Blir det någonsin "smooth sailing"?

Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less.

Igår gjorde sambon slut med mig. Vi blev tillsammans 2021 och livet har inte direkt varit lätt under den tiden vi varit tillsammans. Men vi har haft varandra. Men är det såhär det är att vara vuxen? När får man ett break från det som är jobbigt?

Rätt så direkt efter att vi blev tillsammans upptäcktes flera knölar i mina bröst. Våren 2022. Sedan jag var 18 har det dykt upp både godartade och borderline maligna tumörer i mina bröst. Och knölar dök nu upp igen i båda brösten. Jag var då 28. Ett av brösten var tidigare inte opererat. Men nu var det bara att förbereda sig och rullas in för operation. Sen stod jag där med två ärrade bröst. Det var lite svårt att få såren att läka. Brösten var ännu mer olika stora än innan. Jag fick ytterligare en delprotes utprovad. Så när jag har bh syns det inte. Men jag avskyr mina bröst. De har orsakat mig så mycket problem och oro. Jag vill inte ha dom längre. Och alla ingrepp som knölarna har lett till har gjort att jag avskyr beröring. Intimitet har varit svårt. Allt påminner mig om alla ingrepp och hur förändrad min kropp har blivit.

Så våren 2022 var hemsk. Jag blev dessutom överarbetad och blev sjukskriven från jobbet på sommaren. I samband med den sjukskrivningen genomgick jag vissa utredningar och fick reda på att jag kanske kunde ha ADHD. Utredning för det skulle påbörjas under hösten.

Men i november 2022 dog min pappa. Min största emotionella trygghet i livet. I samband med det bröt jag kontakten med min mamma. Skrev en tråd om det här. Jag har fortfarande ingen kontakt med henne. Hon har enligt henne "inget att be om ursäkt för" och jag vägrar ha kontakt under de premisserna. Så när pappa dog förlorade jag i princip båda mina föräldrar. Jag ångrar inte att jag bröt kontakten med mamma dock.

Under våren 2023 fick jag min ADHD-diagnos. Äntligen. Den har förklarat så mycket om hur mitt liv har varit. Det har förklarat varför jag alltid blivit helt inåtvänd i intima relationer när det varit minsta lilla stress i livet. För min hjärna kan inte stänga av tankarna. Det har förklarat varför jag alltid känt mig otillräcklig på jobbet. Varför jag alltid försökt få bekräftelse från min mamma. Diagnosen har gett så många svar. Och jag har börjat lära mig hur jag kan hantera livet i detta nu. Jag har fått en hel verktygslåda som jag inte hade förut.

Under sommaren 2023 köpte jag och sambon vår drömgård. En ödegård. Med ett ödehus. Han visste om den sedan länge och hade visat mig den i början av vårt förhållande. Det var det vackraste hus jag sett. Och så skulle det säljas. Och vi fick det. Där skulle vi bo i framtiden. Men redan då fanns det så många problem i vår relation. Det visste jag ju då och ser det än mer tydligt nu. Det kändes som att det mer var hans hus. Hans bolån. Hans framtid. Hans planer. Inte våra.

Och det var väl sant. För nu är vi inte tillsammans mer. Vårt förhållande har varit svårt ända sedan min operation 2022. Det påverkade min förmåga att hantera intimiteten och även om jag försökte få rätsida på mitt mående så nådde vi inte fram till varandra. Han kunde inte möta mig någonstans och det var omöjligt för mig att ta mig hela vägen till honom på så kort tid. Sen blev jag sjukskriven. Sen dog pappa. Sen kom huset och problemen med det.

Nu är jag 30. Det är ingen ålder, jag vet. Och livet vänder och jag med det. Det kommer bli bra. Jag har min lägenhet och min katt och min häst och mina vänner och mina syskon. Men nu står jag här. Eller snarare sitter i soffan som jag hoppas att jag inte kommer behöva köpa ut från sambon. Och så är jag singel. Jag vill ha ett barn i framtiden. Bo på landet. Ha en egen familj, en familjär trygghet som jag själv inte har haft. Missförstå mig inte, jag älskar alla mina syskon och deras partners och barn. De är ju såklart min familj de också. Men jag vill ha det dom har. Min egen familj. När får jag det? Hur får jag det? När är det min tur? Kommer det hinnas med?

