Beach 2015, del 3

[zassoo]

Idag har jag shoppat lite släta soppor för att få i mig lite mer näringsrika saker än kräm och pannkakor Idag fortfarande ont och ännu lite mer blåmärken. Blir ännu en lugn dag, men jag måste tentaplugga lite idag eftersom jag har gjort absolut ingenting på den fronten tisdag-fredag... De senaste veckorna har jag dock hållit min plan med lediga helger väldigt bra, och det har varit SÅ himla skönt! Jag behöver verkligen göra den här avgränsningen mellan arbete och fritid. Så det känns bra. Men den här helgen blir ett undantag, jag måste verkligen klara tentan på onsdag så det är bara att göra.

 

[Kiwifrukt]

Jag kan bara säga som så att jag inte hade stått ut en kvart med en sådan människa som du har i din omgivning. Fy vad dåligt jag skulle må, och fy vad jag lider med dig som tvingas stå ut med det! Är det ingenting du kan göra för att undvika eller påverka hen?

Tack och lov så är umgänget med den här personen mycket begränsat, och vi har hittills bara träffats en gång i år, så jag kan inte säga att jag behöver ha onödigt mycket tid med henom. Det som i så fall är värre är att hen har en liten marionettdocka som hen drar i, och som förmedlar de här tankarna betydligt oftare, och det är egentligen den personen som finns i mitt liv. Jag har varit ganska tydlig med att jag inte är det minsta intresserad av att utöka kontakten med den besvärliga människan, och träning/kost/hälsa är definitivt ett förbjudet ämne om vi någon gång måste tillbringa tid under samma tak, då skulle vi bli ovänner på tre sekunder. Även om det finns en liten del av mig som hade tyckt att det hade varit en lättnad, så vet jag att det inte hade varit bra för vår gemensamma länk, så jag får försöka lägga band på mig.

 

[Qelina]

Angående artikeln om ortorexi är det ett väldigt intressant ämne, det var så det började för mig, jag började plocka bort allt jag ansåg vara ohälsosamt och farligt, åt bara "ren" mat och gick ner i vikt och tränade massor. Var extremt noga med vad jag åt och vad saker innehöll. Hade perioder då jag bara levde på vattenmelon och andra då det var morötter som jag åt, dolde så gott det gick att jag åt så här och lyckades i början väldigt bra med det. Andra perioder kunde jag äta lite mer varierat men det var fortfarande hårt styrt av ätstörningen.

Fick till en början nästan bara positiv feedback från alla och var beroende av träning, tränade flera timmar varje dag. Kunde inte avvika från min planerade kost och åt jag minsta lilla som jag ansåg var fel eller för mycket straffades det med en timmes eller mer löpning plus all den andra träningen. Jag prioriterade träningen framför att umgås med släkt och vänner, missade t.ex. halva födelsedagsfesten för min bror för att jag var tvungen att springa efter jobbet trots att jag var brevbärare och redan hade cyklat och sprungit i trappor i 3 timmar och sedan tagit hand om min häst och stallarbetet. När vi varit på restaurang eller om jag ätit med kompisar och kom hem sent var jag tvungen att springa trots att det var dags att gå och lägga sig.

Min ätstörning började 2 år innan det blev anorexi, visst hade jag hatat min kropp och velat gå ner i vikt sen jag var 6 år gammal men det var när jag var 16-17 år som jag började bli sjuk på riktigt. Men ingen såg det, alla såg bara tjejen som var så duktig och hälsosam. De såg inte att hela mitt liv styrdes av siffrorna på vågen, måttbandet som mätte alla delar på kroppen, kalorier och förbjuden och tillåten mat och hård, hård träning. Jag fick också positiv respons på viktnedgången och att jag var vältränad.

Till och med nu när jag enligt BMI har en anorektisk vikt får jag beröm av bekanta i hundvärlden och andra när de ser att jag är ute och springer med hunden. De ropar efter mig hur duktig jag är och hur bra det är att jag springer. Så det gör det extra svårt att ta till sig att det skulle vara något fel med att träna när jag i princip varje gång jag springer eller nämner att jag springer bara får positiv feedback, det gäller alla utom mina föräldrar och min bästa vän. ALLA andra säger att jag är duktig om jag säger att jag springer 3 gånger i veckan och att jag promenerar 2,5-3 timmar per dag.

