Barn som inte klarar motgångar

[anhe]

Detta gäller inte mig men.... Vad kan det vara för "fel" när ett barn inte klarar motgångar övht. Vi pratar här om att bryta ihop för minsta banala motgång, såna motgångar som andra människor inte skulle klassificera som motgångar. Vi pratar mestadels skolmiljö, men även andra prestationsinriktade miljöer, dock inte alla. Men, problemet är av den graden att barnet ifråga (ibland) inte klarar av en enkel tillsägelse om att sluta med något beteende i klassrummet som inte är önskvärt. T.ex prata på lektionen. Barnet är lite av en drömmare och glömmer antagligen bort sig, och verkar då sen bli så oerhört kränkt, trots att barnet ju faktiskt gjort sig förtjänt av sin tillsägelse. Barnet vill prestera, men vill absolut inte behöva anstränga sig för att lyckas. Som bäddat för att stöta på motgångar eller resultat som inte lever upp till dennes förväntningar. Naturligtvis har barnet möjligen höga krav på sig själv, men att bli kränkt på nivån som det här barnet blir, känns inte riktigt friskt och hälsosamt. De möjliga höga kraven ställer barnet självt, inte omgivningen.

Notera, detta är inte i alla situationer, utan detta barn växlar mellan att vara positiv och framåt i många situationer (de flesta kanske, även om de är prestationsinriktade), men i situationer som är lite besvärliga, där barnet inte känner sig riktigt ha kontroll, eller där barnet hamnar i fokus på något vis (framförallt minsta lilla negativ fokus), då är det som att balansera på ett minfält och en motgång kan då leda till ett totalt oproportionerligt sammanbrott med gråt, skrik och förstörelse av saker. Problemen yttrar sig främst i skolmiljö där man ju förstås utsätts för nya saker hela tiden, och förväntas kunna ta instruktioner hela tiden. Barnet har inga problem med inlärning, bara denne vill, och skolan är absolut inte svårare för detta barn än för vilket genomsnittligt barn som helst. Resultaten i skolan är goda. Så det här hänger inte samman med svårigheter i skolan som sådan. Barnet är inte blygt och tillbakadraget. Har gott om kompisar.

 

[Amha]

Vad som helst skulle jag väl vilja säga.

 

[Badger]

Detta gäller inte mig men.... Vad kan det vara för "fel" när ett barn inte klarar motgångar övht. Vi pratar här om att bryta ihop för minsta banala motgång, såna motgångar som andra människor inte skulle klassificera som motgångar. Vi pratar mestadels skolmiljö, men även andra prestationsinriktade miljöer, dock inte alla. Men, problemet är av den graden att barnet ifråga (ibland) inte klarar av en enkel tillsägelse om att sluta med något beteende i klassrummet som inte är önskvärt. T.ex prata på lektionen. Barnet är lite av en drömmare och glömmer antagligen bort sig, och verkar då sen bli så oerhört kränkt, trots att barnet ju faktiskt gjort sig förtjänt av sin tillsägelse. Barnet vill prestera, men vill absolut inte behöva anstränga sig för att lyckas. Som bäddat för att stöta på motgångar eller resultat som inte lever upp till dennes förväntningar. Naturligtvis har barnet möjligen höga krav på sig själv, men att bli kränkt på nivån som det här barnet blir, känns inte riktigt friskt och hälsosamt. De möjliga höga kraven ställer barnet självt, inte omgivningen.

Notera, detta är inte i alla situationer, utan detta barn växlar mellan att vara positiv och framåt i många situationer (de flesta kanske, även om de är prestationsinriktade), men i situationer som är lite besvärliga, där barnet inte känner sig riktigt ha kontroll, eller där barnet hamnar i fokus på något vis (framförallt minsta lilla negativ fokus), då är det som att balansera på ett minfält och en motgång kan då leda till ett totalt oproportionerligt sammanbrott med gråt, skrik och förstörelse av saker. Problemen yttrar sig främst i skolmiljö där man ju förstås utsätts för nya saker hela tiden, och förväntas kunna ta instruktioner hela tiden. Barnet har inga problem med inlärning, bara denne vill, och skolan är absolut inte svårare för detta barn än för vilket genomsnittligt barn som helst. Resultaten i skolan är goda. Så det här hänger inte samman med svårigheter i skolan som sådan. Barnet är inte blygt och tillbakadraget. Har gott om kompisar.