Fan. Jag vill bara ha det bra. Veta att här kommer jag få vara. Känna att här är det konstant. Det vill jag ha.

Blir det någonsin smooth sailing?

 

[Nepenthe]

Hejja dig, bra kämpat! Allt du gjort hittills är beundransvärt.
Du har satt gränser, du har dina vänner och dina djur, du har kommit hit även om mycket rasat. Tänk på det!

Du kommer klara av mer, det kommer bli bra

 

[TinyWiny]

Nej skulle jag säga men vissa tider är bättre än andra. Men så har jag fått höra att det bara är att flyta med, att jag inte behöver kämpa så hårt och jadajada. Detta sagt av människor som har haft en trygg kärleksfull uppväxt, stöd och hjälp med allt och inget och som är så privilegierade att de inte ens kan tänka sig att inte alla har det som de. Skulle jag sluta kämpa och bara flyta med hade jag försvunnit ner i avloppet för ingen hade fiskat upp mig. Jag har inte och har inte haft det så väl förspänt men även om livet går upp och ner så är det från mitt synhåll värt kämpandet ändå. Ibland är livet skit och ibland är det riktigt riktigt bra. Jag sparar på de där som är riktigt riktigt bra, sörjer det som är skit och reser mig upp igen och igen och går vidare. Även de gånger jag tror att det är omöjligt när jag kämpar för att ens kunna fortsätta andas.

 

[Fazeem]

Hejja dig, bra kämpat! Allt du gjort hittills är beundransvärt.
Du har satt gränser, du har dina vänner och dina djur, du har kommit hit även om mycket rasat. Tänk på det!

Du kommer klara av mer, det kommer bli bra

Tack Det behövde jag läsa nu. Sitter på kontoret på jobbet och gråter. Kanske inte främst över själva uppbrottet, men för att det är så jävla tufft.

Ska försöka tänka som du skriver

 

[Fazeem]

Nej skulle jag säga men vissa tider är bättre än andra. Men så har jag fått höra att det bara är att flyta med, att jag inte behöver kämpa så hårt och jadajada. Detta sagt av människor som har haft en trygg kärleksfull uppväxt, stöd och hjälp med allt och inget och som är så privilegierade att de inte ens kan tänka sig att inte alla har det som de. Skulle jag sluta kämpa och bara flyta med hade jag försvunnit ner i avloppet för ingen hade fiskat upp mig. Jag har inte och har inte haft det så väl förspänt men även om livet går upp och ner så är det från mitt synhåll värt kämpandet ändå. Ibland är livet skit och ibland är det riktigt riktigt bra. Jag sparar på de där som är riktigt riktigt bra, sörjer det som är skit och reser mig upp igen och igen och går vidare. Även de gånger jag tror att det är omöjligt när jag kämpar för att ens kunna fortsätta andas.

Det fetade. Det är sant. Det är värt kämpandet ändå. Jag har ofta fått höra att jag "är så stark" och att det är imponerande. Men för mig finns det ju inget alternativ, precis som du själv skriver. Slutar jag kämpa finns det ju ingenting. Och jag älskar såklart livet och allt som finns i det. Katten, hästen, mina syskon, mina vänner, allt som är fint. Det måste jag ju kämpa för.

Tack för dina tankar och ord. Jag ska tänka på det Att det blir bättre.

 

[monster1]

Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less.

Igår gjorde sambon slut med mig. Vi blev tillsammans 2021 och livet har inte direkt varit lätt under den tiden vi varit tillsammans. Men vi har haft varandra. Men är det såhär det är att vara vuxen? När får man ett break från det som är jobbigt?

Rätt så direkt efter att vi blev tillsammans upptäcktes flera knölar i mina bröst. Våren 2022. Sedan jag var 18 har det dykt upp både godartade och borderline maligna tumörer i mina bröst. Och knölar dök nu upp igen i båda brösten. Jag var då 28. Ett av brösten var tidigare inte opererat. Men nu var det bara att förbereda sig och rullas in för operation. Sen stod jag där med två ärrade bröst. Det var lite svårt att få såren att läka. Brösten var ännu mer olika stora än innan. Jag fick ytterligare en delprotes utprovad. Så när jag har bh syns det inte. Men jag avskyr mina bröst. De har orsakat mig så mycket problem och oro. Jag vill inte ha dom längre. Och alla ingrepp som knölarna har lett till har gjort att jag avskyr beröring. Intimitet har varit svårt. Allt påminner mig om alla ingrepp och hur förändrad min kropp har blivit.