 

[Tassetass]

Till och med nu när jag enligt BMI har en anorektisk vikt får jag beröm av bekanta i hundvärlden och andra när de ser att jag är ute och springer med hunden. De ropar efter mig hur duktig jag är och hur bra det är att jag springer. Så det gör det extra svårt att ta till sig att det skulle vara något fel med att träna när jag i princip varje gång jag springer eller nämner att jag springer bara får positiv feedback, det gäller alla utom mina föräldrar och min bästa vän. ALLA andra säger att jag är duktig om jag säger att jag springer 3 gånger i veckan och att jag promenerar 2,5-3 timmar per dag.

Dina hundbekanta ger respons som man ger en frisk person (för en frisk person är det ju bra att träna) för de vet troligtvis inte att du är så sjuk som du faktiskt är. Dina föräldrar, din bästa vän och för all del alla vi här i tråden vet ju vad som försiggår i ditt huvud, vi har under lång tid kunnat se hur sjukdomen styr ditt liv. Sånt syns inte på en agilityträning...

 

[Qelina]

Tack och lov så är umgänget med den här personen mycket begränsat, och vi har hittills bara träffats en gång i år, så jag kan inte säga att jag behöver ha onödigt mycket tid med henom. Det som i så fall är värre är att hen har en liten marionettdocka som hen drar i, och som förmedlar de här tankarna betydligt oftare, och det är egentligen den personen som finns i mitt liv. Jag har varit ganska tydlig med att jag inte är det minsta intresserad av att utöka kontakten med den besvärliga människan, och träning/kost/hälsa är definitivt ett förbjudet ämne om vi någon gång måste tillbringa tid under samma tak, då skulle vi bli ovänner på tre sekunder. Även om det finns en liten del av mig som hade tyckt att det hade varit en lättnad, så vet jag att det inte hade varit bra för vår gemensamma länk, så jag får försöka lägga band på mig.

Usch, det där är så besvärligt. Jag var faktiskt tvungen att säga upp bekantskapen med en vän som ALLTID ville prata om min vikt, vad jag åt och inte åt, vad hon åt, vad som var farligt och inte att äta och hur hon skulle gå ner i vikt och hon ville ha tips av mig för att gå ner i vikt. Hon hade också haft anorexi men gått upp i vikt och var avundsjuk (ja, på riktigt så var hon det) på att jag fortfarande vägde mindre än henne och hon var helt ärligt besatt av att få mig att gå upp i vikt så att balansen skulle jämnas ut. Jag såg det inte som något att vara avundsjuk på, jag var ju sjuk. Vi pratade i telefon flera timmar varje dag och det enda hon ville prata om var mat, vikt, hur tjock hon var och hur hon skulle gå ner i vikt. Själv var jag inne i en period då jag vägde ca 17 kg för lite och behövde gå upp i vikt så de samtalsämnena passade liksom inte riktigt in. Till slut orkade jag inte mer, jag fick hela tiden skäll av henne för att jag åt för lite och vägde för lite och hon tjatade på mig om att äta mer, samtidigt pratade hon hela tiden om att hon skulle gå ner i vikt. Och hon var också noga med att säga hur ful jag var när jag var underviktig !? Inte så snällt att säga till någon som hatar sig själv.

 

[Kiwifrukt]

@Qelina, Jag tycker det du skriver är riktigt intressant. Just nu är det ju lite "träningshets" på sociala medier (nu menar jag inte den här tråden, utan Facebook/Instagram/bloggar generellt) och många människor som tränar stenhårt och har "drömkroppen" blir överösta med positiva kommentarer, hejarop och beröm. Men vad vet vi om hur de mår innerst inne? Hur deras demoner ser ut? Och då kan de där positiva kommentarerna vara ytterligare en bricka i spelet som bidrar till att de fortsätter träna på samma sätt, och att de verkligen tror att det de gör är rätt. Jag tycker det är bra att det kommer artiklar och liknande som handlar om ortorexi, det är inte många som känner till att det ens finns, och att en ätstörning innebär att man inte äter alls eller kräks upp allt man äter.

 

[Qelina]

Dina hundbekanta ger respons som man ger en frisk person (för en frisk person är det ju bra att träna) för de vet troligtvis inte att du är så sjuk som du faktiskt är. Dina föräldrar, din bästa vän och för all del alla vi här i tråden vet ju vad som försiggår i ditt huvud, vi har under lång tid kunnat se hur sjukdomen styr ditt liv. Sånt syns inte på en agilityträning...

