sitta kvar i det läget och det hade kunnat undvikas.
Nu är Kakan stabil och blev inget påverkade av den händelsen, bara jag som slog mig rätt ordentligt.
Så i fredags var det dags igen. Vi var på ridaban, jag red och min man och vår två hundar var med. Allt gick super tills ena hunden for iväg efter Kakan precis i landningen efter ett hinder. Han är inte rädd för hundarna men blev lite överaskad och busig och bockade till, hade inte varit några problem om inte hunden passade på att springa mitt framför hästen som såklart nitade för att inte trampa ner honom.
Jag gjorde en snygg kullerbytta ner över halsen på honom.
Kändes helt okej till en början men när jag skulle gå iväg tog det emot i högerfoten. Så svullnade den upp och det var vara att åka till akuten och konstatera att frakturen gått upp.
Hur det hände kan ingen svara på, jag fastande inte, landade inte på foten men den gick bara av.
Och nu har jag fått nog.
Jag har haft konstant ont i två år. Jag hatar smärta, jag vill inte slå mig igen.
Jag har helt enkelt blivit rädd.
Visst, även denna gåg hade kunnat förhindrats om inte hunden sprungit fram. Men det händer saker, det är djur. Det kan likagärna fara fram en hare framför oss när vi är ute.
Bättre häst en Kakan kan jag inte ha, han har absolut inen skuld i detta, han är fantastiskt!
De andra frakturerna är enkla att förklara men inte denna, hur kunde jag bryta foten av detta?
Varför håller det inte?
Nej, nu är det färdigridet för min del, det är inte värt det