Så våren 2022 var hemsk. Jag blev dessutom överarbetad och blev sjukskriven från jobbet på sommaren. I samband med den sjukskrivningen genomgick jag vissa utredningar och fick reda på att jag kanske kunde ha ADHD. Utredning för det skulle påbörjas under hösten.

Men i november 2022 dog min pappa. Min största emotionella trygghet i livet. I samband med det bröt jag kontakten med min mamma. Skrev en tråd om det här. Jag har fortfarande ingen kontakt med henne. Hon har enligt henne "inget att be om ursäkt för" och jag vägrar ha kontakt under de premisserna. Så när pappa dog förlorade jag i princip båda mina föräldrar. Jag ångrar inte att jag bröt kontakten med mamma dock.

Under våren 2023 fick jag min ADHD-diagnos. Äntligen. Den har förklarat så mycket om hur mitt liv har varit. Det har förklarat varför jag alltid blivit helt inåtvänd i intima relationer när det varit minsta lilla stress i livet. För min hjärna kan inte stänga av tankarna. Det har förklarat varför jag alltid känt mig otillräcklig på jobbet. Varför jag alltid försökt få bekräftelse från min mamma. Diagnosen har gett så många svar. Och jag har börjat lära mig hur jag kan hantera livet i detta nu. Jag har fått en hel verktygslåda som jag inte hade förut.

Under sommaren 2023 köpte jag och sambon vår drömgård. En ödegård. Med ett ödehus. Han visste om den sedan länge och hade visat mig den i början av vårt förhållande. Det var det vackraste hus jag sett. Och så skulle det säljas. Och vi fick det. Där skulle vi bo i framtiden. Men redan då fanns det så många problem i vår relation. Det visste jag ju då och ser det än mer tydligt nu. Det kändes som att det mer var hans hus. Hans bolån. Hans framtid. Hans planer. Inte våra.

Och det var väl sant. För nu är vi inte tillsammans mer. Vårt förhållande har varit svårt ända sedan min operation 2022. Det påverkade min förmåga att hantera intimiteten och även om jag försökte få rätsida på mitt mående så nådde vi inte fram till varandra. Han kunde inte möta mig någonstans och det var omöjligt för mig att ta mig hela vägen till honom på så kort tid. Sen blev jag sjukskriven. Sen dog pappa. Sen kom huset och problemen med det.

Nu är jag 30. Det är ingen ålder, jag vet. Och livet vänder och jag med det. Det kommer bli bra. Jag har min lägenhet och min katt och min häst och mina vänner och mina syskon. Men nu står jag här. Eller snarare sitter i soffan som jag hoppas att jag inte kommer behöva köpa ut från sambon. Och så är jag singel. Jag vill ha ett barn i framtiden. Bo på landet. Ha en egen familj, en familjär trygghet som jag själv inte har haft. Missförstå mig inte, jag älskar alla mina syskon och deras partners och barn. De är ju såklart min familj de också. Men jag vill ha det dom har. Min egen familj. När får jag det? Hur får jag det? När är det min tur? Kommer det hinnas med?

Fan. Jag vill bara ha det bra. Veta att här kommer jag få vara. Känna att här är det konstant. Det vill jag ha.

Blir det någonsin smooth sailing?

Det låter som en besvärlig tid och mycket att gå igenom. Mitt liv har blivit betydligt lugnare och bättre efter 40 än det var innan 40. Livet handlar mer om vad jag vill än om att bygga en framtid som jag tyckte det var när man var 30 någonting. Dessutom har man ofta en stadig inkomst och står överlag mycket stadigare i livet (pga av erfarenheter).

Efter att ha flyttat ihop med olika män och skaffat eller flyttat in i deras hus och lagt tid på det för att sedan flytta ut igen när relationen tar slut har jag nu köpt mig mitt eget hus istället utan man. Det blir bara tröttsamt att hålla på och flytta runt. Bättre att sluta vara så jäkla flexibel och tillmötesgående.