Nej tankarna syns inte men eftersom mina föräldrar och min vän har sagt till mig att jag blivit mager så borde de som ser mig kanske reagera på att jag är ute och springer? Eller så tänker folk faktiskt mindre på hur man ser ut än vad man tror? Och de vet ju inte hur jag ser ut under alla kläder. Eller så tänker de att jag naturligt ser ut så som jag gör.

När jag har vanliga kläder på mig ser jag nog större ut än vad folk överlag gör för jag har så många lager kläder på mig, alltid 4 långärmade tröjor/fleece under jackan. Och de på klubben vet inget om mina problem, har valt att hålla dom utanför det för att få vara bara jag på rallylydnaden och kanske få möjlighet att bli hjälpinstruktör och vara en del av klubben. Några hundbekanta i området jag bor vet om för de har ju sett mig när jag varit sjuk och det inte gått att dölja.

 

[Qelina]

@Qelina, Jag tycker det du skriver är riktigt intressant. Just nu är det ju lite "träningshets" på sociala medier (nu menar jag inte den här tråden, utan Facebook/Instagram/bloggar generellt) och många människor som tränar stenhårt och har "drömkroppen" blir överösta med positiva kommentarer, hejarop och beröm. Men vad vet vi om hur de mår innerst inne? Hur deras demoner ser ut? Och då kan de där positiva kommentarerna vara ytterligare en bricka i spelet som bidrar till att de fortsätter träna på samma sätt, och att de verkligen tror att det de gör är rätt. Jag tycker det är bra att det kommer artiklar och liknande som handlar om ortorexi, det är inte många som känner till att det ens finns, och att en ätstörning innebär att man inte äter alls eller kräks upp allt man äter.

Precis, en ätstörning kan ta många former. Faktiskt bad jag om hjälp av min kurator jag gick till för mina andra problem när jag var 17 år för att jag inte kunde sluta träna och för att maten var jobbig och ångestladdad och att jag hatade min kropp och bara ville gå ner i vikt och fick ångest om jag inte tränade flera timmar per dag och undvek vissa matsaker. Jag fick då till svar att "Jag har minsann jobbat med tjejer som har riktiga problem och du är inte en av dom". Härligt svar att få när man tagit mod till sig att våga prata om något svårt, eller inte... Efter det blev jag som en mussla och ville inte prata med någon inom vården om maten och träningen. 2 år senare fick samma person som sa det där ringa till vuxenpsyk och trycka på för att jag behövde dagvård för min anorexi så snabbt det bara gick för att situationen var mycket allvarlig och de inom primärvården kunde inte längre hjälpa mig, det räckte inte med 2 samtal i veckan. Hade jag bara fått hjälp direkt hade jag kanske inte suttit här 10 år senare och fortfarande varit sjuk.

 

[Chili]

Alltså. Jag var på massage idag, hos en ny tjej som är typ två år äldre än mig. OCH SHIT VAD DUKTIG HON VAR!!!! Hittade verkligen varenda muskel som var spänd! Och snacka om att de var många, haha. Trodde jag skulle dö ett tag. Hela vänsterbenet var en enda stor knut. Och mina trapezius har väl velat ta livet av sig i flera år - efter idag var de helt mjuka och jag har ingen huvudvärk längre. När hon klämde på dem ville jag först gråta, sen började det stråla upp bakom öronen och göra ont i en punkt i pannan (precis vid hårfästet). Och så helt plötsligt släpper det!

Av alla massörer jag gått till i mitt liv är detta nog den bästa. Jösses amalia! Kommer försöka haffa tid hos henne varenda vecka nu

Guuud vad skönt! Förstår känslan! Var ju och fick en genomkörare av ryggen för två veckor sen och nu på tisdag ska vi gå på benen. Det är riktigt bitterljuvt när det gör sjukt ont men man vet att det blir bättre sen, och känslan när blodet strömmar genom musklerna igen... mm!

KL

Har inte haft tid att skriva här men jag försöker hålla igång lite i alla fall! Hoppas det går bra för er andra, har inte hunnit läsa allt men många verkar vara på g! I veckan har jag ridit två gånger och sen var jag på jobbresa till Skåne i två dagar. Idag var jag uppe med tuppen för att gå en morgonrunda i ett naturreservat och innan dess stannade jag förbi ett fågeltorn på vägen. Halv sju på morgonen. Fick se en massa skoj och sen i skogen var det så sjukt mycket fågel och massor som blommar/växer redan! Helt underbart. Gick bara lite mer än 4 km men hade lite packning på ryggen och mitt fokus var att insupa naturen så det blev ganska mycket ståendes med kikaren.