(tja kan ju vara vad som helst men jag var sådan och här nedan är en gissning på varför)
För mycket litteratur/berättelser om att "alla är bäst på någonting" eller "alla är bra på någonting" osv? Tycker den typen av attityd kändes vanlig för barn förut i alla fall, vanligt att folk bara slänger ur sig när ett barn misslyckats med en sak. -Du är inte bra på det här, men alla är bra på någonting, du hittar säkert vad du är bra på (implicerat, är du inte bra på någonting/har en talang är du värdelös). Istället för -Du är inte bra på det här, men du kan ju bli bättre om du övar.

Eftersom varje tillsägelse blir en katastrof -hen var inte bra på det och det finns ingenting att göra åt det. Varje nytt ämne blir en skräck och ett hopp, tänk om det är det här hen är bra på, eller tänk om det inte är så. Kanske. Att behöva anstränga sig betyder ju att man inte kunde från början och om man anstränger sig kan man misslyckas, men om man inte anstränger sig och misslyckas så är det ju ok, för då har man inte gjort sitt bästa och har behållit sin ära (eller vad man ska kalla det.). Var bäst eller bra eller sämst, finns inget mellanting. (När sanningen är att många nog är medelmåttor på det mesta och bäst på ingenting men klarar sig och har kul ändå. Och om man övar mycket kan man bli lite bättre på det, men sannolikt inte bäst, eftersom bara en kan vara bäst.)

Kraven behöver inte vara från omgivningen (föräldrar) gentemot barnet utan kan vara böcker eller bara att barnet är sådan lite till naturen och behöver förstå att livet inte ligger till på det viset. Kanske bara berätta att folk i allmänhet faktiskt övar en massa och en tillsägelse inte är en katastrof och ett misslyckande. Det räcker ju med att omgivningen ev ställer krav på sin övriga omgivning -inte just barnet (eller att omgivningen själva lever efter givna gåvor. Född bra eller dålig på keramik/dans/matte, inget att göra någonting åt. Det är ju jättevanligt att föräldrar säger att de är dåliga på matte, implicerat-av naturen.). Folk är ju olika, vissa är lite drömmande och andra är lite på annat vis, reagerar olika på omgivning.

Så det var bara en vag tanke om en möjlig orsak, finns nog mängder alternativ, eller så finns ingen orsak alls. Ta bara mat tex, folk kan väl ha fem barn varav fyra äter vadsomhelst och ett ingenting. Det finns knappast någon orsak att finna utom i smaklökarna kanske.

 

[Mia_R]

Har ungen alltid varit så? Det har ju varnats för att inte låta barn lära sig ta motgångar från det att de är små, när de växer upp och inte längre skyddas i samma utsträckning så tar motgångarna så mycket hårdare på dem än om de redan tidigare lärt sig hantera det.

 

[anhe]

Har ungen alltid varit så? Det har ju varnats för att inte låta barn lära sig ta motgångar från det att de är små, när de växer upp och inte längre skyddas i samma utsträckning så tar motgångarna så mycket hårdare på dem än om de redan tidigare lärt sig hantera det.

Vi kan väl säga som så att när barnet var riktigt liten så lärde denne sig att möta motgångar (ett nej) genom att skrika och bråka med föräldrarna, så fick man sin vilja igenom. Det har nog till största delen jobbats bort. Barnet funkar normalt sett idag fint med regler och rutiner, det är när denne inte passar in i ramen längre (bryter regler, eller sticker ut på något vis, dvs gör fel) som problemet uppstår. Barnet har alltid varit överkänsligt, om man kan säga så, för vissa situationer, och det har eskalerat i tillväxtfaser.Tror att problemet är en personlighetsgrej som går lite upp och ner beroende på vilken fas barnet är i.