Hur man skaffar sig en egen familj vet jag inte för det har jag ju inte gjort, men du kan ju alltid skaffa barn på egen hand eller så får du fortsätta sålla igenom den manliga befolkningen på jakt efter någon som du står ut att leva ihop med.

 

[Roheryn]

Jag tycker att livet är jobbigt respektive mindre jobbigt i perioder, sådär. Sällan bara "smooth sailing", men absolut bättre perioder varvat med sämre.

Det du längtar efter - egen familj, samhörighet med partner osv - lämnade jag för 10 år sedan. 2014 var ett helt galet år för min del - jag lämnade min make sedan 20 år tillbaka, min pappa gick bort, det blev en hård och infekterad arvstvist med min pappas fru (som inte var min och min brors mamma) och jag flyttade tre gånger. Samtidigt bestämde sig den man som jag hade ett förhållande med att han skulle leva resten av sitt liv som kvinna. Som sagt ett fullständigt galet år! En kollega som fick höra allt detta under en bilresa sa lite bestört "du vet att EN av de där sakerna skulle kvalificera dig för att få gå i terapi, va?" Men samtidigt var det året en väldigt viktig resa i mitt liv - för jag gjorde allt för MIN (och såklart även min dotters) skull! Den där första natten i egen lägenhet när vi sov på bara bäddmadrasser för att flyttlasset skulle komma dagen därpå. Glädjen att känna att JAG fixar det här.

Jag säger såklart inte detta för att på något vis dissa det du längtar efter - jag ville ju också ha allt det där 20 år tidigare - utan mer för att visa att det går att få det jobbiga att vändas i något bra. Ibland var det ju verkligen så att jag kippade efter andan och bara ville lägga ner allt, men jag fortsatte kämpa och det blev verkligen SÅ bra för mig. Inte utan utmaningar, men bra!

Som en äldre släkting till mig sa när min mamma gick bort för många år sedan och hon fick dödsbudet: "Det är bara att sätta den ena foten framför den andra och fortsätta gå". Enkelt att säga, svårt att göra, men ibland det enda som GÅR att göra. Så kämpa på, håll ut, fortsätt gå och efter ett tag brukar det gå lättare och du upptäcker att du faktiskt kommit en bit!

 

[inverterad]

Åh vad det låter tufft. Jag vet inte om det nånsin blir helt friktionsfritt och smooth, och ibland hopar sig alla motgångar till ett enormt berg som känns oöverstigligt. Men det kommer bättre tider och lugnare dagar. Ett uppbrott är såklart alltid svårt, men det är också en möjlighet att fundera över vilket slags liv och vilken slags relation DU vill ha, och vad som är viktigt för dig. Om du vill ha familj och barn så kanske du behöver fundera på att jobba med dina svårigheter med intimitet, om dessa var ett hinder i din tidigare relation. Du är 30 och har gott om tid att hitta någon att skaffa familj med, eller skaffa barn på egen hand om det är vad du vill.

Det kommer bli bättre.

 

[Nepenthe]

Tack Det behövde jag läsa nu. Sitter på kontoret på jobbet och gråter. Kanske inte främst över själva uppbrottet, men för att det är så jävla tufft.

Ska försöka tänka som du skriver

Jag förstår det bryt ihop, krama djuren

 

[Inte_Ung]

Det blir i varje fall enklare med tiden.
Efter 50 så hade jag liksom fått kläm på det hela.
Och nu efter 60 så är det ganska så behagligt.

Men vägen dit har varit massor av tufft arbete.
Jag brukade räkna upp de bra sakerna i livet vid varje tillfälle.
Du har ju en massa som är värdefullt.
Med jobb, bostad, en häst, en katt och några vänner så har du en bra grund att stå på.

 

[Fazeem]

Jag tycker att livet är jobbigt respektive mindre jobbigt i perioder, sådär. Sällan bara "smooth sailing", men absolut bättre perioder varvat med sämre.