Velar om jag ska rida i morgon eller ej... men tror det lutar åt att det blir ridning! Får passa på för nästa vecka hinner jag bara rida en gång innan jag far söderut igen till mitt renoveringsobjekt!

 

[Qelina]

Idag blir en lugn dag, 50 minuters promenad på förmiddagen (brukar gå 70 minuter), 70 minuter promenad på eftermiddagen och sen kommer det bli ca 40 minuter ikväll tror jag, minst det, kanske mer men tror det blir min och kompisens kvällsstandardrunda och den är ca 40 minuter. Har storhandlat också så då traskar man ju runt en del i affärerna, ingen träning men någon sorts aktivitet där man inte sitter still i alla fall.

Ångesten är högt uppe i taket för jag har inte sprungit sen i tisdags och vet inte om jag kan/ska göra det imorgon heller. Kommer vara en fullspäckad dag så vet inte när jag skulle hinna det så då kommer jag bara ha sprungit 2 ggr den här veckan.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med löpningen. Lägga ner eller fortsätta? Så svårt. Vill fortsätta springa för att jag tycker det är roligt, samtidigt känner jag mig lite svagare än för några veckor sedan och jag har ju gått ner ett par kilo senaste veckorna så det kan ju vara därför. Det borde vara enkelt att välja men det är jätte svårt, men nu har jag tagit det dag för dag och känt efter hur kroppen har känts och den här veckan har den varit trött. Har fått kämpa stenhårt för att inte ge mig ut och springa i alla fall. Så borde vara lite stolt över mig själv för det ändå.

Får ta morgondagen som den kommer och nästa vecka också, kommer nog bli svårt att hinna springa nästa vecka för jag har slutarbetet i skolan, hundkurs en kväll, 2 hela tävlingsdagar, stallet de dagar jag kan, samtal med sjukgymnasten, tvättid osv

 

[Wega]

Hur skönt är det inte att vara ledig på en lördag?! Händer inte allt för ofta för mig. Tillbringat hela dagen i geggan på offroadbanan med pojkvän och vänner och ikväll blir det bio med tillhörande popcorn och dricka. Så nyttig, det kanske jag inte har varit idag, däremot har jag för en gångs skull faktiskt njutit ordentligt av ledigheten! Imorgon är det jobb och träning som gäller

 

[Kiwifrukt]

@Qelina, Det lär ju inte komma som någon hemlighet att vi i tråden tycker att du ska sluta springa för tillfället, tills du är frisk från anorexin. Jag förstår att det är jättesvårt att komma dit för dig, men det är för ditt eget bästa. Om du hade klarat av att springa din runda utan att gå alla promenader så hade det varit okej, men joggingrundan är ju inte den enda gången du rör på dig den dagen?

 

[millan10]

Tänkte jag också skulle hoppa in i tråden. Började träna i början av 2015 pga en dålig rygg och håller nu på att förstärka musklerna i mage och rygg för att få bättre stabilitet runt ryggraden eftersom det är där problemet sitter. Idag blev det 45 minuters träning för framförallt magen. Även biceps och triceps fick jobba lite. Riktigt jobbigt, men det kändes väldigt bra efter träningspasset! Det var faktiskt väldigt längesen det kändes såhär bra! Märker av en rätt stor skillnad på vad jag klarar av nu jämfört med innan jag började med styrketräningen. Har ju gått hos sjukgymnast i drygt ett halvår och fått en del övningar att göra, men inget har hjälpt mot smärtan. Sjukgymnasten gav upp så ska nu få träffa en annan, fast det blir inte förrän om 5 veckor! Så har fått hitta på egna styrkeövningar att göra och testa mig fram på egen hand. Har även börjat motionssimma en gång i veckan för att hålla igång konditionen. I början fungerade det inte alls, men det går lite lättare för varje gång.
Har testat bland annat TENS mot smärtan som inte har funkat. Äter nu smärtstillande vilket gör vardagen lättare även om inte all smärta försvinner, men förhoppningarna är att det kommer minska när jag byggt mer muskler.
Mitt mål detta året är att jag ska kunna börja löpträna igen vilket jag inte gjort sen hösten 2014 då passet slutade i en katastrof. Klarade inte av att springa längre än 0,5 km innan kroppen sa ifrån.
Testade faktiskt att lugnt löpa/jogga för några dagar sen. Vi har träningsveckor i skolan och läraren tyckte jag skulle testa. Vi ska nämligen göra om samma övning vi gjorde då om 5 veckor igen. Jag skulle springa 2 km. Efter 1,2 km började jag känna av smärtan men fortsatte ändå och lyckades med mina 2 km. Kände mig verkligen såhär. Trodde aldrig att det skulle funka. Så det finns hopp att jag så småningom kan bege mig ut och iaf jogga lite kortare rundor om ett tag.

