Börja kräva uppskattning & bekräftelse?

[Aliche]

Vilken konstig rubrik det blev men jag ska försöka tydliggöra och hjälpligt sammanfatta!
Jag ber ödmjukast om er uthållighet i det här första inlägget

Jag växte upp med en psykiskt sjuk pappa; narcisstisk personlighetsstörning, som använde mig som en mänsklig spotlight vars enda uppgift i livet och värde låg i att framställa honom som den perfekta pappan och människan inför alla andra trots att sanningen var långt därifrån. Han var manipulativ, kall, falsk och skuldbeläggande, har jag insett nu men då var min högsta önskan att han skulle tycka om mig och om jag bara var en bra dotter nog så skulle han det, vilket såklart aldrig hände..
Jag hade inget eget värde och jag fyllde endast en funktion för honom, när spotlighten inte behövdes var jag oviktig och vem jag var, vad jag kände och tänkte var ingenting som han hade något intresse för. Utan att traggla mig in i allt vad han gjorde och inte gjorde så kan jag sammanfatta det med att när jag nu äntligen verkligen tagit tag i och ska försöka bearbeta (med hjälp av terapeut) vad jag blev utsatt för i över 20 år så har jag kommit fram till en del, inte så bekväma eller trevliga, insikter.
* Jag har svårt (läs nästan omöjligt) att se mitt eget värde i mig själv, istället värderar jag mig utifrån vad jag presterar och vad jag kan göra för andra. Aka vad jag fyller för funktion för andra i mitt liv.
* Jag har svårt att tolka andras beteenden gentemot mig eftersom hela min uppväxt har allting varit väldigt skevt, bakvänt och ojämnt. Det innebär att jag förutsätter att andra inte ser mig som speciellt intressant som person eller har något intresse av att umgås med mig om jag inte kan göra något för dem.
* Jag tolkar gärna andras beteenden och reaktioner negativt före positivt och jag känner ofta att andra blir mer uppskattade och bekräftade för mindre saker än vad jag gör/presterar. Att alla andra är mer omtyckta än vad jag är.
* Jag har ett stort behov av att vara andra till lags; lösa deras problem, underlätta, ta på mig uppgifter för att avlasta, ställa upp och jag är ju helt medveten om att det grundar sig i att jag vill få uppskattning och vara omtyckt eftersom jag aldrig fick det från min pappa. Jag vet ju logiskt varför jag reagerar och tänker negativt om mig själv men det gör också att jag många gånger beter mig som en dörrmatta!

Jag säger sällan ifrån om jag känner mig felaktigt behandlad eller om jag anser att jag faktiskt borde få bekräftelse och uppskattning för något jag gjort. Jag undrar nu om det kan vara så att om man beter sig som en dörrmatta så känner människor, troligtvis omedvetet, att man inte behöver visa uppskattning? Kan det då vara så att jag faktiskt borde tuffa till mig och "kräva" uppskattning och bekräftelse från andra och hur i hela världen gör man då det? Nu låter det som att jag är en grå liten nervös mus som gråter så fort någon inte gör vågen när jag byter pass på jobbet men så är det inte riktigt, jag kommer bra överens med de flesta jag träffar, jag är glad och positiv ofta, driftig och påhittig men jag har svårt att gå från bekant till vän för jag känner mig klängig om jag skulle föreslå att umgås utanför jobbet.. Varför skulle nån vilja hänga med mig liksom?
Min terapeut är jättebra och jag märker att det går framåt även om det just nu i brytpunkten mellan de gamla tankemönstren och reaktionerna och ett nytt sätt att förhålla mig till mig själv är så inihelsikespissjobbigt. Utan alla mina negativa tankar om mig själv, som alltid gått på autopilot så jag inte ens märkt av dem, så vet jag inte vem jag är märker jag.
Dock är det ju svårt att få med allt man tänker på under 45 min och Buke brukar alltid vara fullt av erfarenheter, tankar, fina människor som orkar läsa långa inlägg

Praise the lord åt den som orkade läsa och kunde utläsa någon form av vettighet i mitt inlägg!

 

[Lovisaleonora]

Jag tror inte man kan kräva uppskattning, kärlek eller omtanke. Det förtar liksom hela känslan.