Det du längtar efter - egen familj, samhörighet med partner osv - lämnade jag för 10 år sedan. 2014 var ett helt galet år för min del - jag lämnade min make sedan 20 år tillbaka, min pappa gick bort, det blev en hård och infekterad arvstvist med min pappas fru (som inte var min och min brors mamma) och jag flyttade tre gånger. Samtidigt bestämde sig den man som jag hade ett förhållande med att han skulle leva resten av sitt liv som kvinna. Som sagt ett fullständigt galet år! En kollega som fick höra allt detta under en bilresa sa lite bestört "du vet att EN av de där sakerna skulle kvalificera dig för att få gå i terapi, va?" Men samtidigt var det året en väldigt viktig resa i mitt liv - för jag gjorde allt för MIN (och såklart även min dotters) skull! Den där första natten i egen lägenhet när vi sov på bara bäddmadrasser för att flyttlasset skulle komma dagen därpå. Glädjen att känna att JAG fixar det här.

Jag säger såklart inte detta för att på något vis dissa det du längtar efter - jag ville ju också ha allt det där 20 år tidigare - utan mer för att visa att det går att få det jobbiga att vändas i något bra. Ibland var det ju verkligen så att jag kippade efter andan och bara ville lägga ner allt, men jag fortsatte kämpa och det blev verkligen SÅ bra för mig. Inte utan utmaningar, men bra!

Som en äldre släkting till mig sa när min mamma gick bort för många år sedan och hon fick dödsbudet: "Det är bara att sätta den ena foten framför den andra och fortsätta gå". Enkelt att säga, svårt att göra, men ibland det enda som GÅR att göra. Så kämpa på, håll ut, fortsätt gå och efter ett tag brukar det gå lättare och du upptäcker att du faktiskt kommit en bit!

Tack Det din släkting sa hade min pappa sagt nu också, om han hade levt. Det är bara att borsta av sig och fortsätta gå. Det är bra att bli påmind om det ibland.

Ja, ett år från nu kommer livet säkert se annorlunda ut. Jag kommer ju ta mig igenom det här. Jag har ju gjort det förut efter andra stormiga perioder i livet. Jag bara hoppas att det går snabbt. Inte snabbt som i att hitta en ny tillvaro med någon annan, utan snabbt som i att jag får möjligheten att landa i den nya tillvaron snart. När hans saker är ute ur min lägenhet, när jag har fått testa hur ekonomin går ihop som singel, allt sånt. När jag kan få känna att "fan, jag kan det här". Det längtar jag efter nu.

 

[Fazeem]

Åh vad det låter tufft. Jag vet inte om det nånsin blir helt friktionsfritt och smooth, och ibland hopar sig alla motgångar till ett enormt berg som känns oöverstigligt. Men det kommer bättre tider och lugnare dagar. Ett uppbrott är såklart alltid svårt, men det är också en möjlighet att fundera över vilket slags liv och vilken slags relation DU vill ha, och vad som är viktigt för dig. Om du vill ha familj och barn så kanske du behöver fundera på att jobba med dina svårigheter med intimitet, om dessa var ett hinder i din tidigare relation. Du är 30 och har gott om tid att hitta någon att skaffa familj med, eller skaffa barn på egen hand om det är vad du vill.

Det kommer bli bättre.

Det är sant det du skriver. Tack Det hela ger ju mig andra möjligheter att bygga livet så som jag vill ha det, rent krasst. Mina egna tillkortakommanden vet jag ju om och det är ju något jag VILL jobba på. Särskilt sedan jag fick min ADHD-diagnos och förstår att hjärnan fungerar på ett annat sätt än jag tidigare trott. På ett sätt blir det ju enklare att hitta en ny jämvikt i det om jag är singel, att lära mig om mig själv först innan det ska kombineras med en annan person.

Jag längtar tills det blir bättre

 

[Fazeem]

Det blir i varje fall enklare med tiden.
Efter 50 så hade jag liksom fått kläm på det hela.
Och nu efter 60 så är det ganska så behagligt.

Men vägen dit har varit massor av tufft arbete.
Jag brukade räkna upp de bra sakerna i livet vid varje tillfälle.
Du har ju en massa som är värdefullt.
Med jobb, bostad, en häst, en katt och några vänner så har du en bra grund att stå på.

Jag ska försöka räkna upp positiva saker oftare. Det är jag nog dålig på överlag. Jag kan kanske ha en liten lista någonstans som jag kan rota fram när det känns tufft.

