Byta psykolog?

Jag har gått 11 gånger hos den nya psykologen. Under tiden har i princip inget blivit bättre, mer än att jag klarar av att borsta tänderna nu. Men jag får fortfarande panik av saker jag hör eller av andra småsaker. Det är inte rimligt att reagera som jag gör och jag har inte lärt mig att reagera rimligare med den psykolog jag går hos. Jag har sagt detta till hen, men hen tyckte massor hade blivit bättre. Vad har blivit bättre? Bara tandborstningen vad jag vet. Hen bad mig skriva upp saker under veckan mellan våra möten om saker som blivit bättre, men jag kommer inte på något alls.

Och med tanke på att man inte får mer än absolut max 40 gånger så känns det som läge att byta. Haken är bara att jag då måste åka hela vägen ända in till stan för terapi. Det finns nämligen ingen annan terapeut på orten där jag bor. Och hur kul är det att sätta sig i bilen efter terapin när man kanske är uppe i varv och mår dåligt? Räknar liksom med det.

Jävla skitfobi. Panik och illamående var och varannan dag. Får väl dras med skiten tills jag dör.

 

[Wille]

Men du kan ju inte "förutsäga" hur snabbt det ska gå att jobba med din fobi?

Det är ju just därför som en tidsgräns stressar mig. Jag vill pressa på för att hinna bli klar och nuvarande psykolog vågar knappt säga ordet blod.

 

[Masqueradee]

Det är ju just därför som en tidsgräns stressar mig. Jag vill pressa på för att hinna bli klar och nuvarande psykolog vågar knappt säga ordet blod.

Du kan inte pressa sånt.

 

[sweep]

Det är ju just därför som en tidsgräns stressar mig. Jag vill pressa på för att hinna bli klar och nuvarande psykolog vågar knappt säga ordet blod.

Tyvärr kan du inte stressa/pressa på att bli klar för klar blir man aldrig. En fobi måste man konstant jobba med för att den inte ska komma tillbaka. Och det kräver mycket egen arbete för att få det under kontroll.

Men jag förstår att du känner att du måste bli ”klar” på dessa veckor. Ta upp det med psykologen så att hen är med på hur du verkligen känner.

 

[Fruentimber]

Det är ju just därför som en tidsgräns stressar mig. Jag vill pressa på för att hinna bli klar och nuvarande psykolog vågar knappt säga ordet blod.

Håller med @sweep om att det är något du bör ta upp med psykologen, och övriga talare om att jobbet tyvärr aldrig blir "färdigt" och att den press du sätter på dig själv inte hjälper varken terapin eller tillfrisknandet. Tyvärr.

 

[Grazing]

Efter LOV är jag hänvisad till ett ställe som har utbildad personal i trauma, anknytning, schematerapi, beroende, mindfulness, sorgebearbetning, konflikthantering och handledning. Inget om fobier. Så jag vet inte vart jag ska vända mig med min fobi.

Men det kanske inte är så dumt med den typen av terapi då det finns mycket som kan hjälpa dig att hantera din fobi bättre. Även ifall det inte är direkt riktat till fobin du har.

 

[Lobelia]

Efter LOV är jag hänvisad till ett ställe som har utbildad personal i trauma, anknytning, schematerapi, beroende, mindfulness, sorgebearbetning, konflikthantering och handledning. Inget om fobier. Så jag vet inte vart jag ska vända mig med min fobi.

Men du hade väl fler ställen att vända dig till även om det var längre bort? Det är klart att det kan vara en längre väg, kanske inte ens framkomlig, om man inte vänder sig till rätt kompetens. Du hade väl inte lämnat in gräsklipparen till bilverkstaden och trott att de haft kompetens att laga snabbt och lätt även om de kanske lyckas ändå.

 

[Wille]

Men du hade väl fler ställen att vända dig till även om det var längre bort? Det är klart att det kan vara en längre väg, kanske inte ens framkomlig, om man inte vänder sig till rätt kompetens. Du hade väl inte lämnat in gräsklipparen till bilverkstaden och trott att de haft kompetens att laga snabbt och lätt även om de kanske lyckas ändå.