Däremot tror jag att det kan vara bra att jag själv uppmärksammar att jag gjort något bra. Ibland genom att konstatera det högt: "åh, det var skönt att äntligen bli klar med den här högen, det har jag skjutit på länge". Då är det också lättare att andra kommer med en kommentar.

Att först sitta och vänta på att någon 1) ska se att man är klar med högen 2) förstå att man gjort något stort 3) kommenterar det, är nog att se livet ur en svår vinkel.

Var själv som du förväntar dig av andra. Mot dig själv.

 

[Snurrfian]

Ger du andra uppskattning och bekräftelse? Ger du dig själv uppskattning och bekräftelse? Börja med det annars så brukar andras reaktioner komma lite automatiskt, omgivningen kanske redan gör det men att du kanske inte uppfattar det för det är inte alla som klarar av att säga det de egentligen menar.

Som ett exempel som har jag hjälpt till som administratör åt sonens fotbollslag, de andra ledarna har varit väldigt tydliga med att de uppskattar vad jag gör men de övriga föräldrarna har jag mest upplevt att de anser mig vara en jobbig jävel som tjatar om att de måste tala om när deras barn ska vara med på matcher osv. Men så under julen ställde jag upp som tävlingsledare för en cup som vårat lag hade ansvar för, jag slet som ett djur och pekade med hela handen åt folk för att allt skulle flyta och kände mig nästan grinfärdig när det äntligen var över av trötthet. Då kommer alla de övriga föräldrarna fram (de som jag hade kört med hela dagen) med en helt underbar orkidé och en stor ask choklad och tackade mig för allt arbeta jag la ner för laget.
Alltså så uppskattade de mig även om de inte visade det under 1 1/2 år men när de väl gjorde det så betydde det oerhört mycket för mig.

 

[tanten]

TS - Jag har vuxit upp med en mor som hade många drag av din förälder.
jag känner oerhört väl igen det du beskriver av dig själv.

Första steget är att man begriper vad det gjort med en. Så man åtminstone ser mönstren. Sedan kan man bli lite sträng mot sig själv och aktivt arbeta emot de där inlärda mönstren.
Det går.

Du får den här av mig
Kämpa på.

 

[lizan]

Och när man börjar ge sig själv lite uppskattning och bekräftelse så är det viktigt att det inte bara handlar om prestationer- hur svårt som helst!

 

[athena_arabians]

@Aliche: Jag har absolut inte haft någon uppväxt som din, min föräldrar var kanske inte perfekta men underbara och stöttande.

Jag har däremot haft enormt dålig självkänsla och stor blyghet under en stor del av mitt liv. Att bli en del av tapeten var något jag var proffs på.

Skillanden för mig var när jag fick människor omkring mig som faktiskt uppskattade mig för den jag var. Jag har alltid haft det inom mig att saker ska vara rätt och man ska vara snäll och hjälpsam. Det betyder också att man ska vara snäll mot sig själv. Idag om någon säger att mitt hår är snyggt ler jag brett och säger tack så mycket! Det är ju inte riktigt svenskt att kunna ta emot beröm men det har jag tvingat mig själv att göra. Om någon säger något positivt till en så utgår jag ifrån att de tycker det.

Givetvis visar jag liknande uppskattning gentemot de i min omgivning.

 

[athena_arabians]

Ger du andra uppskattning och bekräftelse? Ger du dig själv uppskattning och bekräftelse? Börja med det annars så brukar andras reaktioner komma lite automatiskt, omgivningen kanske redan gör det men att du kanske inte uppfattar det för det är inte alla som klarar av att säga det de egentligen menar.

Som ett exempel som har jag hjälpt till som administratör åt sonens fotbollslag, de andra ledarna har varit väldigt tydliga med att de uppskattar vad jag gör men de övriga föräldrarna har jag mest upplevt att de anser mig vara en jobbig jävel som tjatar om att de måste tala om när deras barn ska vara med på matcher osv. Men så under julen ställde jag upp som tävlingsledare för en cup som vårat lag hade ansvar för, jag slet som ett djur och pekade med hela handen åt folk för att allt skulle flyta och kände mig nästan grinfärdig när det äntligen var över av trötthet. Då kommer alla de övriga föräldrarna fram (de som jag hade kört med hela dagen) med en helt underbar orkidé och en stor ask choklad och tackade mig för allt arbeta jag la ner för laget.
Alltså så uppskattade de mig även om de inte visade det under 1 1/2 år men när de väl gjorde det så betydde det oerhört mycket för mig.