 

[anhe]

Vad som helst skulle jag väl vilja säga.

Jo, så klart.....

 

[anhe]

(tja kan ju vara vad som helst men jag var sådan och här nedan är en gissning på varför)
För mycket litteratur/berättelser om att "alla är bäst på någonting" eller "alla är bra på någonting" osv? Tycker den typen av attityd kändes vanlig för barn förut i alla fall, vanligt att folk bara slänger ur sig när ett barn misslyckats med en sak. -Du är inte bra på det här, men alla är bra på någonting, du hittar säkert vad du är bra på (implicerat, är du inte bra på någonting/har en talang är du värdelös). Istället för -Du är inte bra på det här, men du kan ju bli bättre om du övar.

Eftersom varje tillsägelse blir en katastrof -hen var inte bra på det och det finns ingenting att göra åt det. Varje nytt ämne blir en skräck och ett hopp, tänk om det är det här hen är bra på, eller tänk om det inte är så. Kanske. Att behöva anstränga sig betyder ju att man inte kunde från början och om man anstränger sig kan man misslyckas, men om man inte anstränger sig och misslyckas så är det ju ok, för då har man inte gjort sitt bästa och har behållit sin ära (eller vad man ska kalla det.). Var bäst eller bra eller sämst, finns inget mellanting. (När sanningen är att många nog är medelmåttor på det mesta och bäst på ingenting men klarar sig och har kul ändå. Och om man övar mycket kan man bli lite bättre på det, men sannolikt inte bäst, eftersom bara en kan vara bäst.)

Kraven behöver inte vara från omgivningen (föräldrar) gentemot barnet utan kan vara böcker eller bara att barnet är sådan lite till naturen och behöver förstå att livet inte ligger till på det viset. Kanske bara berätta att folk i allmänhet faktiskt övar en massa och en tillsägelse inte är en katastrof och ett misslyckande. Det räcker ju med att omgivningen ev ställer krav på sin övriga omgivning -inte just barnet (eller att omgivningen själva lever efter givna gåvor. Född bra eller dålig på keramik/dans/matte, inget att göra någonting åt. Det är ju jättevanligt att föräldrar säger att de är dåliga på matte, implicerat-av naturen.). Folk är ju olika, vissa är lite drömmande och andra är lite på annat vis, reagerar olika på omgivning.

Så det var bara en vag tanke om en möjlig orsak, finns nog mängder alternativ, eller så finns ingen orsak alls. Ta bara mat tex, folk kan väl ha fem barn varav fyra äter vadsomhelst och ett ingenting. Det finns knappast någon orsak att finna utom i smaklökarna kanske.

Intressanta synpunkter. Kan kanske ligga något undermedvetet i detta som skapar en inre press hos individen. Självklart har man försökt förklara att alla får sig en tillsägelse ibland, barn som vuxna, eller måste göra saker som är jobbiga och utmanas av svåra saker. Både syskon och klasskamrater utsätts ju dessutom för detta kontinuerligt utan att gå under. Så ur ett logiskt perspektiv förstår ju barnet det. Det gör tyvärr inte den egna upplevelsen enklare. Men när man inte kan genomföra ett normalt utvecklingssamtal för att barnet springer gråtande därifrån (klarar inte pressen), eller inte klarar att ta en tillsägelse om att sitta på sin plats utan att springa iväg och ringa hem och gråta, då har i mina ögon situationen urartat till något utanför det normala spannet. Nu pratar jag extremfall som inte händer varje vecka precis, men ens att de händer känns inte bra. Min undran är mer, är detta inom normalspannet? Känner någon igen sig? Hur ska man tackla detta?

