- Svar: 18
- Visningar: 2 663
Jag bara MÅSTE lufta min hatkärlek till dem.
Jag har sett dem, på bild, på andra. På de som kämpar med dem, på de som får det att se så jävla lätt ut.
Färgglada band liksom.
Och igår fick jag mig en introduktion med hjälp av min kära PT som, bokstavligt, alltid har en överraskning i "byxfickan".
Som djurmänniska tänker man ju att i jack/byxfickor finns belöning till djuret (i detta fallet hunden) faktiskt fokuserar på mig och gör vad jag ber den om, efter bästa förmåga (han är trots allt en virrig terrier, man kan inte begära för mycket, åtminstone inte utan belöningen) men inte med henne inte.
Nejnej. Det enda hon har i fickan är sånt där "vad fan ska hon NU hitta på?" Och man fruktar det värsta...
Eller så är det väl egentligen alltid innan våra träningsdejter ( ) för man vet aldrig i förväg vad hon hittar på. Men hittar på, det gör hon.
Som vän är hon världens mysigaste typ. Lugn, snäll, och bara...är.
Som PT. Ingetdera. Då åker liksom djävulshornen på...men mer pedagogiskt.
Hon är en sån som skulle kunna be mig dra åt helvete, men "TÄNK PÅ TEKNIKEN FÖRST!"
Oh well. Backa bandet (...) tillbaka till bandjävlarna.
Jag gillade dem. Jag märkte att jag behöver dem. Och jag kommer försöka kämpa på.
FUNDERAR på att köpa ett eget och gå runt med här hemma. Varför skulle man inte kunna använda dem när man sitter vid datorn liksom? På något sätt?
Igår fick jag ett gult. Det lättaste. Tänk om en skulle komma upp till ett rosa? Jag älskar rosa och det skulle matcha mina träningskläder...kanske det skulle kunna vara ett mål?
Om någon vet vart man köper bra såna till bra pris, så hojta. Om inte originalet så åtminstone likvärdigt. Marknaden är för stor för mig.
Och jamen i morgon blir ett helvete.
Men går det lika dåligt som det gjort senaste passen så kommer jag antagligen bara stå och garva åt min träningsvärk..(med en blick, kanske en kommentar från instruktören som ba "och vad har DUUU gjort nu då, ser ju ut som att du har kn....i flera timmar! )
Och det är väl ungefär så det känns.
Jag har sett dem, på bild, på andra. På de som kämpar med dem, på de som får det att se så jävla lätt ut.
Färgglada band liksom.
Och igår fick jag mig en introduktion med hjälp av min kära PT som, bokstavligt, alltid har en överraskning i "byxfickan".
Som djurmänniska tänker man ju att i jack/byxfickor finns belöning till djuret (i detta fallet hunden) faktiskt fokuserar på mig och gör vad jag ber den om, efter bästa förmåga (han är trots allt en virrig terrier, man kan inte begära för mycket, åtminstone inte utan belöningen) men inte med henne inte.
Nejnej. Det enda hon har i fickan är sånt där "vad fan ska hon NU hitta på?" Och man fruktar det värsta...
Eller så är det väl egentligen alltid innan våra träningsdejter ( ) för man vet aldrig i förväg vad hon hittar på. Men hittar på, det gör hon.
Som vän är hon världens mysigaste typ. Lugn, snäll, och bara...är.
Som PT. Ingetdera. Då åker liksom djävulshornen på...men mer pedagogiskt.
Hon är en sån som skulle kunna be mig dra åt helvete, men "TÄNK PÅ TEKNIKEN FÖRST!"
Oh well. Backa bandet (...) tillbaka till bandjävlarna.
Jag gillade dem. Jag märkte att jag behöver dem. Och jag kommer försöka kämpa på.
FUNDERAR på att köpa ett eget och gå runt med här hemma. Varför skulle man inte kunna använda dem när man sitter vid datorn liksom? På något sätt?
Igår fick jag ett gult. Det lättaste. Tänk om en skulle komma upp till ett rosa? Jag älskar rosa och det skulle matcha mina träningskläder...kanske det skulle kunna vara ett mål?
Om någon vet vart man köper bra såna till bra pris, så hojta. Om inte originalet så åtminstone likvärdigt. Marknaden är för stor för mig.
Och jamen i morgon blir ett helvete.
Men går det lika dåligt som det gjort senaste passen så kommer jag antagligen bara stå och garva åt min träningsvärk..(med en blick, kanske en kommentar från instruktören som ba "och vad har DUUU gjort nu då, ser ju ut som att du har kn....i flera timmar! )
Och det är väl ungefär så det känns.