 

[WS6]

Tänkte jag också skulle hoppa in i tråden. Började träna i början av 2015 pga en dålig rygg och håller nu på att förstärka musklerna i mage och rygg för att få bättre stabilitet runt ryggraden eftersom det är där problemet sitter. Idag blev det 45 minuters träning för framförallt magen. Även biceps och triceps fick jobba lite. Riktigt jobbigt, men det kändes väldigt bra efter träningspasset! Det var faktiskt väldigt längesen det kändes såhär bra! Märker av en rätt stor skillnad på vad jag klarar av nu jämfört med innan jag började med styrketräningen. Har ju gått hos sjukgymnast i drygt ett halvår och fått en del övningar att göra, men inget har hjälpt mot smärtan. Sjukgymnasten gav upp så ska nu få träffa en annan, fast det blir inte förrän om 5 veckor! Så har fått hitta på egna styrkeövningar att göra och testa mig fram på egen hand. Har även börjat motionssimma en gång i veckan för att hålla igång konditionen. I början fungerade det inte alls, men det går lite lättare för varje gång.
Har testat bland annat TENS mot smärtan som inte har funkat. Äter nu smärtstillande vilket gör vardagen lättare även om inte all smärta försvinner, men förhoppningarna är att det kommer minska när jag byggt mer muskler.
Mitt mål detta året är att jag ska kunna börja löpträna igen vilket jag inte gjort sen hösten 2014 då passet slutade i en katastrof. Klarade inte av att springa längre än 0,5 km innan kroppen sa ifrån.
Testade faktiskt att lugnt löpa/jogga för några dagar sen. Vi har träningsveckor i skolan och läraren tyckte jag skulle testa. Vi ska nämligen göra om samma övning vi gjorde då om 5 veckor igen. Jag skulle springa 2 km. Efter 1,2 km började jag känna av smärtan men fortsatte ändå och lyckades med mina 2 km. Kände mig verkligen såhär. Trodde aldrig att det skulle funka. Så det finns hopp att jag så småningom kan bege mig ut och iaf jogga lite kortare rundor om ett tag.

Bra att du verkar vara på rätt väg och att det känns bättre!
Jag är inget stort fan av sjukgymnaster i alla läge och undrar om du varit hos en kiropraktor? Min kiropraktor är grym! Jag har gått till honom i 11år pga olika olyckor/skador genom åren och behöver regelbundna besök (var tredje månad räcker när min kropp funkar som den ska) för att fungera optimalt! Spelar ingen roll om det är en bil, häst eller fotbolls relaterad olycka/skada jag kommer med, hittills har han fixat mig bra igen! Och jag är aktiv varje dag genom hästen, gymmet, löpning, mtb eller fotboll..
Värt att testa tänker jag..?!

 

[millan10]

Bra att du verkar vara på rätt väg och att det känns bättre!
Jag är inget stort fan av sjukgymnaster i alla läge och undrar om du varit hos en kiropraktor? Min kiropraktor är grym! Jag har gått till honom i 11år pga olika olyckor/skador genom åren och behöver regelbundna besök (var tredje månad räcker när min kropp funkar som den ska) för att fungera optimalt! Spelar ingen roll om det är en bil, häst eller fotbolls relaterad olycka/skada jag kommer med, hittills har han fixat mig bra igen! Och jag är aktiv varje dag genom hästen, gymmet, löpning, mtb eller fotboll..
Värt att testa tänker jag..?!

När jag pratade med min läkare frågade jag om hon tyckte jag skulle testa att gå till en kiropraktor. Hon sa att det inte var nödvändigt och att det inte kommer hjälpa mig utan isf är det en massör jag ska gå till. Jag har stela och ömma muskler i ryggen som sjukgymnasten försökt trycka ut, men bara en stund efter behandling är jag lika stel som innan. Har även känt av att jag får låsningar lite då och då i ryggen. Att man gör en rörelse för att det sedan hugger till och det låser sig. Kanske värt att testa att gå hos en kiropraktor ändå? Problemet jag har med ryggen är att jag har skolios i övre och nedre delen av ryggen (S-formad ryggrad), samt en rotation på nedre delen av ryggraden. Detta såg de efter en röntgenundersökning. Det är inte så kraftigt, men de små sakerna kan ändå bidra till en del av smärtan.