 

[Badger]

Intressanta synpunkter. Kan kanske ligga något undermedvetet i detta som skapar en inre press hos individen. Självklart har man försökt förklara att alla får sig en tillsägelse ibland, barn som vuxna, eller måste göra saker som är jobbiga och utmanas av svåra saker. Både syskon och klasskamrater utsätts ju dessutom för detta kontinuerligt utan att gå under. Så ur ett logiskt perspektiv förstår ju barnet det. Det gör tyvärr inte den egna upplevelsen enklare. Men när man inte kan genomföra ett normalt utvecklingssamtal för att barnet springer gråtande därifrån (klarar inte pressen), eller inte klarar att ta en tillsägelse om att sitta på sin plats utan att springa iväg och ringa hem och gråta, då har i mina ögon situationen urartat till något utanför det normala spannet. Nu pratar jag extremfall som inte händer varje vecka precis, men ens att de händer känns inte bra. Min undran är mer, är detta inom normalspannet? Känner någon igen sig? Hur ska man tackla detta?

Personkemi? Hen kanske inte reagerar så alltid utan har någon öm tå som just den som säger till råkar nudda. Eller så har tidigare konflikter gjort hen känslig, tror att läraren tycker någonting om hen? Eller att det inte är just det som den som säger till tror är problemet som är problemet?

(exempel äldre barn (11 kanske). Läraren pressar att ett arbete ska läsas upp inför klassen. Eleven som skrev arbetet visste inte att det skulle läsas upp när det skrevs. Eleven är lättgenerad. Arbetet är om djur och en bit handlar om parning. Läraren pressar stenhårt, eleven vågar inte berätta vari problemet ligger inför klassen. Eleven springer ut och gråter, läraren tror att eleven inte klarade läsa inför en klass när problemet är att eleven inte klarar att läsa om sex, utförligt, inför en klass. Läraren läser arbetet inför de andra eleverna och eleven mår illa resten av dagen när hen vet att de hörde avsnittet med parning. Hade enkelt kunnat lösas genom att fråga om problemet mer privat, eller berätta om högläsning innan arbetet skrevs.)

(Har sprungit ut gråtande från en lärare för en tillsägelse som en annan kunnat göra utan problem. Fungerade illa med läraren i klass 1-3 och ok med 4-6 och andra. Så det behöver inte vara fel på barnet, även om det uppenbart är känsligt utan det kan vara en kombination av personkemi och känslighet. Barnet kanske tror att en viss person tycker någonting om det och tror att det hörs i tillsägningen - tex att läraren tycker det är känsligt eller jobbigt eller någonting. Sedan kan det ju vara så, personen tycker någonting och det hörs. (Det behöver inte vara stränghet, själv reagerade jag på (falsk?) mildhet och peppighet medan kylslaget stränga/raka lärare var helt ok.)

 

[Badger]

Sedan förstås (spinner vidare) triggat av annat barn som aldrig får skäll? Hände runtom i klassen vad jag såg. Tex lille J retar lilla S oavbrutet i två dagar tills hon faller isär och ger honom en smäll. Hon får skäll, faller isär totalt eftersom hon gråter hysteriskt över både J och den orättvisa tillsägelsen. J går vidare och börjar trigga nästa i lugn och ro (J var såklart ett snällt barn egentligen som alla gillade, inklusive S ,men som gillade att retas och inte visste var gränsen gick och hade ett så stort verbalt övertag att andra var tvungna att ta till näbbar och klor. Men näbbar och klor är ju inte ok enl lärare medan ord är det.) Vissa barn har ju så stor social koll på lärare och omgivning att de lyckas skära gränsen precis innan skället medan det andra barnet kanske inte har det.

 

[Mia_R]

Vi kan väl säga som så att när barnet var riktigt liten så lärde denne sig att möta motgångar (ett nej) genom att skrika och bråka med föräldrarna, så fick man sin vilja igenom. Det har nog till största delen jobbats bort. Barnet funkar normalt sett idag fint med regler och rutiner, det är när denne inte passar in i ramen längre (bryter regler, eller sticker ut på något vis, dvs gör fel) som problemet uppstår. Barnet har alltid varit överkänsligt, om man kan säga så, för vissa situationer, och det har eskalerat i tillväxtfaser.Tror att problemet är en personlighetsgrej som går lite upp och ner beroende på vilken fas barnet är i.