Jo, det finns flera. En som inte ville ta emot mig alls och skyllde på att det var för lång väg för mig att åka dit. Sen var det en annan som var fullbokad just då.

Det känns faktiskt lite som att jag har lämnat in gräsklipparen till bilverkstan då nuvarande psykolog aldrig har jobbat med blodfobi, särskilt inte en fobi som är så svår som min. Jag känner mig som en försökskanin där faktiskt.

Tyvärr kan du inte stressa/pressa på att bli klar för klar blir man aldrig. En fobi måste man konstant jobba med för att den inte ska komma tillbaka. Och det kräver mycket egen arbete för att få det under kontroll.

Men jag förstår att du känner att du måste bli ”klar” på dessa veckor. Ta upp det med psykologen så att hen är med på hur du verkligen känner.

Tyvärr klarar jag inte av att jobba med fobin själv. Vågar inte ta risken att få panik eller svimma.

Har nämnt för psykologen att jag vill fokusera på blodfobin och inte prata om en massa annat som slösar tid.

 

[athena_arabians]

Har nämnt för psykologen att jag vill fokusera på blodfobin och inte prata om en massa annat som slösar tid.

Att generellt försöka må bättre är inte att slösa tid. Plus att det är hen som är proffset i situationen. Men att sätta upp egna krav på terapin på det här sättet är tyvärr ett bra sätt att sabotera sig själv. Någonstans får en lov att lita på att terapeuten faktiskt vet vad hen gör, annars är det ju bara slöseri med tid för båda parterna.

 

[sweep]

Jo, det finns flera. En som inte ville ta emot mig alls och skyllde på att det var för lång väg för mig att åka dit. Sen var det en annan som var fullbokad just då.

Det känns faktiskt lite som att jag har lämnat in gräsklipparen till bilverkstan då nuvarande psykolog aldrig har jobbat med blodfobi, särskilt inte en fobi som är så svår som min. Jag känner mig som en försökskanin där faktiskt.


Tyvärr klarar jag inte av att jobba med fobin själv. Vågar inte ta risken att få panik eller svimma.

Har nämnt för psykologen att jag vill fokusera på blodfobin och inte prata om en massa annat som slösar tid.

Fast för att lyckas så måste du jobba med fobin varje dag. Men återigen på en nivå som är okej för dig. Att bara tänka på fobin och jobba med den en gång i veckan kommer inte fungera.

Det är som att försöka bli elitryttare genom att rida på ridskola en gång i veckan. Det är omöjligt

 

[Lobelia]

Jo, det finns flera. En som inte ville ta emot mig alls och skyllde på att det var för lång väg för mig att åka dit. Sen var det en annan som var fullbokad just då.

Det känns faktiskt lite som att jag har lämnat in gräsklipparen till bilverkstan då nuvarande psykolog aldrig har jobbat med blodfobi, särskilt inte en fobi som är så svår som min. Jag känner mig som en försökskanin där faktiskt.


Tyvärr klarar jag inte av att jobba med fobin själv. Vågar inte ta risken att få panik eller svimma.

Har nämnt för psykologen att jag vill fokusera på blodfobin och inte prata om en massa annat som slösar tid.

Har psykologen jobbat med fobier och har kompetens där? Vilken sorts fobi man har är förmodligen underordnat.

Nu vet jag inte alls hur det är för dig givetvis, men det finns olika vägar att komma åt brolblem och ibland är inte direkt "attack" snabbaste vägen eller ens en framkomlig väg.

 

[sweep]

Jag tänker att om du har svårt för färgen röd tex så börjar du där. Titta på en bild som är röd och när den bilden bara är en färg och känns okej. Eller ett klädesplagg som är rött. Och sen gå vidare till en tecknad bild på en bloddroppe och när den känns okej så går man vidare osv. Det är nått du kan göra hemma så länge det känns okej för dig. Men om redan blir det panik vid färgen röd så får du jobba hos psykologen med det.

Be psykologen skriva ut olika bilder eller be någon på nätet om hjälp att ge bilder som är på den nivån som känns okej. Och titta på bilden minst en gång per dag eller tills bilden bara är en bild/färg

 

[Wille]

Har psykologen jobbat med fobier och har kompetens där? Vilken sorts fobi man har är förmodligen underordnat.