 

[WS6]

När jag pratade med min läkare frågade jag om hon tyckte jag skulle testa att gå till en kiropraktor. Hon sa att det inte var nödvändigt och att det inte kommer hjälpa mig utan isf är det en massör jag ska gå till. Jag har stela och ömma muskler i ryggen som sjukgymnasten försökt trycka ut, men bara en stund efter behandling är jag lika stel som innan. Har även känt av att jag får låsningar lite då och då i ryggen. Att man gör en rörelse för att det sedan hugger till och det låser sig. Kanske värt att testa att gå hos en kiropraktor ändå? Problemet jag har med ryggen är att jag har skolios i övre och nedre delen av ryggen (S-formad ryggrad), samt en rotation på nedre delen av ryggraden. Detta såg de efter en röntgenundersökning. Det är inte så kraftigt, men de små sakerna kan ändå bidra till en del av smärtan.

Hade jag varit du hade jag besökt en kiropraktor! En kiropraktor arbetar inte enbart med att "flytta kotor" sas utan mycket muskulärt också och ben och muskler påverkar varandra! Det hjälper inte alla, men du vet inte om det kan hjälpa dig om du inte testar!
Det kostar en slant, men jag anser att det är en lite grej i det stora hela mot att jag får må bra!
Lycka till!

 

[cherie]

Idag har jag shoppat lite släta soppor för att få i mig lite mer näringsrika saker än kräm och pannkakor Idag fortfarande ont och ännu lite mer blåmärken. Blir ännu en lugn dag, men jag måste tentaplugga lite idag eftersom jag har gjort absolut ingenting på den fronten tisdag-fredag... De senaste veckorna har jag dock hållit min plan med lediga helger väldigt bra, och det har varit SÅ himla skönt! Jag behöver verkligen göra den här avgränsningen mellan arbete och fritid. Så det känns bra. Men den här helgen blir ett undantag, jag måste verkligen klara tentan på onsdag så det är bara att göra.

Vad skönt för dig när du äntligen kommer få slippa smärtan från den där jäkla tanden! Snart läkt... Lycka till med hemtentan. Tror som du själv skriver det är himla bra för många att försöka hålla skolan till skolan så att säga, precis som man har kvar jobbet på jobbet. Men ibland krävs ju att man går utanför de ramarna också. Jag har också skrivit tenta på en helg en gång, trots att jag egentligen är benhård med mina regler

 

[cherie]

Har vaknat så tidigt senaste dagarna, i morse klockan 5. Kan inte somna om! Så här sitter jag nu istället, inget bra att ligga kvar i sängen sömnlös.

Har för övrigt äntligen spräckt 67:an, nu ligger jag på 66.8 kg. Så jäkla långsamt, men det går neråt!

Funderar att hårdköra sista veckorna innan semestern, och lägga mig strikt på 1200 kcal och se om det ger mer resultat. Men, hur fungerar det om man samtidigt vill bli starkare och mer uthållig? Det sistnämnda är prio ett just nu, inte vikten. Så om för lite kalorier hindrar träningens utveckling vill jag inte köra den taktiken.

Har fortfarande träningsvärken från helvetet. Min rumpa!

 

[zassoo]

@cherie Själva tentan är dock en salstenta på onsdag men det spelar egentligen ingen roll Ja det ska bli väldigt skönt att slippa smärtan, hoppas det går över snart.

Skönt att det går nedåt, om än långsamt. Jag kan bara tala för mig själv, men jag hade nog istället satsat på att lägga till lite mer träning istället för att minska maten. Du äter väl redan typ 1500 kcal? För min del så måste jag äta tillräckligt för att orka träna ordentligt, annars blir liksom allt halvdant. Men du känner ju själv hur du fungerar

 

[zassoo]

Här är en till som varit vaken länge... Vaknade vid 4 av att jag hade så ont, kunde inte somna om. Slängde i mig värktabletter och la mig på soffan och kollade på en tv-serie för att få något att lyssna på. Till slut kunde värktabletterna kicka in och jag fick sova någon timme till med katten i knät.

Ber om ursäkt för alla mina gnällinlägg men det är skönt att få skriva av sig och jag hoppas att jag snart kan sluta tråka ut er om mina tandproblem