Jag tänkte mer på just motgångar, att hantera besvikelser. Att lära sig bli en god förlorare är att lära sig hantera en motgång, men en förälder som skyller på allt annat lär inte sitt barn att hantera en motgång/förlust. Om man istället konstaterar att ungen gjorde bra ifrån sig men att det inte räckte ända fram den här gången och uppmuntrar till att det går bättre nästa gång och vi behöver träna lite mer.

Se på ponnyungar, och för all del en del vuxna, som skyller på ponnyn och går bakom ridhuset och spöar upp den efter tävlingen/ritten om de förlorat, de som letar efter fel hos alla andra istället för att inse att ibland vinner man och andra gånger förlorar man och den här gången var jag inte tillräckligt bra.

 

[Ridinglady]

Jag tror att du måste leta efter förklaringen i hur hemmet hanterar barnets personlighet. Sannolikt förstärks barnets beteende hemma genom att föräldrarna understödjer och förstärker barnets reaktioner istället för att hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga. Det är samma recept på en bra förälder som på en bra lärare: sträng, snäll och rättvis!

 

[ameo]

Det är inte alltid så enkelt som att man kan hitta svaret på frågan genom att se till hur barnet har det hemma eller hur det har fostrats.
Ett av mina fyra barn avviker i sitt beteende, jämfört med sina syskon, bl.a genom att bli väldigt arg av olika orsaker. Trots att vi har varit jättetydliga och konsekventa, precis som med hens syskon. Jag ska inte gå in på detaljer om barnet ifråga, men det troliga är att hen ligger åt "diagnoshållet" inom autismspektrum. Inte nödvändigtvis så att hen skulle få en diagnos vid en utredning idag, men tendenserna liknar det som man ser där. (och detta är inget vi hittat på själva, för att "det verkar så" utan det är i samråd med psykolog vi kommit fram till den slutsatsen)

 

[Freddie]

Håller med @ameo i detta. Barn med exempelvis autismspektrumdiagnoser kan ha mycket svårt att hantera motgångar och när saker inte blir som de har tänkt sig, utan att vara det minsta bortskämda eller ouppfostrade.

 

[anhe]

Håller med @ameo i detta. Barn med exempelvis autismspektrumdiagnoser kan ha mycket svårt att hantera motgångar och när saker inte blir som de har tänkt sig, utan att vara det minsta bortskämda eller ouppfostrade.

Det är inte alltid så enkelt som att man kan hitta svaret på frågan genom att se till hur barnet har det hemma eller hur det har fostrats.
Ett av mina fyra barn avviker i sitt beteende, jämfört med sina syskon, bl.a genom att bli väldigt arg av olika orsaker. Trots att vi har varit jättetydliga och konsekventa, precis som med hens syskon. Jag ska inte gå in på detaljer om barnet ifråga, men det troliga är att hen ligger åt "diagnoshållet" inom autismspektrum. Inte nödvändigtvis så att hen skulle få en diagnos vid en utredning idag, men tendenserna liknar det som man ser där. (och detta är inget vi hittat på själva, för att "det verkar så" utan det är i samråd med psykolog vi kommit fram till den slutsatsen)

Visst kanske det här barnet får ett ja för mycket ibland, men inte på det viset att barnet är speciellt mycket mer bortskämt än medelbarnet. Inte enligt min upplevelse i alla fall. Tror inte det handlar (enbart) om att få sin vilja igenom/söka uppmärksamhet/dålig uppfostran/bortskämd. Barnet har alltid haft det här personlighetsdraget, som från mitt perspektiv eskalerat i perioder och som inte känns riktigt "normalt". Barnet har i affekt t.ex uttalat en önskan om att slippa leva, kallar sig själv alla möjliga nedvärderande saker osv, för att denne exempelvis inte lyckas så bra som den tänkt sig vid läxläsning (med bra menas ha alla rätt första gången vid förhör utan att ha behövt plugga det minsta, orimliga förväntningar alltså). När känslostormen bedarrat så är tongångarna givetvis annorlunda, och barnet skäms lite grann för sitt agerande (vilket denne iofs kan se som ännu ett misslyckande). Detta händer inte vid varje läxläsning, oftast verkar det gå bra, men blir det lite ansträngande/utmanande och det även finns ytterligare faktorer i bilden som påverkar sinnesstämningen och balansen, ja då kan det bli så här, oproportionellt. Ibland kan det kännas lite som att man går på äggskal i närheten av detta barn, för säger man något som kan uppfattas negativt eller stötande, riskerar man få ett ledset/grinigt/argt barn. Småsaker som man självklart kan säga till andra barn. Jag läste också något om autism/asperger. Men kan man då bara ha något enstaka drag?