Förlåt TS för OT

@Snurrfian: Eh, ÄR vi systrar?! Tänkte mest på styra upp och peka med hela handen (och tjata )

 

[Snurrfian]

Förlåt TS för OT

@Snurrfian: Eh, ÄR vi systrar?! Tänkte mest på styra upp och peka med hela handen (och tjata )

Jag börjar undra om vi är samma person men i alternativ liv?

 

[Aliche]

En stor del av problemet, enligt min terapeut, är att jag är intelligent nog att att kunna se orsaker och verkan, samband och sammanhang men jag gör det på ett logiskt och och väldigt praktiskt och kalkylerande sätt istället för att kunna känna. Jag kan prata om vad jag blev utsatt för men jag kan inte känna det, inte ta in det på riktigt för jag har sånt kontrollbehov att om jag tar in allt och känner det så vet jag inte vad som händer..
Så som jag växte upp gick stor del av min vardag ut på att förutse och förebygga min pappas besvikelse över att jag aldrig var bra nog, jag tolkade minsta beteende och tecken hos honom för att kunna förutse vad han ville, vad han behövde, vad han tänkte så jag kunde vara den där bästa dottern som förtjänade att bli älskad. Nu blev jag ju aldrig värd det enligt honom men det sitter i ryggraden mitt kontrollbehov. Problemet med det blir sin tur att jag inte riktigt vet hur "normala" beteenden mellan människor ser ut, jag är ju så van vid manipulation och bakvända regler som hela tiden ändrades för att passa och gynna honom att jag vet inte vad som är "normalt" i hur andra beter sig mot mig. Jag tror inte jag förstår hur ett jämlikt förhållande ser ut och känns, förutom det mellan mig och min sambo. Av någon anledning litar jag på vår relation, jag litar på honom. Och det är ju bra
Jag kan ju logiskt förstå att mitt behov av bekräftelse och uppskattning grundar sig i att jag aldrig fick det då men eftersom jag aldrig fick det då, av honom, så vet jag inte riktigt hur det ska se ut eller kännas när jag får det nu. Jag förutsätter att när någon säger något snällt så är det för att dom antingen känner sig "tvingade" eller att dom säger det för att vara snälla som i ett "lilla vännen" snälla. Som sagt jag tolkar gärna det mesta negativt.

 

[Björk]

[QUOTE="Aliche, post: 16866392, member: 2914] jag kommer bra överens med de flesta jag träffar, jag är glad och positiv ofta, driftig och påhittig men jag har svårt att gå från bekant till vän
................................

Praise the lord åt den som orkade läsa och kunde utläsa någon form av vettighet i mitt inlägg![/QUOTE]

Först: ditt inlägg var väldigt vettigt!
Sen: tänk vilken kraft du måste ha inom dig; du är glad, positiv, driftig och påhittig! Allt detta TROTS din pappas beteende. Hur har du gjort för att klara det? (Mer en retorisk fråga att fundera själv över än att du kanske ska ge mig ett svar).
Vad är det inom dig som gjort att du trots allt detta ändå är just positiv?

Jag är definitivt ingen terapeut (även om jag många gånger agerat som "lyssnare" och "hjälpare" i min yrkesroll), men kanske kan du hitta något i frågorna jag ställer ovan som kan vara EN av nycklarna till att hitta den förändringen i dina tankebanor som du önskar själv?

Och ja, du kan ju börja att träna på att bryta beteendemönster först; att när tanken "vem vill hänga med mig?" kommer kan du låtsas att du är den där nya Aliche som fått en starkare självkänsla och vågar fråga någon bekant om att ses t ex för en fika. Och OM du skulle få ett nej så låtsas du att du är den nya Aliche som faktiskt vågar tro att det är så att du är tillräckligt rolig att umgås med för att våga prova en gång till med någon annan bekant.