Jag tycker det är många ryttare inom olika discipliner som sitter och tittar ner, även inom barocken.
Min akademiska instruktör är i alla fall mycket noga med detta. Hon är på mig som en hök! Jag håller på lär mig titta upp, och lär mig att kunna känna in hästen (och dess böjning t.ex) utan att behöva titta på den hela tiden. Jag har också fått känna hur hästen blir mer framtung när jag sitter och tittar och ner, och omvänt blir lättare fram när jag tittar upp.
Har även märkt skillnad på "vanliga" ridskolehästar, hur de blir mer framåt och energin flödar bättre om jag tittar upp.
Men jag har en obändig lust att titta ner på hästen när jag söker kontakt med den, eller har tappat centreringen. Just nu tänker jag nog som så att jag bör lär mig att vara flexibel och göra det som behövs, men inte fastna i det. Titta ner på hästen när jag behöver det för att hjälpa mig själv till centrering, kontrollera böjning, plocka upp kontakten igen, och sen kunna titta upp igen med bibehållet resultat. Och förhoppningsvis komma därhän att jag inte längre behöver kontrollera att hästen faktiskt är där
På "vanliga" ridskolan säger ridlärarna ofta att vi ska överdriva tittandet inåt t.ex på volten, för att göra oss mjukare i axlarna och verkligen föra in inre axeln. Men på mina akademiska lektioner blir det helt fel och jag håller på lär om. När jag hittar rätt bör det fungera på ridskolehästarna också, för jag är övertygad om att de är lika känsliga bara de får chansen.
I övrigt har jag lärt mig så som Svea skriver, pannan i samma riktning som hästen panna. Med "mjuk" blick och rörliga ögon har man ju ändå riktningen klar för sig i t.ex öppna.