 

[Sar]

Visst kanske det här barnet får ett ja för mycket ibland, men inte på det viset att barnet är speciellt mycket mer bortskämt än medelbarnet. Inte enligt min upplevelse i alla fall. Tror inte det handlar (enbart) om att få sin vilja igenom/söka uppmärksamhet/dålig uppfostran/bortskämd. Barnet har alltid haft det här personlighetsdraget, som från mitt perspektiv eskalerat i perioder och som inte känns riktigt "normalt". Barnet har i affekt t.ex uttalat en önskan om att slippa leva, kallar sig själv alla möjliga nedvärderande saker osv, för att denne exempelvis inte lyckas så bra som den tänkt sig vid läxläsning (med bra menas ha alla rätt första gången vid förhör utan att ha behövt plugga det minsta, orimliga förväntningar alltså). När känslostormen bedarrat så är tongångarna givetvis annorlunda, och barnet skäms lite grann för sitt agerande (vilket denne iofs kan se som ännu ett misslyckande). Detta händer inte vid varje läxläsning, oftast verkar det gå bra, men blir det lite ansträngande/utmanande och det även finns ytterligare faktorer i bilden som påverkar sinnesstämningen och balansen, ja då kan det bli så här, oproportionellt. Ibland kan det kännas lite som att man går på äggskal i närheten av detta barn, för säger man något som kan uppfattas negativt eller stötande, riskerar man få ett ledset/grinigt/argt barn. Småsaker som man självklart kan säga till andra barn. Jag läste också något om autism/asperger. Men kan man då bara ha något enstaka drag?

Visst kanske det här barnet får ett ja för mycket ibland, men inte på det viset att barnet är speciellt mycket mer bortskämt än medelbarnet. Inte enligt min upplevelse i alla fall. Tror inte det handlar (enbart) om att få sin vilja igenom/söka uppmärksamhet/dålig uppfostran/bortskämd. Barnet har alltid haft det här personlighetsdraget, som från mitt perspektiv eskalerat i perioder och som inte känns riktigt "normalt". Barnet har i affekt t.ex uttalat en önskan om att slippa leva, kallar sig själv alla möjliga nedvärderande saker osv, för att denne exempelvis inte lyckas så bra som den tänkt sig vid läxläsning (med bra menas ha alla rätt första gången vid förhör utan att ha behövt plugga det minsta, orimliga förväntningar alltså). När känslostormen bedarrat så är tongångarna givetvis annorlunda, och barnet skäms lite grann för sitt agerande (vilket denne iofs kan se som ännu ett misslyckande). Detta händer inte vid varje läxläsning, oftast verkar det gå bra, men blir det lite ansträngande/utmanande och det även finns ytterligare faktorer i bilden som påverkar sinnesstämningen och balansen, ja då kan det bli så här, oproportionellt. Ibland kan det kännas lite som att man går på äggskal i närheten av detta barn, för säger man något som kan uppfattas negativt eller stötande, riskerar man få ett ledset/grinigt/argt barn. Småsaker som man självklart kan säga till andra barn. Jag läste också något om autism/asperger. Men kan man då bara ha något enstaka drag?