Nu vet jag inte alls hur det är för dig givetvis, men det finns olika vägar att komma åt brolblem och ibland är inte direkt "attack" snabbaste vägen eller ens en framkomlig väg.

Jag vet inte om hen jobbat med fobier. Det står inget online om att hen har sådan kompetens.

 

[Fruentimber]

Jo, det finns flera. En som inte ville ta emot mig alls och skyllde på att det var för lång väg för mig att åka dit. Sen var det en annan som var fullbokad just då.

Det känns faktiskt lite som att jag har lämnat in gräsklipparen till bilverkstan då nuvarande psykolog aldrig har jobbat med blodfobi, särskilt inte en fobi som är så svår som min. Jag känner mig som en försökskanin där faktiskt.


Tyvärr klarar jag inte av att jobba med fobin själv. Vågar inte ta risken att få panik eller svimma.

Har nämnt för psykologen att jag vill fokusera på blodfobin och inte prata om en massa annat som slösar tid.

Att forcera som du gör nu hjälper dig inte i längden och kan även vara en förklaring till varför du är dålig av fobin igen, som jag har förstått det har du tidigare haft den under kontroll. Fobier är ofta grundade i "massa annat som slösar tid", och då måste det också få ta tid.

I min vård fokuserade vi inte primärt på min fobi. Jag trodde som du att det var det som vi skulle prata om, men det visade sig att min fobi grundar sig i mycket annat. Lägg till lite sjukdom på det kopplat till fobin så fick jag hela kittet. Det tog säkert ett halvår innan vi faktiskt började bena ut hur allting hänger ihop för mig. Sen ytterligare ett år för att fortsätta bena ut och prata om acceptans, strategier och att ändra tankemönster. Hälsa måste få ta tid, annars blir det ändå inte bra. Som att sätta plåster på ett brutet ben när du egentligen behöver gips och vila.

 

[Wille]

Att forcera som du gör nu hjälper dig inte i längden och kan även vara en förklaring till varför du är dålig av fobin igen, som jag har förstått det har du tidigare haft den under kontroll. Fobier är ofta grundade i "massa annat som slösar tid", och då måste det också få ta tid.

I min vård fokuserade vi inte primärt på min fobi. Jag trodde som du att det var det som vi skulle prata om, men det visade sig att min fobi grundar sig i mycket annat. Lägg till lite sjukdom på det kopplat till fobin så fick jag hela kittet. Det tog säkert ett halvår innan vi faktiskt började bena ut hur allting hänger ihop för mig. Sen ytterligare ett år för att fortsätta bena ut och prata om acceptans, strategier och att ändra tankemönster. Hälsa måste få ta tid, annars blir det ändå inte bra. Som att sätta plåster på ett brutet ben när du egentligen behöver gips och vila.

Nej, den har aldrig varit under kontroll, bara mer eller mindre jobbig. I dagsläget klarar jag inte ens av att koka sylt.

Det låter som om du fick gott om tid att bearbeta fobin. Tid är ju tyvärr inget jag har. Och det stressar mig.

 

[Masqueradee]

Nej, den har aldrig varit under kontroll, bara mer eller mindre jobbig. I dagsläget klarar jag inte ens av att koka sylt.

Det låter som om du fick gott om tid att bearbeta fobin. Tid är ju tyvärr inget jag har. Och det stressar mig.

Fast du låter dig inte ta tid heller! Och jag tror verkligen det finns en anledning till att ni är där ni är i samtalen. Hur skulle det kännas för dig om ni börjat med (det allra värsta tänkbara) gång ett och du lämnades helt utan strategier att hantera det? Du tror verkligen inte det finns en anledning till att börja arbeta med din vardag så att du är tryggare där för att sen kunna börja med jobbigare saker? Liksom, koka sylt först, ta ett prov som avslutning?

 

[Fruentimber]

Nej, den har aldrig varit under kontroll, bara mer eller mindre jobbig. I dagsläget klarar jag inte ens av att koka sylt.

Det låter som om du fick gott om tid att bearbeta fobin. Tid är ju tyvärr inget jag har. Och det stressar mig.

