Det jag skrev om sist är verkligen något av det viktigaste jag måste ta itu med nu.
Jag kan inte hålla på och springa runt med känslan av att jag springer benen av mig utan att jag kommer någonvart – att jag jagas av ett fullspäckat schema med oöverskådligt många ”måsten” som står i kö och stampar otåligt i väntan på att få bli utförda. Jag kan inte ha det så. Jag MÅSTE lära mig förstå hur jag ska göra för att bryta den känslan. Måste måste måste.
Jag har börjat jobba med andningsövningar och min andning, i syfte att försöka lära mitt parasympatiska system att fungera igen. Med andra ord – återhämtning och avslappning. Min kropp har glömt bort hur man gör.
Och jag börjar inse att det är viktigare än jag någonsin förstått...
Idag var det min födelsedag. Jag tycker att man ska få ”äga” sin dag när man har födelsedag. Min födelsedag är liksom MIN dag då jag gör precis som jag vill! Jag tog med mig en bukett med blommor till jobbet som jag ställde på mitt skrivbord. Jag hade plockat blommorna i trädgården, men vad jag hade missat var att blommorna luktade bajs...
Jag sköt blommorna allt längre bort på skrivbordet, men bajslukten hade invaderat min näsa. Nåja. Man kan ju inte lyckas jämt...
Sen så tyckte jag att jag skulle få ha min fina T-shirt på mig på jobbet. Jag har inte haft den på mig bland folk förut, den är relativt ny, så jag tyckte att det skulle vara lite roligt att se hur den gick hem. Och visst fick jag några kommentarer, men dom flesta var glada och positiva. Lite fnissiga, typ ”du är knäpp du”... :-) Det var bara min mamma som tyckte att det var helt otänkbart att ha en sån tröja. ;-) Vaddå - den som är så fin:
En annan rolig sak var att jag var till vårdcentralen. Jag har fått en knöl på ryggen som har vuxit väldigt snabbt och gjort väldigt ont. Min kära man tjatade mig till att ringa VC. Jag fick en tid och gick dit. Läkaren jag fick prata med, en äldre man, hade tics eller ryckningar av något slag. Jag upplevde det som att hela mannen satt och ryckte och spratt till och hoppade okontrollerat mest hela tiden. Till en början kändes det konstigt men sen tänkte jag att han väl var sådan helt enkelt. Och man får ju faktiskt vara lite som man vill, så det var väl inget mer med det.
Men sen började vi prata om min knöl. Den var tydligen helt ofarlig, men jag kunde absolut få den borttagen om jag ville. Bara det att dom helst inte ville skära i mig under juni eller juli, utan om jag kunde stå ut så skulle det vara bäst om jag kunde vänta till slutet av augusti, pga läkningen skulle funka bättre om det inte var högsommar. Och det tyckte jag lät vettigt. Men jag frågade hur det skulle gå till, om dom kunde skära bort knölen på vårdcentralen eller om jag skulle behöva få remiss till kirurg. Läkaren svarade: ”Tja, det beror lite på vem som jobbar här om vi kan göra det här eller om du får en remiss, men om du återkommer i slutet av augusti är jag tillbaks från semestern och då kan jag göra det.”
Ibland tar det ett tag för mig innan polletten trillar ner. Jag var tvungen att smälta det han sa, och då hann samtalet ta slut och vi sa tack och hej. Men när jag kom ut därifrån kunde jag inte hålla mig längre, utan brast ut i gapskratt!
Förlåt mig för att jag är en ond människa innerst inne – men HERREGUD! Jag började nämligen föreställa mig att den mannen med alla tics och ryckningar höll i en kniv och skulle skära ett litet snitt i ryggen, och såg framför mig att resultatet skulle se ut som Frankensteins lapptäcke!!
Ha ha ha – jag döööööör!!! Shit – hur i hela världen ska jag våga gå dit igen?!!... :-D :-D
Jag kan inte hålla på och springa runt med känslan av att jag springer benen av mig utan att jag kommer någonvart – att jag jagas av ett fullspäckat schema med oöverskådligt många ”måsten” som står i kö och stampar otåligt i väntan på att få bli utförda. Jag kan inte ha det så. Jag MÅSTE lära mig förstå hur jag ska göra för att bryta den känslan. Måste måste måste.
Jag har börjat jobba med andningsövningar och min andning, i syfte att försöka lära mitt parasympatiska system att fungera igen. Med andra ord – återhämtning och avslappning. Min kropp har glömt bort hur man gör.
Och jag börjar inse att det är viktigare än jag någonsin förstått...
Idag var det min födelsedag. Jag tycker att man ska få ”äga” sin dag när man har födelsedag. Min födelsedag är liksom MIN dag då jag gör precis som jag vill! Jag tog med mig en bukett med blommor till jobbet som jag ställde på mitt skrivbord. Jag hade plockat blommorna i trädgården, men vad jag hade missat var att blommorna luktade bajs...
Sen så tyckte jag att jag skulle få ha min fina T-shirt på mig på jobbet. Jag har inte haft den på mig bland folk förut, den är relativt ny, så jag tyckte att det skulle vara lite roligt att se hur den gick hem. Och visst fick jag några kommentarer, men dom flesta var glada och positiva. Lite fnissiga, typ ”du är knäpp du”... :-) Det var bara min mamma som tyckte att det var helt otänkbart att ha en sån tröja. ;-) Vaddå - den som är så fin:
En annan rolig sak var att jag var till vårdcentralen. Jag har fått en knöl på ryggen som har vuxit väldigt snabbt och gjort väldigt ont. Min kära man tjatade mig till att ringa VC. Jag fick en tid och gick dit. Läkaren jag fick prata med, en äldre man, hade tics eller ryckningar av något slag. Jag upplevde det som att hela mannen satt och ryckte och spratt till och hoppade okontrollerat mest hela tiden. Till en början kändes det konstigt men sen tänkte jag att han väl var sådan helt enkelt. Och man får ju faktiskt vara lite som man vill, så det var väl inget mer med det.
Men sen började vi prata om min knöl. Den var tydligen helt ofarlig, men jag kunde absolut få den borttagen om jag ville. Bara det att dom helst inte ville skära i mig under juni eller juli, utan om jag kunde stå ut så skulle det vara bäst om jag kunde vänta till slutet av augusti, pga läkningen skulle funka bättre om det inte var högsommar. Och det tyckte jag lät vettigt. Men jag frågade hur det skulle gå till, om dom kunde skära bort knölen på vårdcentralen eller om jag skulle behöva få remiss till kirurg. Läkaren svarade: ”Tja, det beror lite på vem som jobbar här om vi kan göra det här eller om du får en remiss, men om du återkommer i slutet av augusti är jag tillbaks från semestern och då kan jag göra det.”
Ibland tar det ett tag för mig innan polletten trillar ner. Jag var tvungen att smälta det han sa, och då hann samtalet ta slut och vi sa tack och hej. Men när jag kom ut därifrån kunde jag inte hålla mig längre, utan brast ut i gapskratt!
Förlåt mig för att jag är en ond människa innerst inne – men HERREGUD! Jag började nämligen föreställa mig att den mannen med alla tics och ryckningar höll i en kniv och skulle skära ett litet snitt i ryggen, och såg framför mig att resultatet skulle se ut som Frankensteins lapptäcke!!