Svårt. Jag kan känna igen det här med att inte vilja misslyckas. När en tillsägelse tar så oerhört hårt eftersom man inte hade menat att missföra sig sig på något sätt och tillsägelsen känns så orättvis och oväntad att den överskuggar allt annat. Jag tänker mig att om man pratar om ev. bakomliggande orsaker till tillsägelsen (jag som är lärare trodde ju att det var du som gjorde xxx därför att xxx etc....) så blir det lättare för barnet.
Jag skulle också satsa på att göra klart att kritik gäller något barnet ev. har gjort, inte barnet i sig!¨

Barnet kommer ju (tyvärr) att få både rättvisa och orättvisa tillsägelser i sitt liv, det gäller ju bara att hitta rätt sätt att hantera det (ifrågasättande, accepterande, ignorans etc.).

 

[ameo]

Jag läste också något om autism/asperger. Men kan man då bara ha något enstaka drag?

Såvitt jag har förstått så finns det grader även i det helvetet...

 

[Badger]

Visst kanske det här barnet får ett ja för mycket ibland, men inte på det viset att barnet är speciellt mycket mer bortskämt än medelbarnet. Inte enligt min upplevelse i alla fall. Tror inte det handlar (enbart) om att få sin vilja igenom/söka uppmärksamhet/dålig uppfostran/bortskämd. Barnet har alltid haft det här personlighetsdraget, som från mitt perspektiv eskalerat i perioder och som inte känns riktigt "normalt". Barnet har i affekt t.ex uttalat en önskan om att slippa leva, kallar sig själv alla möjliga nedvärderande saker osv, för att denne exempelvis inte lyckas så bra som den tänkt sig vid läxläsning (med bra menas ha alla rätt första gången vid förhör utan att ha behövt plugga det minsta, orimliga förväntningar alltså). När känslostormen bedarrat så är tongångarna givetvis annorlunda, och barnet skäms lite grann för sitt agerande (vilket denne iofs kan se som ännu ett misslyckande). Detta händer inte vid varje läxläsning, oftast verkar det gå bra, men blir det lite ansträngande/utmanande och det även finns ytterligare faktorer i bilden som påverkar sinnesstämningen och balansen, ja då kan det bli så här, oproportionellt. Ibland kan det kännas lite som att man går på äggskal i närheten av detta barn, för säger man något som kan uppfattas negativt eller stötande, riskerar man få ett ledset/grinigt/argt barn. Småsaker som man självklart kan säga till andra barn. Jag läste också något om autism/asperger. Men kan man då bara ha något enstaka drag?

Det är väl klart att folk har olika personlighet. Tror tveklöst att man kan vara precis så utan att ha det minsta drag av någon diagnos (liksom jag tror att man självklart kan reagera så och ha en). Som Ameo tror jag inte heller att det behöver vara uppfostran (även om det säkert går att producera reaktionerna genom uppfostran). Däremot tänker jag fortfarande envist hävda att man inte alltid 100% behöver se alla problem hos barnet eller hos föräldrarna. Även andra vuxna har personlighet och barn är individer med personlighet och personligheter kan krascha.

Att ha fått intrycket att man kan lära sig utan att anstränga sig tycker jag inte låter som någon ytterlighet alls. Räcker med att kamraterna ger det intrycket. Det räcker i sin tur med att de låg före i första klass och hade lärt sig saker till hälften eller 90% redan innan de började, hemma, och sedan "kan" saker på första försöket när barnet inte kan detsamma. Det borde väl vara som något som kräver lite mer ansträngning av någon hemma med läxorna (utöver barnet), dvs det är kanske lite optimistiskt att tro att det räcker med att förhöra, någon kanske behöver hjälpa till med en teknik att plugga in också, alla vet ju inte automatiskt hur man gör bäst för att lära sig tex glosor.

Att vara dramatisk och förtvivlad när det inte går, tja. (Så tillbaka till det personliga då, jag har definitivt ingen diagnos och kunde definitivt vara så dramatisk över en läxa, plättlätt. Det hindrade inte mig från att hasa ur skolan med ngt slags normalbetyg (fyror) och sedan vidare till universitetet. Som passade bättre.) Men det är såklart inte kul för barnet, så det vore nog fantastiskt om man kunde hitta någon lösning där hen kan förstå att ansträngning inte är så hemskt, eller misslyckanden eller osv. Kanske är hen lättstressad och får lite panik?