Jag valde att gå privat och betala ur egen ficka. Läget var så pass akut att jag inte kunde vänta på ordinarie vård.

Mer eller mindre jobbig handlar ju ofta om hur mycket "kontroll" man har på situationen, det är det jag menar.

 

[tuaphua]

Jo, det finns flera. En som inte ville ta emot mig alls och skyllde på att det var för lång väg för mig att åka dit. Sen var det en annan som var fullbokad just då.

Det känns faktiskt lite som att jag har lämnat in gräsklipparen till bilverkstan då nuvarande psykolog aldrig har jobbat med blodfobi, särskilt inte en fobi som är så svår som min. Jag känner mig som en försökskanin där faktiskt.


Tyvärr klarar jag inte av att jobba med fobin själv. Vågar inte ta risken att få panik eller svimma.

Har nämnt för psykologen att jag vill fokusera på blodfobin och inte prata om en massa annat som slösar tid.

Tror du att det kanske skulle vara klokt at jobba med din fobi för att få ångest, panik, svimma etc?

För mig känns det som en väldigt avgörande pusselbit. Du kommer ju få ångest och må dåligt. Sen kan ju det komma av en massa olika orsaker och inte bara just blodfobin. Nu känns det ju som att du undviker en massa olika saker pga din fobi för ångest och hur du inte alls kan hantera den.
Om den fobin för ångest blev mer hanterbar känns det ju mer rimligt att du ska kunna tillgodogöra dig terapi för blodfobi, kunna jobba med den och andra jobbiga saker på egen hand etc.

 

[hundtant]

Jag vet inte hur jag ska kunna hindra paniken. Och jag går ju inte i kbt-terapi.

När jag gick i kbt-terapi för ett antal år sedan så var det vid en hemövning som jag nästan svimmade och som jag sedan inte redde ut. Det blev som ett trauma.

Jag får panik även när någon på t.ex. radion nämner något som jag tycker är otäckt.

Utgår från det här inlägget som exempel på vad jag tror ställer till det för dig. Du nästan svimmade - men du svimmade ju inte. Att du nästan svimmade är ingen katastrof, det blev inte så illa som du trodde. Det låter som att du gräver ner dig i onödan för något som faktiskt inte hände. (Och för den delen, även om du hade svimmat - det är ju inte farligt, inte så farligt som du tror, din ångest verkar så driven av förväntningar).

Där tror jag att du och din terapeut behöver jobba, alltså varför svimning och panik är så hotfullt. Du har berättat om nån svimning när du var barn som nog grundlade det där. Du brukar säga typ Att X drabbat mig beror på att Y inträffade i barndomen. Men det tar inte slut där, vetskapen om den troliga orsaken är bara början på ett arbete med känslorna. Och även tidiga trauman går att "bota", man är vuxen nu och kan göra egna val. Och just sådant är psykodynamisk terapi väldigt bra för, enligt min erfarenhet. Jag gick i sådan på 90-talet och fortfarande trillar jag ner i mina gamla fällor ibland. Men numera förstår jag dem bättre och det går fortare att komma upp ur dem, med hjälp av mitt eget tankearbete.

Sen undrar jag om du har rätt förväntningar på din terapi. Du har ofta skrivit att du prövat olika former men inget har hjälpt. Och nu har du gått 11 gånger men inget har hänt. Det låter som att du tänker dig en switch i hjärnan som plötsligt ska byta läge och så ska du reagera och fungera annorlunda. Men så funkar det inte. Terapeuten kan bara försöka ge dig ett bemötande som är så tryggt att du vågar utmana dig själv, pröva nya tankar, utsätta dig både tankemässigt och rent fysiskt.

Du kanske inte ska förvänta dig att sluta reagera med panik. Det jag tror att terapeuten kan försöka göra är att få dig att HANTERA paniken. Att den med tiden dämpas för att du ser att du faktiskt redde ut den förra gången. Du behöver skapa ett erfarenhetslager av gånger då du faktiskt kunde hantera paniken som på sikt kan göra att den dämpas - det finns inget som bara slår om switchen i din hjärna efter 11 gånger i terapi.

 

[escodobe]

Jo, det finns flera. En som inte ville ta emot mig alls och skyllde på att det var för lång väg för mig att åka dit. Sen var det en annan som var fullbokad just då.