 

[Islandshästryttare]

@Fazeem först det är okej att bryta ihop och komma igen. Sen har jag lärt mig att livet är en ganska skakig berg-och dalbana och smooth sailing vet jag inte om det någonsin blir. Utan smällar är tyvärr något som kommer med regelbundna intervaller även om det känns som att allt kommer på en gång ofta.

Jag försöker i såna perioder hitta de korta stunderna av bra saker. Till exempel när jag är i stallet eller som idag skiner solen. Så försöker jag bevara de stunderna och plocka fram minnet när allt som djävligast. Ibland fungerar det ibland inte. För ibland behöver man bara få ligga i soffan och gråta med det är mänskligt. Kram

 

[Lingon]

Jag ska försöka räkna upp positiva saker oftare. Det är jag nog dålig på överlag. Jag kan kanske ha en liten lista någonstans som jag kan rota fram när det känns tufft.

För några år sen började jag skapa en fotodagbok. Jag fotograferar stunder, saker, människor, djur, händelser i mitt liv som gör mig glad. Från det lilla (t.ex. en blomma på våren) till det stora (t.ex. en semesterresa). Men huvudsaken är att det gör mig glad! Dessa bilder skriver jag ut och sätter in i en dotted journal och skriver lite om händelsen. Inget speciellt djupt personligt. Jag vill kunna visa den för nästan vem som helst. Det är ingen dagbok jag reder ut jobbiga tankar i. Utan helt enkelt en bok med allt det härliga i mitt liv. När jag känner mig nere jag kan plocka upp den och bläddra i den för att påminna mig själv om att trots motgångar så har jag fina saker i livet ändå. Den hjälper mig att känna tacksamhet över det jag har.

 

[Blyger]

För några år sen började jag skapa en fotodagbok. Jag fotograferar stunder, saker, människor, djur, händelser i mitt liv som gör mig glad. Från det lilla (t.ex. en blomma på våren) till det stora (t.ex. en semesterresa). Men huvudsaken är att det gör mig glad! Dessa bilder skriver jag ut och sätter in i en dotted journal och skriver lite om händelsen. Inget speciellt djupt personligt. Jag vill kunna visa den för nästan vem som helst. Det är ingen dagbok jag reder ut jobbiga tankar i. Utan helt enkelt en bok med allt det härliga i mitt liv. När jag känner mig nere jag kan plocka upp den och bläddra i den för att påminna mig själv om att trots motgångar så har jag fina saker i livet ändå. Den hjälper mig att känna tacksamhet över det jag har.

Jag gjorde något liknande förr; hade en kalender där varje vecka hade ett fotografi. Så jag samlade på fina (liggande) bilder som kunde passa under året, och sen nästa år blev jag påmind om de fina stunderna varje vecka

 

[Roheryn]

För några år sen började jag skapa en fotodagbok. Jag fotograferar stunder, saker, människor, djur, händelser i mitt liv som gör mig glad. Från det lilla (t.ex. en blomma på våren) till det stora (t.ex. en semesterresa). Men huvudsaken är att det gör mig glad! Dessa bilder skriver jag ut och sätter in i en dotted journal och skriver lite om händelsen. Inget speciellt djupt personligt. Jag vill kunna visa den för nästan vem som helst. Det är ingen dagbok jag reder ut jobbiga tankar i. Utan helt enkelt en bok med allt det härliga i mitt liv. När jag känner mig nere jag kan plocka upp den och bläddra i den för att påminna mig själv om att trots motgångar så har jag fina saker i livet ändå. Den hjälper mig att känna tacksamhet över det jag har.

Jag använder till stora delar mitt Instagram-konto så En inte alltför personlig fotodagbok, liksom. Jag fotar ofta med mobilen och gillar att göra det, så har tusentals foton på hästarna, katterna, hunden och såklart olika händelser på gården och i våra liv. Brukar samla ihop de finaste bilderna i slutet av året och göra en "riktig" fotobok av. Lite mer jobb än att bara lägga ut saker på Instagram, men också härligt att kunna bläddra i en deppig dag!