(Jag vill vara lite motvalls eftersom så många andra tänker att någonting måste vara fel, med uppfostran eller barnet. Det kanske bara är normalt, för det barnet, men att någon strategi måste hittas.)

 

[Badger]

borttaget så länge

 

[ameo]

Det är väl klart att folk har olika personlighet. Tror tveklöst att man kan vara precis så utan att ha det minsta drag av någon diagnos (liksom jag tror att man självklart kan reagera så och ha en). Som Ameo tror jag inte heller att det behöver vara uppfostran (även om det säkert går att producera reaktionerna genom uppfostran). Däremot tänker jag fortfarande envist hävda att man inte alltid 100% behöver se alla problem hos barnet eller hos föräldrarna. Även andra vuxna har personlighet och barn är individer med personlighet och personligheter kan krascha.

Jag hävdade länge att det var personlighet hos mitt barn. Men jag har tvingats omvärdera min envisa tanke om detta. Ingen berörd - varken i familj eller skola - ser alla barnets problem. Vi ser en solstråle 80% av tiden, en omtänksam och glad unge. Men när motgångarna kommer så blir det väldigt mycket större reaktioner, som är svårare att häva, än vad det varit med syskonen.
Det är fortfarande det här barnets personlighet, och den personligheten inkluderar bitar av något som kanske i framtiden kommer ge hen en diagnos, ett namn på varför hen inte fungerar likadant som andra barn. Hen är, tänker och fungerar annorlunda jämfört med många andra, det gäller att acceptera det och hitta de bästa vägarna för att livet ska fungera för hen, utan att man för den skull ska tassa på tå hela tiden.

 

[Badger]

Jag hävdade länge att det var personlighet hos mitt barn. Men jag har tvingats omvärdera min envisa tanke om detta. Ingen berörd - varken i familj eller skola - ser alla barnets problem. Vi ser en solstråle 80% av tiden, en omtänksam och glad unge. Men när motgångarna kommer så blir det väldigt mycket större reaktioner, som är svårare att häva, än vad det varit med syskonen.
Det är fortfarande det här barnets personlighet, och den personligheten inkluderar bitar av något som kanske i framtiden kommer ge hen en diagnos, ett namn på varför hen inte fungerar likadant som andra barn. Hen är, tänker och fungerar annorlunda jämfört med många andra, det gäller att acceptera det och hitta de bästa vägarna för att livet ska fungera för hen, utan att man för den skull ska tassa på tå hela tiden.

Jo, men jag menade inte ditt barn som jag skrev så kan ju liknande saker säkert också finnas med vid en diagnos, men det är kanske inte alltid första saken man behöver fundera över. Som med de flesta tankar kring barn kan det ju växa fram. Tre barn kanske gör samma sak i en viss situation, ett har en diagnos, ett har en personlighet som lätt kraschar med vissa typer av pedagogik och ett är uppfostrat till det av föräldrarna. Saken är väl den att man måste se till fler situationer för att veta. (Tex två som jag vet reagerade olika som barn för flera år sedan och vet vad det är nu, ett som ts exempel i lärsituationer, helt utan diagnos eller konstigheter (lättstressad), ett som var lärarnas favorit och världens gulligaste (bortsett från att hen älskligt inte koncentrerade sig), helt med diagnos. Så jag skulle inte säga -jobbig, lättstressad -har diagnos, älsklig och mysig -utan diagnos.)

Så jag menar att man kan precis som du skriver:

tänker och fungerar annorlunda jämfört med många andra, det gäller att acceptera det och hitta de bästa vägarna för att livet ska fungera för hen, utan att man för den skull ska tassa på tå hela tiden

Det är det jag menar. Det kan vara "fel" på barnet, det kan vara "uppfostran" eller så är det bara så och det kommer att gå bra ändå, eftersom man hittar vägar.