Det känns faktiskt lite som att jag har lämnat in gräsklipparen till bilverkstan då nuvarande psykolog aldrig har jobbat med blodfobi, särskilt inte en fobi som är så svår som min. Jag känner mig som en försökskanin där faktiskt.


Tyvärr klarar jag inte av att jobba med fobin själv. Vågar inte ta risken att få panik eller svimma.

Har nämnt för psykologen att jag vill fokusera på blodfobin och inte prata om en massa annat som slösar tid.

Folk har ju fobier mot precis allt möjligt i hela världen från fåglar,bananer och trånga utrymmen till blod men själva MEKANIKEN hur man arbetar med fobier skiljer sig nog inte på exakt vad man är hängt upp sig på och fått en fobi emot.
Dom tekniker du lär dig för att jobba med en fobi kommer hjälpa dig i ditt jobb med andra fobier.

Jag tänker också att lärande sällan är linjärt, det är inte så att man utvecklas exakt lika mycket varje gång man gör något utan att det kommer i olika trappsteg som i sig kan vara olika svåra.
Så att du utvecklats i en viss takt träff 1-11 säger väldigt lite om hur du ska utvecklas träff 11 -20.

Jag har tex gått en kurs där man jobbar på att göra vissa saker som kräver en hel del fysisk teknik, jag har pratat med fler än jag som nån gång i mitten i kursen nästan bryter ihop och håller på att ge upp eftersom man får mental hjärnsmälta och plötsligt inte kan saker göra saker man kunde INNAN kursen, men kommer man över den biten så blir det mycket bättre efter kursen.

 

[Wille]

Utgår från det här inlägget som exempel på vad jag tror ställer till det för dig. Du nästan svimmade - men du svimmade ju inte. Att du nästan svimmade är ingen katastrof, det blev inte så illa som du trodde. Det låter som att du gräver ner dig i onödan för något som faktiskt inte hände. (Och för den delen, även om du hade svimmat - det är ju inte farligt, inte så farligt som du tror, din ångest verkar så driven av förväntningar).

Där tror jag att du och din terapeut behöver jobba, alltså varför svimning och panik är så hotfullt. Du har berättat om nån svimning när du var barn som nog grundlade det där. Du brukar säga typ Att X drabbat mig beror på att Y inträffade i barndomen. Men det tar inte slut där, vetskapen om den troliga orsaken är bara början på ett arbete med känslorna. Och även tidiga trauman går att "bota", man är vuxen nu och kan göra egna val. Och just sådant är psykodynamisk terapi väldigt bra för, enligt min erfarenhet. Jag gick i sådan på 90-talet och fortfarande trillar jag ner i mina gamla fällor ibland. Men numera förstår jag dem bättre och det går fortare att komma upp ur dem, med hjälp av mitt eget tankearbete.

Sen undrar jag om du har rätt förväntningar på din terapi. Du har ofta skrivit att du prövat olika former men inget har hjälpt. Och nu har du gått 11 gånger men inget har hänt. Det låter som att du tänker dig en switch i hjärnan som plötsligt ska byta läge och så ska du reagera och fungera annorlunda. Men så funkar det inte. Terapeuten kan bara försöka ge dig ett bemötande som är så tryggt att du vågar utmana dig själv, pröva nya tankar, utsätta dig både tankemässigt och rent fysiskt.

Du kanske inte ska förvänta dig att sluta reagera med panik. Det jag tror att terapeuten kan försöka göra är att få dig att HANTERA paniken. Att den med tiden dämpas för att du ser att du faktiskt redde ut den förra gången. Du behöver skapa ett erfarenhetslager av gånger då du faktiskt kunde hantera paniken som på sikt kan göra att den dämpas - det finns inget som bara slår om switchen i din hjärna efter 11 gånger i terapi.

Att nästan svimma är verkligen det hemskaste som kan hända. Det är så fruktansvärt otäckt och hemskt. Man mår så dåligt, har ingen kontroll och det känns som om man ska dö. För mig är det verkligen en stor katastrof att hamna i det läget. Att nästan svimma är en skräckupplevelse.