 

[Fazeem]

Jösses vilken vecka. Jag har pendlat mellan att vara ledsen, arg, glad och lättad. Mest av allt är jag nog lättad. Jag kan inte göra någonting åt det som hänt men jag kan göra någonting åt det som är nu. Och det ser jag på något sätt fram emot. Imorgon ska jag träffa några vänner och fira en vän som fyllt år, och ikväll ska jag gå på bio. Igår köpte jag två par byxor, en bh och tre par trosor på Lindex. Jag brukar aldrig köpa kläder till mig själv utöver stallkläder. Men nu var det på något sätt lite kul, och det var en positiv överraskning.

Praktikaliteter försöker jag ordna med. Jag har avslutat gemensamma konton och meddelat exet om det samt hur jag vill att flytten ska ske. Att jag vill veta när han tänker vara i lägenheten till exempel. Att jag gärna vill få soffan och att huset blir hans. Att han ska fixa flytten så snart som möjligt, helst att merparten i alla fall är planerad inom en månad. Att kostnader för boendet ska betalas nu för januari, men sen är vi kvitt. Jag hoppas att han betalar och fixar det hela utan gnissel.

Helst vill jag ju att båda kan återgå till något form av normalt liv så snart som möjligt. Så att man kan komma vidare.

 

[Nepenthe]

Jösses vilken vecka. Jag har pendlat mellan att vara ledsen, arg, glad och lättad. Mest av allt är jag nog lättad. Jag kan inte göra någonting åt det som hänt men jag kan göra någonting åt det som är nu. Och det ser jag på något sätt fram emot. Imorgon ska jag träffa några vänner och fira en vän som fyllt år, och ikväll ska jag gå på bio. Igår köpte jag två par byxor, en bh och tre par trosor på Lindex. Jag brukar aldrig köpa kläder till mig själv utöver stallkläder. Men nu var det på något sätt lite kul, och det var en positiv överraskning.

Praktikaliteter försöker jag ordna med. Jag har avslutat gemensamma konton och meddelat exet om det samt hur jag vill att flytten ska ske. Att jag vill veta när han tänker vara i lägenheten till exempel. Att jag gärna vill få soffan och att huset blir hans. Att han ska fixa flytten så snart som möjligt, helst att merparten i alla fall är planerad inom en månad. Att kostnader för boendet ska betalas nu för januari, men sen är vi kvitt. Jag hoppas att han betalar och fixar det hela utan gnissel.

Helst vill jag ju att båda kan återgå till något form av normalt liv så snart som möjligt. Så att man kan komma vidare.

Wow! bra jobbat
Och va roligt med bio, vänhäng och shopping

 

[Fazeem]

Nu är alla hans saker ute ur min lägenhet. Himmel vilket gissel det har varit. Förra helgen skulle allt flyttas, men allt fick inte plats i lasset och han lämnade "några kartonger" sa han. "Några kartonger" var saker över hela lägenheten, säkert 10 kartonger, en halv bokhylla med böcker, 15 växter och massa andra prylar. Jag samlade ihop allt i en hörna av lägenheten, skickade foto och krävde att det skulle ut. Det blev ett jäkla liv men igår blev det äntligen gjort. Nu har han visserligen saker på vinden, men det kan jag leva med. Han får hämta dom sen. Bara jag slipper se sakerna i min lägenhet.

Nycklarna fick jag först inte heller tillbaka trots upprepade uppmaningar. De skulle han lämna tillbaka när han "var färdig". När han skulle "vara färdig" visste han inte. Inga av mina argument hjälpte och min panik över att inte ha koll på nycklarna till min lägenhet växte. Till slut åkte jag helt sonika över till vännen där han bor, plingade på tills exet öppnade, och krävde tillbaka nycklarna. Då fick jag dom.

Nu njuter jag av att kunna ta fram mitt pynt i lägenheten. Jag har ställt fram mina böcker i den oordningen jag vill ha dem i, ställt fram mina prydnadssaker och nu står det bara mitt namn på dörren. Äntligen.

Trots att jag måste hålla i pengarna funderar jag på att köpa mig en liten flaska finare bubbel för att fira ikväll. Nu när det har gått några veckor sedan uppbrottet är jag SÅ lättad över att det är slut. Jag mådde inte bra i förhållandet som var, det blir allt mer tydligt nu när vi behövt dividera över flyttlogistiken. Jag NJUTER av att vara singel! Njuter av att kunna äta vad jag vill. Städa när jag vill. Ha den ordningen jag vill. Såhär vill jag ha det för alltid